Ann-Christine Snickars 08.12.2020 18:29

Folkdräkt, det måste det vara den mest heteronormativa klädseln, tänker jag när jag ser Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Vox amoris”, vars omslag pryds av ett foto (av Ilar Gunilla Persson) där två kvinnor i allmogedräkt kysser varandra intensivt. Händer kramar kjol och liv.

Sådana klichéer finns inom en, tills de naggas i kanten genom en formulering eller en omprövande gestaltning. Men tystnaden kring samkönad kärlek i by och på landsbygd har vi läst om redan i en annan samling i höst, i debutanten Lina Bondes ”tecknar snö”. Att snön smälter blir en träffande bild för tystnaden som bryts.

Det känns nästan som om Byggmästars dikter är en kommentar till Lina Bonde – fast Byggmästars dikter alla gånger är präglade av hennes alltid särpräglade atmosfär, och hennes sätt att spränga det vardagliga och dra en in i snabba bildrika scener som bubblar av energi, så starka att de nästan sprängs.

BOKPÄRM

Dikten har ju också varit en plats där kärleken har varit fri, öppet trånande eller uttryckt i kodspråk i olika grad av genomskinlighet. Vår tid tål klartext, behöver och kräver det. Friheten måste vara heltäckande och för alla: ”… /att det vore möjligt att leva på egna villkor / att det vore möjligt att leva på kyssar och solsken / just där överallt men i synnerhet här /…”.

”Vore” håller på att gå till historien. Och efter några rader, organiserade bara som en minnesanteckning, om att beskrivningar av lesbisk kärlek (och sådan kärleksdikt) alltid funnits, avslutas sidan med strofen: ”händerna / eggar upp/ varann / till applåd”.

Kärleken finns överallt

Boken är tunn, inte ens femtio sidor, och har bara ibland den forsande intensitet som förra samlingen ”Nattmusik för dagsländor” hade nästan oavbrutet. Och ”Vox amoris” kanske också är aktivistdikt, och sådan brukar, hur vällovligt syftet än må vara, ofta få en bismak av att riktningen så tydligt pekas ut.

Men byggmästardikter struntar i distinktioner och vad slags intentioner som kan läsas in. För där sådana har igenkänts och benats ut har poeten redan flyttat sig i full fart till någon annan brännande plats.

Dikterna följer hånglet och älskandet och placerar ut det över hela gården: kökssoffan, höskullen, vedboden. Det är ett ganska festligt och robust vackert sätt att säga att kärleken finns överallt och inte kan förnekas. ”Jag hånglar upp dig mot stallväggen” eller ”din kyss är en vedspis”. Landskapet är som i gamla finska filmer, men historien är queer.

Alexandra Harald

Byggmästars dikt har alltid konsekvent stått emot alla strategier, hon sätter schackspelets principer på plats, förresten har alla pjäserna fått samma färg. Bilden av schackspelet dyker frekvent upp, och i den allra sista dikten får spelet vika för att helt andra regler gäller: ”vann över min dator i schack för första gången / i går för att jag älskade drottningen så mycket / att det gjorde ont”.

Som alltid i Byggmästars dikt finns platser eller varelser som kan avleda spänningar om de blir för överväldigande, förskjuta perspektiv och proportioner så att de känns hanterliga och hemtama. Hästarna i hennes dikt har jag ett särskilt gott öga till, de samlar upp allt möjligt av kraft och känsla och lek.

Hästarna kan vara en förlängning av det mänskliga, glädjen, driften, eller någonting helt annat, överraskande. Men där de finns med finns det alltid kärlek, som i den underbara dikten i ”Framåt i blått”, där känslan omfattar allt, oorganiskt och levande lika: ”Stenarna på stranden / älskar ekan, liksom / jag, liksom min lilla / häst, som inte är min / men guds …”

I den nya diktsamlingen är det ”som när // man får ett födelsedagspaket och hör / gnäggningar där inne – när man öppnar / galopperar de små miniatyrhästarna ut …”. De ställer sig på schackbrädet och ställer till en underbar oreda: ”… deras hjärtan / sätter av i galopp // åt alla / håll samtidigt”.

Enskilt och allmänt

Men bortom den här kvillrande leken finns förstås en sträng och instängd verklighet, allt som varit outsagt och nertystat. Påminnelser om det återkommer, minnen av det nedskrivna, dagboksbladen, anteckningarna.

”Vox amoris” opererar minst tvåstämmigt, en stämma talar om en enskild kärlekshistoria, ett duochjag, den andra pekar på ett allmänt plan, där det inte längre är ett hot om kvinna älskar kvinna.

Det hanteras ironiskt raljant (”som om hela samhället / kantrar kapsejsar för att vi hånglar upp varann”) eller konstaterande (”det säger jag bara / det här är ett genombrott”).

Det kan också samlas upp lite mer poetiskt: ”den queera väckarklockan: jag vrider upp / den droppe för droppe …”.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln