BOKEN: Det är hardcore att växa upp i dessa tider – Mathias Rosenlund skriver om porr och skam
Mathias Rosenlunds författarskap kretsar kring skam. I de självbiografiska adressböckerna ”Kopparbergsvägen 20” (2013) och ”Svallgränden 5” (2013) skrev han om fattigdom respektive psykisk sjukdom. I den nya, fiktiva romanen ”Theo” ger han sig i kast med ett lika utbrett som nertystat ämne: porrkonsumtion.
Sextonåringen Theo bor i Helsingfors, i villa med mamma Frida och styvpappan Verner. Han är en tunnhudad tänkare som går i gymnasiet, lyssnar på Bon Iver, hänger med kompisarna Johan och Fleming och saknar grannflickan Sandra som flyttat till Norge och kanske är hans stora kärlek.
Utöver detta tittar han på porr. All slags porr. Han har surfat sig genom nätets hela flora av kategorier. Masturberat till alla former, färger, fetischer och hål. Hårdnat, slaknat, avtrubbats, skaffat sig skavsår och en enorm skambörda.
Theos brottning med hur han ska hantera denna alltmer ohanterliga skambörda är frågan romanen kretsar kring.
Men den frågan har många rottrådar. ”Theo” handlar om porrberoende, men också om vad porrberoende handlar om. Som i tidigare böcker av Rosenlund är individen märkt av sina sammanhang. Den enskildes problem, tillkortakommanden, snedsteg och val är trådar i en större väv.
I ”Theo” är den stora väven en känsla av tomhet som präglar både den tid, den familj och den situation Theo befinner sig i. Rosenlund tecknar en samtid av överflöd på allt utom mening. Materiellt lider Theo ingen nöd. Känslomässigt är han däremot svältfödd.
Styvpappan är ett rövhål och mamman en pimplande skugga av sig själv, som helt har låtit sig brytas ner av sitt dysfunktionella förhållande. Kompisarna finns, men intellektuellt och emotionellt är de ibland som från en annan planet. Förälskelsen Frida är för värdefull och ren för att besudlas med Theos mörka näthistorik.
Det är både centralt och irrelevant att det är just porr Theo konsumerar. Framförallt är det beroendeproblemen i stort och deras grogrund som Rosenlund satsar sitt krut på att teckna. Theo är långt ifrån den enda i boken som har problem med sånt.
Men i en trovärdig och angelägen skildring av ungas uppväxtvillkor idag är porren en ofrånkomlig ingrediens. På nätet är porren ständigt närvarande och tillgänglig. Redan i lågstadiet konfronteras den absoluta merparten av barnen med pornografi och för en inte obetydlig del övergår konsumtionen i beroende.
En av bokens styrkor är hur den fångar villrådigheten och sårbarheten i den gryende sexualiteten. Hur Theo slits mellan lusten som kräver allt mer extrema kickar av våld och förnedring, och hur den alls ska kunna förenas med ömheten och innerligheten i en kärleksrelation. Där finns skammen, men också prestationsångest och en intellektuell återvändsgränd: det går ju inte ihop!
Samtidigt är det i ambivalensen och motstridigheterna det mänskliga sitter. Inget är svartvitt. Och alla har sitt eget mörker. Den horan och madonnan-dualitet som porren göder och som dominerar Theos föreställningsvärld är en förenkling som Rosenlund gärna hade fått problematisera och inte bara reproducera.
Rosenlund är skicklig på dialog. Han har koll på ungdomen, på koderna, märkena, musiken, hur hipster man ska vara, vad som är en cool t-skjorta och att vinylerna gjort comeback. Också Theos familj är dessvärre trovärdig, trots att Verner är rent karikerad i sin äcklighet och mamman alldeles blodlös i sin uppgivenhet.
Det berättelsestråk jag är mest tveksam till är den amerikanska kyrka Theo kommer i kontakt med över nätet, som ägnar sig åt att rädda offer för porrindustrin och trafficking. Det känns lite långsökt att det ska till en porrpastor från andra sidan Atlanten för att Theo ska hitta någon som lyssnar och våga tala ut.
Det är också fascinerande att religionen alltjämt åberopas då gränsöverskridande sexualitet gestaltas. Den utgör t.ex. en viktig fond i Kaj Korkea-ahos BDSM-skildring ”Röda rummet”, den löper som en röd tråd genom populärkulturen – tänk Madonna – och erbjuds här som halmstrå för en vilsen Theo.
I den symbolmättade föreningen av synd och förlåtelse som kyrkan står för finns förstås en sammanskrivning av just det som hos Theo blivit låst i sin oförenlighet. Här finns nåd att hämta, och framför allt någon som lyssnar. Också till det vi kanske inte vill veta om varandra:
”Han öppnar ögonen och tittar på sin lärare och undrar om hon någonsin tittar på porr, om hon någonsin tittar på liknande filmklipp där kvinnor som är jämnåriga med henne suger av tonåriga pojkar. Han kommer fram till att det är en tanke han egentligen inte vill ha svar på.”
Min gissning är att läraren inte vill veta vad Theo tittar på hon heller. Det samma gäller nog för de flesta av oss, unga som vuxna. Gläntar man på porrdörren är det lätt hänt att det inte räcker med ett samtal om blommor och bin och vikten av att använda kondom.
Rosenlund vågar gräva i det känsliga, privata och pinsamma, som vi helst inte låtsas om, men ändå måste handskas med. ”Theo” är nyttig läsning, särskilt för den som är ung eller har unga i sin närhet.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.