Freja Rudels 24.02.2024 09:00

Efter att ha läst Nilla Kjellsdotters senaste deckare får jag än en gång konstatera faktum: Svenskfinland har en deckardrottning!

”Tills natten är slut” är Kjellsdotters fjärde deckare på lika många år och ett alldeles fungerande, strömlinjeformat prov på genren. Helt i klass med sina rikssvenska motsvarigheter, men med en österbottnisk tvist.

Kjellsdotters böcker har hittills sålt i över 125 000 exemplar. Hennes tre senaste deckare är utgivna på svenska storförlaget Norstedts och översatta till finska. På finska Storytel vann hennes andra bok ”Flickan i Stenparken” pris för årets deckare 2023.

Med kommersiella och kvantitativa mått mätt är Kjellsdotters framgångssaga exceptionell. Och att det är frågan om en småbarnsmamma från Oravais gör det hela ännu roligare.

I ”Tills natten är slut” slår en seriemördare till. Tre män mördas kallblodigt, på kort tid. Länge tycks den enda kopplingen mellan morden vara sättet på vilket männen dödas. Alla skjuts de i huvudet och alla stympas de på något sätt. Den första påträffas utan tunga, den andra utan händer och den tredje utan könsorgan.

Morddramat kompliceras ytterligare av att den lokala deckarförfattarinnan Zarita Stark visar sig sitta på ett romansynopsis där dåd utspelar sig som är snarlika dem som sker i verkligheten. Starks karaktär medför en ny dimension i Kjellsdotters berättande. Här ger hon sig i kast med gränsen mellan fiktion och verklighet och leker också med den egna författarpersonan. Starks karriär och produktion påminner nämligen en hel del om Kjellsdotters.

Som vanligt är det Mija Wadö som får i uppdrag att lösa morden tillsammans med sitt team. Parhästen Ronnie är tillfälligt tillbaka från sin hundutbildning i Tammerfors och resten av teamet är också bekant, från snutmamman Marianne som fixar bulle och kaffe, till polischefen Elof som gnäller på media och kriminalteknikern Pauli Ranta som sjunger finska schlagers medan han finkammar mordplatser och undersöker lik.

Kjellsdotter har befäst sitt typgalleri och turnerar sina figurer med van hand. Att öppna en ny bok av henne är lite som att komma hem. Överlag visar ”Tills natten är slut” att Kjellsdotter har förfinat både sitt koncept och sin teknik – på gott men i någon mån också på ont.

Deckargenren är bred och brokig. En central aspekt av den är författarens hand med genreschablonerna. Möjligheten till igenkänning och alla blinkningarna till andra deckare som standardelementen utgör är säkert en avgörande del av behållningen för många läsare.

Det samma gäller för spänningen, som Kjellsdotter vid det här laget blivit proffs på att upprätthålla. Hon vet att det handlar om att klippa vid rätt tillfälle, att säga lagom mycket för att skapa ett sug, men utan att mätta det.

Som i de tidigare böckerna arbetar Kjellsdotter med flera perspektiv och två tidsplan. Att förstå hur dessa går ihop är ett med lösningen på mordhistorien och där kan man som läsare ägna sig åt lite kapplöpning med Wadö & co. I den här boken är sannolikheten rätt stor att man klår dem, vilket somliga kanske finner tillfredsställande. Ur intrigsynvinkel skulle jag ändå säga att Kjellsdotter får mer än godkänt för sin förmåga att dosera information.

Tematiskt är Kjellsdotters hantering tyvärr något av en besvikelse. Deckarförfattare som Maj Sjövall & Per Wahlöö har använt deckargenren som medel för att rannsaka samhället och peka ut missförhållanden. En intellektuellt utmanande, kritisk dimension är central i den här typen av deckare.

I Kjellsdotters böcker, även den senaste, finns en ansats till något liknande. Olika fasetter av kvinnomisshandel, psykisk och fysisk, sätter kvinnans roll i samhället under lupp och drar effektivt mattan under alla vanföreställningar om att jämlikheten skulle vara uppnådd i Norden. Men även om exemplen visar på relevanta aspekter av hur misogyni kan ta sig uttryck lyckas Kjellsdotter inte ta dem längre eller djupare än en rådgivningsbroschyr på temat. Det här riskerar att skymma snarare än belysa tematikens allvar och angelägenhet.

Norstedts

Det är här känslan av att Kjellsdotter har lite väl bråttom blir som allra mest påtaglig. Istället för att gestalta hemfaller hon åt att informera. Pedagogiskt förser hon läsaren med färdigtuggade psykologiska förklaringsmodeller som inte direkt är otrovärdiga, men platta och färdigtuggade.

Den litterära gestaltningens tvetydigheter, öppningar och outtalade dimensioner uteblir när Kjellsdotter ger sig i kast med att förklara för läsaren hur allt hängde ihop och varför vi hamnade här.

Samma problem vidhäftar hanteringen av serieformatet. När Kjellsdotter rekapitulerar tidigare böcker och försäkrar sig om att ingen faller av kälken beträffande de olika sidointrigerna i Wadös privatliv skopar hon på med information utan någon större hänsyn till gestaltning och stilistisk finess.

Att man i Österbotten numera lär kunna göra Mija Wadö-turer till platser som förekommer i böckerna är en underbar bieffekt av fenomenet Kjellsdotter. Men när natursköna platser, caféer och restauranger namedroppas och beskrivs i den nya romanen känns det som om medvetet Kjellsdotter bäddar för nya turer. Igen tänker jag broschyr, men turist denna gång.

Den som är ute efter underhållande spänning kommer dock inte att bli besviken på Kjellsdotters senaste. Hon serverar cliffhangers för hela slanten. Och även om det här fallet reds ut så till den grad att inte ett frågetecken återstår lämnar hon sin Mija i ett spännande vägskäl i livet. Det bådar gott med tanke på kommande böcker.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln