BOKEN: Där mamma och pappa (och jag och min syster) en gång gått
Älvan och jordanden. Boken är också ett sensibelt äreminne över dem som fortsatte sina liv efter krigen, som bildade familj, skapade konst, försökte leva. Foto: Pressbild
”Älvan och jordanden” av Tuva Korsström är en omtumlande och djupt rörande läsning. För den litteraturintresserade är incitamentet att ta den till sig att den fokuserar på Mirjam Tuominen (1913-1967), vars egenartade författarskap inleddes med novellsamlingen ”Tidig tvekan” 1938.
Författarskapet upparbetade intensiva spår inom prosa och essäistik och avslutades gradvis under tidigt 60-tal på grund av tilltagande ohälsa och refuseringar. Det har senare aktualiserats genom nyutgivning, under tidigt 1990-tal med tre volymer noveller, och nu, då samtliga noveller ska ges ut i Sverige. Hennes essäer har också nyligen getts ut i Sverige av det lilla förlaget Eskaton.
Tuva Korsström är dotter till Mirjam Tuominen. Hon har ett eget essäistiskt författarskap och har skrivit ett översiktsverk som behandlar vår moderna finlandssvenska litteratur (”Från Lexå till Glitterscenen”, 2013). Gemene man förknippar henne med Hufvudstadsbladet, där hon var kulturchef under större delen av 1990-talet.
Med den bakgrunden kunde man tänka sig att biografin skulle ha en övervägande litterär förankring. Och det litterära får behövligt utrymme, men Tuva Korsström har valt att göra en dubbelbiografi om sina bägge föräldrar. Fadern, Torsten Korsström (1909-1964), var legendarisk lektor i teckning och slöjd vid seminariet i Nykarleby. Han namn nämndes med en särskild värme av seminarister och andra som hade med honom att göra.
Ur familjealbumet. Mirjam Tuominen med dotten Tuva, våren 1948. Foto: Privat
Biografin omfattar också Torstens och Mirjams ursprungsfamiljer. Naémi och Axel Korsström hade rötter i Åboland. Sedermera bebodde de Åkerlid i Korpoström, som också blev en viktig plats för barnbarnen Kyra och Tuva. Mirjams far var från Helsingfors och hennes mor född i Nystad. Paret flyttade efter mannens befattningar inom träförädlingsindustrin och Mirjam föddes i Kajana.
Man har alltså med sig berättelsetrådar som går genom hela 1900-talet, som tangerar knappheten och den politiska oron, inbördeskriget. Men småningom öppnar sig Finland mot världen och både Torsten och Mirjam har en håg för konst, sådana som de behövs också i civiliserade länder. Men Torsten prövar sig fram en bra stund innan han får sin bildkonstutbildning, med inriktning på att bli lärare.
Inramningen för Torstens och Mirjams första umgänge är familjen Tuominen på Arkadiagatan i Helsingfors. Fadern är död sedan flera år, hans tragiska död kan man identifiera som Mirjams första genomgripande trauma. Torstens bror kommer att gifta sig med Mirjams syster, så familjerna är tätt involverade.
Torsten och Mirjam har vad man kalla ett on/off-förhållande tills kriget kommer och de gifter sig. Torsten måste till fronten. Kärlek finns, och god vilja, men kriget tycks skilja makar åt också om bägge parter överlever. Det blir skilsmässa och en splittring av familjen som blir alltmer komplicerad i takt med Mirjam Tuominens tilltagande psykiska ohälsa.
Trots att kontrahenterna är sådana särpräglade personer fångar Tuva Korsström också upp trådar som gör att själva känslan i deras öden känns nästan representativ. Och när hon för in sig själv talar hon om ”Tuva” i tredje person. Det håller all sentimentalitet i schack.
Allt Kyra och Tuva fick vara med om, som förfördelade skilsmässobarn utan kontinuerlig kontakt med sin pappa och utsatta för mammans tilltagande vredesutbrott, är fullkomligt hjärtskärande. Men återberättat femtio år efter moderns frånfälle finns ingen bitterhet eller agg.
Som läsare drar man slutsatsen att utsatta barn kan klara sig om lite synlig omsorg, kärlek och lojalitet går att hitta. Och sådan fanns. Till exempel pappa Torstens brev får läsarnäsduken att komma fram mer än en gång. Släkten försöker också bistå på olika sätt, men Mirjams tilltagande paranoja – hon kunde heller aldrig förlåta tvångsintagningen på Lappviken på 1950-talet – gör det svårt för döttrarna att hålla kontakten.
Till slut utvecklar flickorna ett dubbelliv där friheten finns i skolan och under pappans hemliga besök, fångenskap är i hemmet där bara en vilja råder. Skildringen visar också hur smärtsamt paranojan, när den får växa fritt, omskapar minnen och händelser och sorterar dem i de två kategorier som står till buds: vän eller fiende.
Kärlek, konst, uppväxt. Tuva Korsströms bok är en dubbelbiografi om hennes föräldrar. Foto: Cata Portin
Som läsare tänker man också: vilken hjälp hade Mirjam Tuominen kunnat få i dag? Hon sade upp kontakten med många kollegor – och skrev dramatiskt ut sig ur Författareföreningen. Under hennes sista år visades ingen stor förståelse för hennes alster, och hennes sista diktning med kristen inriktning, förblev outgiven. Rilke-översättningarna blev hårt kritiserade och fick ingen utgivare i Sverige.
I biografins och nyutgivningens kölvatten önskar man sig också en utgivning av ett urval brev och dagboksanteckningar och kritik. Det skulle hjälpa en att bearbeta det man ofta känner inför Tuominens texter: en magnetisk dragningskraft, men också något som stöter bort och skrämmer, som psykosens ogenomtränglighet skrämmer.
Det ogenomträngliga finns parallellt med det klartänkta och kompromisslösa i författarskapet. Valfrändskaperna ligger på en europeisk nivå, Rilke, Kafka, Hölderlin och senare filosofen Simone Weil. Men på hemmaplan fick hon också understöd: Christer Kihlman skrev hyllande om hennes verk och vännen Kurt Sanmark skrev inkännande om hennes verk.
Uppmärksamma läsare har påpekat hur tankegångarna i ”Besk brygd” (1947) föregriper Hannah Arendts tankar om den banala ondskan. Om Mirjam Tuominen hade skrivit på ett större språk hade hennes namn säkert varit vidare bekant.
Om och om och om. Det fina med Tuva Korsströms biografi är att den inte sysslar med några ”om”. Det är en skildring av hur det blev, öppen, övertygande, detaljrik och överraskande ömsint.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström
av Tuva Korsström
Omslag och grafisk form: Emma Strömberg
Schildts & Söderströms 2018
527 s.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.