Freja Rudels 03.02.2024 10:00

Finns det en ensammare plats än den du intar när du försöker nå en annan? Finns det något sårbarare än språkets utsträckta hand i väntan på att fattas?

Carina Karlssons nya diktsamling ”Marconirummet” rör upp existensens och poesins mest grundläggande beståndsdel: vårt begär att nå ut och in.

Formulerat så här låter det stort och högstämt, men hos Karlsson blir det handfast och sant. Hon hittar både bilderna som förankrar det och känslan som river liv i förtöjningen. Däremellan famlar hon. Som man måste när man binder samman liv och dikt.

Italienaren Guglielmo Marconi 1874–1937 var en föregångare inom radioteknik. Han uppfann ett system för trådlös telegrafi som användes i kommunikationen mellan fartyg.

Marconirum var benämningen på de rum där telegrafisterna satt. Exempelvis Titanic hade ett sådant. Rummen behövde vara tätt slutna och isolerade för att radiovågorna skulle kunna uppfattas på sin väg ut och in.

I sin diktsamling bygger Karlsson ett Marconirum av livet som sjömanshustru på Åland. Hon skriver ur en erfarenhet som i århundraden, ja årtusenden, präglat många som levt av och vid havet. Fiskebåtar, Sverigebåtar, långfart, upptäcktsfärder – varje gång någon har dragit ut har någon blivit kvar.

Familjer och tvåsamheter har kluvits itu och tvingats förlita sig på radiovågor.

Åländskt nationaltema

Samlingen hämtar sin dramaturgi ur föreställningen om den sjunde vågen och tecknar nästan ett helt livslopp.

Karlsson tar avstamp ur en barndom där systrar lär sig om havets förvandlingskraft. Sen äntrar en sjöman scenen och därefter ett barn och med barnet insikten om alltings sårbarhet.

I sin tidigare produktion har Karlsson rört sig från poesin mot prosan.

Tematiskt har häxprocesserna på Åland spelat en central roll i flera av hennes verk – senast i den imponerande romanen ”Märket” (2019) som med lyrisk precision karvade fram historien på ett sätt som genljöd i nuet. Inte minst i vad det innebär att vara kvinna.

I ”Marconirummet” ger hon sig i kast med annat åländskt nationaltema. Det är Stormskärsmajas grundvillkor hon skriver om.

Men Karlssons diktjag är ingen Maja. Det här är inte ”kvinnor kan”-poesi, om man inte med ”kvinnor kan” menar komma till korta som mamma, hata avgrunderna som gapar mellan den egna tillvaron och den älskades, umgås med knappt identifierbar röst i telefon, sörja att livet blev vad blev och identifiera sig med kaptensfruarna som självmedicinerar mot ensamhet med dyrt vin från alko.

I Karlssons dikter får det låga och fula lika mycket plats som hoppet och längtan. Hennes diktjag är en hjältinna också av bitterhet, hat och besvikelse.

Formmässigt kränger det. Karlssons diktvågor rör sig mellan ofriserade prosaiska utbrott och formlösa bekännelser ur livets allmänna jävlighet mot höjder av litterär precision och klarsyn.

Det är lite ojämnt. Stundtals övertydligt. Men alltid sant, inte minst mot den dramaturgi som Karlsson har byggt upp. Det blir ingen sjunde våg utan de sex andra. I hugskotten, bränningarna och skvalpet dämmer hon upp identifikationsytor.

Realismen är också magisk och lyrisk

Det är något tillåtande med lågvattenmärkena. De blir till platser där man som läsare får kliva in. Och de är trogna realismen med vilken Karlsson närmar sig sin tematik:

”Jag är så förbannat trött och ensam. Dottern och jag åt cornflakes till lördagsmiddag. Du åt ingen middag alls för ni hade observerat röda bloss över Norrhavet och ni sökte oavbrutet i ett dygn efter nödställda. För fan! tjöt jag när du äntligen ringde. Du har två nödställda här hemma. Du vet var vi finns, du behöver inte ens leta. Jag är så trött att jag inte ens skäms. Du är så trött att du inte ens hör. Vi har ett idealiskt förhållande.”

Men det skulle inte vara Karlsson om inte realismen också var magisk och lyrisk, laddad med kontrast och rymd och gränslös känsla. I sitt innersta Marconiskrymsle är det här en bok om den ensamma platsen som är poesins och existensens.

Ur den sjunger Karlsson som en saltstänkt Edith Södergran:

”Jag är en röd havsanemon. Ett väntande rovdjur. Pumpar havsdjupgenom kammare och förmak, lägger armarna om vem som helst.”

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln