Freja Rudels 22.03.2023 12:20

Hon är tillbaka!

I sin nya diktsamling ”Vill du kyssa en rebell?” är Eva-Stina Byggmästar återigen lik den poet jag har kommit att älska. Hon som lätt, så lätt öppnar tillvaron för glädjen och ruset och mossorna och stjärnorna, skogen, rymden och köttets hunger.

Sedan debuten 1986 har Byggmästar genererat en diger och stundtals ojämn produktion. Förlagen har skiftat, från egna, små och ideella till stora och etablerade.

Att jag, och många med mig, upplever den rusiga ordglädjens vilda framfart bland blommor, amoriner och höskullar som Byggmästars signum är eventuellt att begränsa henne.

Fjolårsboken ”Låt hjärtat tala hjärtats språk” var till exempel något annat, lågmäldare, mindre iögonenfallande, mindre säreget och stundtals banalt.

På ett plan en besvikelse, men också ett prov på Byggmästars mod att röra sig bortom det förväntade och vidga det egna idiomet, tappa bort, men skriva vidare.

Kärleksdikt med extra allt

”Vill du kyssa en rebell?” är kärleksdikt med extra allt. Den är högstämd som ”Höga visan”. Objektet för diktjagets kärlek är lika upphöjt och idealiserat.

Hon är lika fantastiskt ljuvlig som i Bibelns mesta kärlekssång. Och helig, hennes älskade ögonfransar är ”heligare än Mecka, Medina / och Jerusalem tillsammans”.

Samtidigt rör sig bildspråket neråt från höjderna, ner mot på jorden. Inför kärlekens dörr står du som en ”fallskärmshoppare” med ”hjärtat utanpå kläderna”. Och den älskade kommer med hull och hår, inklusive bortglömda och perifera sidor:

Du är ett helt konserthus, även garderoben
med ett kvarglömt blodrött paraply –
även parkeringen, den nattsvarta asfalten
som mjuknar under glödhet högsommarsol

Hos Byggmästar tvättas inte kärleken fram i sin innersta essens, den skrivs ut i vindlande associationsräckor.

Den återtas från himlarna, planteras i skogen, i alla ”köttiga” moln, vid Ishavets strand och bland rostiga kapsyler i en ficka.

Den får växa i all sin bråte och bli ett berg: ”ditt namn är fjälltoppen / i mitt hjärta”. Kärleken som Byggmästar tecknar den är språngbräda och utgångspunkt mot både paradiset och världens ände.

”Kärlek bortom vett och sans”

Men först ska den bejakas. Levas. Kärleken tar diktjaget från mandariner till pomelo, från ripor till rallarros och ranunkel, längs kotorna och in under huden där det bor en skog.

Över kalhyggena drar högspänningsledningar och diktjaget dricker elektriciteten. Lapar i sig kärlekskraften som ett svältfött djur.

Jag läser med ett leende på läpparna. Det är kärlek banne mig. Kärlek bortom vett och sans.

Kärlek som inte frågar efter rationalitet eller rimlighet eller god smak. Det banala, melodramatiska, storvulna och himlastormande – allt får plats.

En lite liknande, generös framskrivning av kärlekens kraft hittar man också i Hannele Mikaela Taivassalos senaste roman ”Det förflutna återvänder” och i Martina Moliis-Mellbergs hjärtesorgssamling ”Pisces SZN”.

Hos Byggmästar tvättas inte kärleken fram i sin innersta essens, den skrivs ut i vindlande associationsräckor.

Inte heller de väjer för det banala i kärleken, eller för det huvudlösa i att alls ge sig i kast med temat. Här finns ett trots mot den goda smakens ängslighet, och mot känslans devalvering i en genomkommersialiserad samtid.

Något av den revolutionära potentialen i Byggmästars kyssbenägna ”rebell” ligger i detta trots. Men också i en uppgörelse med religiöst kodade normer för kärlek som bibelanspelningarna antyder, och i ett förvaltande av kristendomens revolutionära potential. I diktjaget skymtar en queer Kristusgestalt:

Jag är bortvald och utstött – därför så nära dig
jag är människa – jag känner de andras kval

Stråk av besatthet

Att kärleken hos Byggmästar kommer med alla sina sidor innebär att den också kan vara skrämmande. Ful. Farlig. Men det tar mig några genomläsningar att märka det. I diktjagets kärlek finns stråk av besatthet.

Här finns en masochistisk dragning till den älskades gäckande lek där jaget bara vill följa. En tydlig maktordning avtecknar sig.

Radioheads ”Creep” sjunger i mina öron medan jag läser. Diktjaget iklär sig rollen som ”creep” och ”weirdo” och sveper sin älskade i den ouppnåeligas skimmer, idealiserar henne till omänsklig upphöjdhet.

I ”Vill du kyssa en rebell?” sätts alla hyperboler och extremer i verket. Poesin är laddad, också med kärlekens barlast – den skugga som allt ljus oundvikligen genererar.

För Byggmästar predikar inte hållbar kärlek. Hon talar inte om kärlek som friskvård och hälsokost, utan om kärlekens brännande eld:

har kommit
för att säga att det här handlar
om svetslågan – det våldsamma
ljuset i din kontur som etsade
sig fast

Elsa Wohlfart Larsson/Schildts & Söderströms

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln