Freja Rudels 10.08.2024 12:00

Med den nylanserade bokserien ”Värt att veta” vill Svenska litteratursällskapet göra forskningsbaserad kunskap tillgänglig för en bred publik.

I en tid då yngre generationer bygger sin världsbild på information från Tiktok och sanningar blir allt svårare att skilja från lögner är satsningen värd att applådera.

Samtidigt visar seriens två första delar att koncis populärvetenskap är en ytterst utmanande genre.

Böckerna i serien är 60 sidor korta. I varje bok presenterar en eller flera experter ett visst ämne på ett enkelt, men underbyggt och tillförlitligt sätt.

SLS

Hittills har Mikael Johansson gett sig i kast med att presentera ”Kvantdatorer” och Kaarina Koski och Kirsi Kanerva skrivit om ”Mardrömmar”. Under 2024 är ännu en bok om ”Skogen” och en om ”Speglingar” på kommande. Sedan ska utgivningstakten ligga på två titlar per år.

Inspiration har SLS hämtat från Aarhus Universitetsforlags bokserie ”Tænkepauser”. Denna har utkommit sedan 2012 och avhandlat ämnen som porr, pengar, omsorg, frihet, monster, myrar och vrede på just 60 sidor. Kring de populärvetenskapliga miniböckerna finns ett etablerat maskineri där ”Tænkepauser” ges live på teater och du kan teckna en löpande prenumeration på serien.

Både den lilla boken och serieformatet ligger i tiden. Nämnas kan Novellix som med sina styckeförpackade noveller i läcker formgivning lanserat en vuxenvariant av Pixi-boken. I Svenskfinland bjuder Ellips skriftserie Lilla e på en brokig bukett av överraskande infall och inmutningar i och mellan genrer, paketerade i små häften.

En mer eller mindre uttalad premiss för satsningar på koncisa format tycks vara att vi har ont om både tid och utrymme. Och att vi har ett behov av kontinuitet – miniböckernas tydliga produktifiering och serietillhörighet binder samman och strömlinjeformar. Att läsaren ska känna sig trygg verkar vara en viktig utgångspunkt.

I marknadsföringen av ”Värt att veta” blir det tydligt att läsaren inte ska behöva anstränga sig, bara inmundiga en lagom liten och lättsmält munsbit på den lilla tid det tar att åka tåg mellan Helsingfors och Tammerfors.

Risken med kommunikation som inget kräver av mottagaren är att den blir slätstruken. Och att den i sin omsorg om att inte anstränga hemfaller åt att underskatta.

Suvi Elo

I boken om mardrömmar har kulturhistorikern Kirsi Kanerva och folkloristen Kaarina Koski fått med en imponerande mängd perspektiv, från antikens greker och gammal folktro till Freud och nyligen insamlade mardrömserfarenheter. Det är visserligen spännande att läsa om hur man genom tiderna har tolkat mardrömmar och vad man har trott att de beror på, men inte fullt så spännande som jag hade tänkt att det skulle vara.

Kanerva och Koski kan sitt ämne, men ingångarna är så många att helheten blir mer en kavalkad av perspektiv än en väg mot fördjupad kunskap. Vi får veta att man kan drömma mardrömmar om man har stress på jobbet, att drömmar har tolkats som varsel, att den tid vi drömmer i avspeglar sig i vad vi drömmer om, att mardrömmar är ett återkommande tema i fiktionen och att folk numera kan dela med sig av sina mardrömmar på sociala medier.

Framställningen tenderar tyvärr att fastna i ett konstaterande av dylika självklarheter. Kanske är det tillgänglighetsmålsättningen som spökar här – att man inte vill utmana, utan i stället närma sig gemene läsare där hen är.

Styrkan i Kanervas och Koskis mardrömsbok är överblicken och känsligheten för historiska sammanhang. Att det var först på 1800-talet som mardrömmarna började uppfattas som en egen kategori och att mardrömmarnas orsaker och funktioner alltjämt i så hög grad gäckar forskningen hör till aha-upplevelserna boken bjuder på. Och den som vill leta sig vidare i mardrömmarnas värld har en tacksam utgångspunkt i Kanervas och Koskis breda exposé av ingångar.

SLS

För en inbiten humanist som jag ter sig temat för Mikael Johanssons ”Värt att veta”-bidrag ”Kvantdatorer” snudd på avskräckande. Jag har inte en aning om vad kvantdatorer är och det är inte en kunskapslucka jag känner någon omedelbar lust att fylla. Det behövs dock inte många sidor förrän Johansson har trollbundit mig med sin berättariver och sin nyfikenhet inför kvantmekanikens Matrix-artade värld.

Det är möjligt att det är just den fullkomliga okunskapen som är den optimala ingången till en ”Värt att veta”- bok. Men det förtar inte det faktum att Johansson är en hejare på att popularisera vetenskap. Han har föreläst om kvantmekaniska processer i mer än 20 år och det märks. Framställningen genomsyras av hänsyn till och intresse för mottagaren. Kanske finns där också en gnutta kärlek: boken tillägnar han sin son som ”ivrigt undrar vad pappa jobbar med”.

Antti Rintala

Johanssons berättarnärvaro är stark. Han tar den egna rösten och personligheten i bruk – ett grepp han delar med andra skickliga populärvetenskapliga författare som t.ex. Sverker Sörlin, Marcus Rosenlund och Anna Kortelainen. Känslan av att det är någon som leder mig på färden genom kvantuniversum är påtaglig. Den är också nödvändig – man drabbas lätt att svindel i en sfär där både ett och noll kan vara sant och befinna sig på två ställen samtidigt!

Kvantdatorerna opererar på ett plan bortom det förnimbara, med ofantliga tal och mindre än mikroskopiska enheter. De nuddar vid ett verklighetens flummiga urstadium oanfrätt av vetande. Det hela är egentligen ofattbart för mig, men Johansson har förmågan att översätta den här världen till ett begripligt språk:

”Det är som om kvanttillståndet skulle lida av svår scenskräck. Allt fungerar perfekt utan publik, men om det så bara finns en endaste åskådare kollapsar kvanttillståndet. Kvantvärldens kvantkonster sker endast då ingen ser på. Först vid mätningen måste kvantpartikeln välja vilken verklighet den tillhör. Före mätningen är verkligheten flummig och odefinierad. Men trots vagheten har den ändå synliga konsekvenser som påverkar den upplevda omgivningen.”

Johanssons framställning är inte bara begriplig, den är också konstfull och njutbar. Jag hade kanske behövt lite mer än 60 sidor för att själv kunna leverera en trovärdig pitch på temat kvantdatorer, men jag har träningsvärk i hjärnan när jag lägger ifrån mig boken. Känslan av att gråcellerna har fått sträcka sig mot nya sfärer är stark och underbar.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln