Freja Rudels 22.06.2021 17:15

Sommarsolståndet är överstökat. Midsommarfirandet står inför dörren. Senast nu har alla vädrat vintern ur sin sommarstuga, eller åtminstone känt att det borde ha gjorts. Och alla som inte har en stuga har garanterat känt av det också. Kanske som en lättnad eller som en sorg.

Så pass inrutad är institutionen att man vare sig man vill eller inte är tvungen att befatta sig med fenomenet.

Inredningsivern har för länge sen vidgat sitt revir till sommarnöjena. Ernst Kirchsteiger förädlar det ena sommartorpet efter det andra. Livstilssbloggar, Instagram och Pinterest svämmar över av idéer för hur stuglivet kan tas till nästa nivå och coronatiden har skruvat upp volymen ytterligare. Som aldrig förr odlar vi vår trädgård och ser om vårt hus.

Stugboken. Minnen, planer, drömmar – en inspirations- och anteckningsbok signerad Karin Lindroos – är således i högsta grad en produkt i tiden. Med fina fotografier tagna av författaren själv och smakfullt formgiven av Magnus Lindström utgör den ett läckert litet paket för alla stugägande gör det själv-typer. Men den är också provocerande.

Som koncept påminner Stugboken mycket om böckerna man skaffar när man precis har fått barn. De där som brukar heta ”Mitt första år” och där man ska fylla i första skratt, tand, steg, ord och klistra in fotavtryck och hårlockar och bilder av viktiga ögonblick och annat oumbärligt.

Det står några sådana böcker i vår bokhylla. De första uppslagen är noggrant ifyllda, sen är det tomt. Inte ens de första orden har jag fått nerkrafsade. Nu är de förstås glömda och det är synd. Men det blir på något vis ännu mera synd i och med att de där böckerna finns där med alla sina tomt gapande och förbisedda rader.

Stugboken bjuder på många möjligheter att fylla i. Det är många rader som hotar att bli tomma om man inte är utrustad med en grundmurad Strömsö-läggning. I Stugboken uppmanas man dokumentera husets historia, bokföra sina framtidsdrömmar, renoveringsplaner och trädgårdsambitioner, lista färgkoder, varumärken, väder, recept, ankomstens och avfärdens måsten, sysslor månad för månad, med mera, med mera. Här kan man plita ner allt man borde göra, men även det man har lust att göra, och idéer för hur man ska hinna med det också.

Inspirerad eller avskräckt?

Det kan hända att en och annan stugägare sätter de egenplockade blåbären i fel hals vid blotta åsynen av den vittförgrenade prestation stuglivet uppenbarligen innebär. Den som ännu inte är stugägare blir kanske inspirerad, eller avskräckt. Jag skulle åtminstone passa på att dra en lättnadens suck.

Det är klart att det vore superpraktiskt att veta vilken grå nyans vi använde på golven när vi renoverade vår stuga. Redan fem år senare skulle ytterligare ett lager målning göra susen. När vi väl kommer så långt att vi börjar måla är sannolikheten stor att vi får nöja oss med en färg som är lite ditåt. Men det är en stuga, och därför tycker jag att det får bli lite ditåt, halvt eller skevt eller rentav omålat. Och det märker jag att jag vill fortsätta att tycka.

När Stugboken ber mig skriva upp alla påbörjade men oavslutade projekt börjar jag råskratta, antagligen av ren självbevarelsedrift. När jag uppmanas att testa nya rutiner och ritualer som exempelvis att ta ett skogsbad eller röja utrymme för rörelse, blir jag en rebell – min stuga är min fristad, även från all välmenande självhjälp.

Det finns en hel del nyttigt och klokt i Lindroos vision av stuglivet. Avsnittet om miljövänligt stugliv bjuder på värdefulla tumregler och konkreta tips för hur man kan ta hänsyn till miljön. Recepten av Louise Mérus är rejäla och lagom enkla, med möjlighet att ta tillvara det som naturen ger. Lindroos själv har erfarenhet av flera renoveringsprojekt och det är uppenbart att hon har samlat på sig ett gediget kunnande.

Astrid Lindroos

Förutom renoveringsentusiast är Karin Lindroos kommunikatör, och det är där stugboken både blomstrar och brister.

Visuellt och taktilt är den njutbar. Den milda färgsättningen, det matta pappret och den anspråkslöst stilrena pärmen i kombination med fotografiernas genomgående detaljfokus och sommarljusa filter bildar en fungerande helhet.

Men sen kommer orden och ställer till det. Eller snarare tonen. Lindroos har en förkärlek för listor. Och det hon listar är uppmaningar, inte sällan pedagogiskt satta i fet stil: Plocka ihop allt som finns bevarat, samla alla spridda papper, fyll i observationer, kategorisera projekten, lista matfavoriterna, simma året om, skapa ett spa, fundera noga, dela mera, odla och skörda, ring sotarn.

Jag tror i och för sig att det här tilltalar många. I en kaotisk värld tätar och förfinar vi gärna vår oas. Plikter och sysslor är både skydd och terapi och att få dem färdigt uppradade, redo att bockas av är riktigt bekvämt.

I mitt bakhuvud ekar ändå, och kanske just därför, en allt högljuddare protest. En stuga är inte en räcka plikter! Frihet är inte något du prickar in i en kalender! Och om en fristad ska kunna kallas en fristad idag ska den framförallt gå fri från självförverkligandets ok! Det kan inte Lindroos hjälpa oss med.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln