Ann-Christine Snickars 27.05.2024 18:00

Resultatet av ett litteraturvetenskapligt forskningsprojekt som började 2019 finns nu inom pärmar och heter Tidsligheter. Ekokritiska, barnlitterära och kulturteoretiska perspektiv på tid.

Redaktörer är Mia Österlund, Ann-Charlotte Palmgren och Pia Ahlbäck, alla knutna till Åbo Akademi. Övriga skribenter är tio litteraturforskare, några verksamma utanför Finland.

Fokus ligger på hur tiden iakttas och gestaltas inom olika genrer främst för barn och unga, och olika sätt att i läsningen uppmärksamma det. En stor del av artiklarna ägnas bilderböcker.

Ett av de övergripande begreppen är ”antropocen”, som kommer från geologin, och avser en period av jordens historia som karaktäriseras av människans påverkan, de är den period vi lever i nu.

Det sammankopplas med det som ämnet kallar ”ekokritik” och behandlar människans plats i naturen och hur det uttrycks i litterära texter.

Av skribenterna är Pia Ahlbäck mest bevandrad i det och hennes bidrag rör Annika Luthers De hemlösas stad, som utspelar sig i ett Finland som till stora delar blivit översvämmat. Den människocentrerade tidsuppfattningen (som i en traditionell äventyrshistoria) kontrasteras mot en annan, här klimatkatastrofens, där människan inte är det centrala. Så uppfattar jag den elegant komprimerade framställningen.

De andra redaktörerna sticker också ut genom spännande ämnesval som vidgar gränserna för vad vi ser som berättelse. Ann-Charlotte Palmgren (med rötter i antropologiska ämnen och genusvetenskap) tar sig an memet som genre, särskilt de som spritts om Greta Thunberg. Mia Österlund skriver om bilderböckers försättsblad och hur de förhåller sig till det berättade och med vilka grepp de för läsaren in och ut ur berättelsen.

I inledningen nämns sociologen Hartmut Rosa som en av inspirationskällorna. Hans tankar kring ”social acceleration”, om det mänskoskapade systemet som ständigt kräver ökad snabbhet, hänvisas till ofta.

Rosa har prisats för att han rör vid erfarenheter vi lätt känner igen. Kritiserats har han för att inte vara särskilt originell. Han har också infört begreppet ”resonans”, som är motsatsen till effektivitetshetsen, det innebär lyssnande, beaktande av det mellanmänskliga.

Mest Rosa-nära är Julia Tidigs bidrag om Sara Razais Djävulen är en lögnare, en roman jag fastnade för direkt när den kom ut. Den handlar om två tonårsflickor, Hope och Meri, som vuxit upp tillsammans i Finland, men nu är skilda åt av brutalt myndighetsbeslut. Hope och hennes mamma utvisas till Kamerun.

Flickorna håller mobilkontakt, de han uppleva en viss samtidighet, men de skiljs åt av rummet, av respektive stad som bestämmer deras vardag.

Tidigs visar i detalj hur kompositionen poängterar samtidigheten som i sin tur understryker vänskapen, som utmanas av förändrade, föränderliga omständigheter.

Pressbild

Två unga kvinnor är i centrum också i Sofia Ekstams inslag om Ester Roxbergs ungdomsroman Antiloper, om vänskap, sjukdom, självmord.

Där kombineras Fanny Ambjörssons resonemang om flickors förväntade livslinje med litteraturprofessorn och slavisten Gary Saul Morsons tankar kring ”Shadows of Time”, tidskuggor, som kan ha olika karaktär, till exempel vara förebådande eller skissa alternativ.

Judith Meurer-Bongarts artikel om sammanflätningen av tid och rum i Maria Turtschaninoffs Röda klostret-trilogi är förtätad och begreppstyngd, men den kan öppna sig lättare för den som kan böckernas persongalleri på sin fem fingrar.

Att Turtschaninoffs berättelser är som gjorda för att analyseras genom storheten ”tid” bevisas ju av hennes nyaste bok, Arvejord (som står utanför framställningen), där tiden har en huvudroll.

Lättare att följa är bilderboksinslagen, då bilder återges blir de med åskådliga. Jenny Jarlsdotter Wikströms artikel om hur mörker relaterar till tid – det har andra aspekter än ”natt” – utgående från ett par finlandssvenska bilderböcker, sätter tanken i rörelse.

Och ett särskilt gott öga har jag till Elina Drukers ”Hybrida kroppar”, om förvandlingsböcker för barn och som också tar upp sin genres historiska rötter, den rör sig från 1700-talet (men tar fart ända från 1200-talet) till Laura Ruohonens och Erika Kallasmaas suggestiva havsmonsterbok som utkom 2019.

Avsnittet om bilderbokspoesi är (dels tack vare sitt ämne) ett av det mest kommunikativa. Det är skrivet av litteraturprofessor Maria Jönsson, som bland annat pekar på hur ekokritisk litteratur för barn också kan ses som tröstböcker för vuxna.

Men bilderboken har en sällsam relationell funktion – de läses tillsammans, med alla aspekter det innebär. Artikeln har i min läsning också en undertext: att bilderböcker (och litteratur i allmänhet) är ett suveränt redskap för insikter om mångfald, andra individers och arters perspektiv.

Akademiska artiklar arbetar annars med analytisk precision och teoretisk prövning och jobbar inte associativt, som skönlitteraturen gör, och ofta kritiken.

Här har de genomgående en diger begreppsapparat och många är ofrånkomligt snåriga för den som bara orkar kalla sig för bildad (i) allmänhet.

Men Heidi Höglund, Katrina Åkerholm och Sofia Jusslin tar också upp fälterfarenheter och erfarenhetsgenererade poänger från klassrummet i sin artikel ”Tidslighetens agens i litteraturundervisning”.

Och Fanny Ambjörnsson och Maria Jönsson uppehåller sig kring städningens tid i ett bidrag med undertiteln ”Antropologiska och litteraturvetenskapliga nedslag”. De är också de enda som exemplifierar med vuxenförfattare, Karl Ove Knausgård och Linda Skugge (hennes bok Flygfärdig).

Jag känner vingslag från det sena 1900-talets feministiska studier kring det reproduktiva arbetet, nu med uppdaterade exempel.

”Tidsligheter” kommer säkert att finnas på litteraturstuderandes läslistor ett bra tag framöver.

Och den kan gratis laddas ner via Åbo Akademis eller SLS:s hemsidor, så den som vill kan bekanta sig med innehållet, som kan betraktas som det mest ambitiösa i nordisk barnlitteraturforskning just nu.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln