BOKEN: Bertel Wahlströms släktkrönika ger samtidigt en bild av Frälsningsarméns historia i Finland
I skuggan av fanan
av Bertel Wahlström
Vulkan, 2020
223 s
Bertel Wahlström. Författaren är Åbobo och tidigare rektor för Katedralskolan. ÅU-foto
Bertel Wahlströms ”I skuggan av fanan” är ett stycke familjehistoria och Frälsningsarméhistoria. Författarens farfar Rafael Wahlström (1879-1953) blev en märkesperson inom Frälsningsarmén i Finland, och hans farfarsfar Karl Wahlström (1854-1901) gick med när organisationen var ung i vårt land, i slutet av 1800-talet.
En stor del av det historiska stoffet är hämtat ur tidigare utgivna böcker, ”En armé på marsch. Frälsningsarmén i Finland” (1964) av Elsa Könönen, och ”En vallfartssång” (1989), som är Jarl Wahlströms, Bertel Wahlströms farbrors memoarer.
Jarl var Rafael och Aina Wahlströms yngsta barn (född 1918), som sedermera hade generals rang och blev den internationella Frälsningsarméns högsta chef. Man kan säga att hela familjens liv präglades av Frälsningsarmén.
En viktig källa för ”I skuggan av fanan” är också Aina Wahlströms dagböcker från 1939-1951.
Skildringen av Rafael Wahlströms liv är en regelrätt biografi med kronologin som rättesnöre. Också den inledande delen om Karl framskrider kronologiskt, den innehåller en del lätt fiktiviserat material, dramatiseringar med scener och repliker. Tillsammans sträcker de sig över ett sekel av Finlands historia, med nödår och förtryck, självständighet och inbördeskrig.
Karl-Johan Wahlström.
När Rafael Wahlström var i pensionsåldern, år 1944 var han 65 år, var Finland också i krig, och han fick vänta ett tag på beviljad pension. Kriget var också bekymmersamt för Frälsningsarmén finländska gren. Finland hade ju hamnat på den sida där Storbritannien, som var knutpunkt i utbildningen av frälsningsarméofficerare, inte kämpade.
Det var svårt att på individplanet förhålla sig opolitiskt, något som var Frälsningsarméns grundläggande inställning. ”I skuggan av fanan” väcker med sitt historiska omfång också ett intresse för vad som var Frälsningsarméns position och belägenhet när världsliga arméer krigade.
Rafael Wahlström.
Under Finlands inbördeskrig tog man inte ställning för någondera sidan. Men Frälsningsarméns tidskrift Krigsropet hade lyckats kringgå det tryckningsförbud som utfärdats av de röda i södra Finland och deras extratryck kunde spridas.
Efter den vita segern uttryckte också den dåvarande översten i Frälsningsarmén sin indignation över segerrusigheten – också den bokstavliga: ”… ska det bara bli frihet att svina ner sig? Må borgarklassen se till att den icke drager över sig skam och förakt.”
Det finns också en koppling mellan Frälsningsarmén och nykterhetsarbetet. För Karl Wahlströms del gick vägen till Frälsningsarmén över nykterhetsföreningen. Sonen Rafael räddas också från det rätt alkoholdränkta studentlivet i Helsingfors, dels tack vare en anställning, dels genom den förankring i Frälsningsarmén som familjen hade.
I en snabb sekvens i släkthistorien skymtar studiekamratens och supbroderns sorgligare öde.
Kontaktytan till Finlands socialhistoria är en av bokens starkaste sidor. Den ger detaljrikedomen perspektiv, och centralpersonernas öden, fastän särskilda och unika i familjekrönikan, får också en viss representativitet: så här kunde det gå under tidens omständigheter.
Yrkesval, hälsa och sjukdom, utbildning, ekonomi, familjebildning har alltid sina historiska ramar. Och långt in på 1900-talet var det vanligt att familjer förlorade barn i späd ålder. Både Karl och Rafael Wahlström måste uppleva detta.
För den som inte alls är insatt i Frälsningsarméns ideologi och arbetssätt, eller för den delen den formella hierarkin, blir det som att stiga in i en ny värld.
Utanför dess teologi och tankar kring den personliga frälsningen, som boken just inte går i på, finns tilltalade drag som många andra religiösa samfund inte betonat så starkt, till exempel en vilja till internationalism och en lojalitet med människor och deras konkreta problem i vardagen.
I den här familjehistorien ser man också prov på progressivitet och frejdighet – om den kom sig av Frälsningsarméns inflytande eller om den fick sitt utlopp där kan vara osagt. Karl Wahlström, som själv var murare till yrket, gjorde det möjligt för sonen att börja vid universitetet, och förhållandet till barnen verkar i regel ha varit uppmuntrande och ganska vidsynt.
En kort anekdot om Tor Wahlströms (far till bokens författare) barn från deras krigsbarnssejour i Sverige kan få belysa detta.
En snäll frälsningsofficer som engagerat sig i Finlands öde och frågar barnen: ”Ni kan väl be?”
På det ger barnen ett alldeles underbart näbbigt svar, som bevarats av familjehistorien och förmodligen nedtecknats av deras farmor Aina Wahlström, vars dagboksanteckningar från krigstiden och de första fredsåren i sin detaljrikedom gör bokens senare del särskilt levande.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.