BOKEN: Axel Åhman rensar i manlighetens verktygsback — novellsamlingen ”Klein” är hans skönlitterära debut
Gestalterna i Axel Åhmans noveller har komiska drag, men berättelseinramningen, som är gjord med säker hand, ger dem många fler aspekter. ”Klein” är Åhmans skönlitterära debut.
Foto: Erik Åhman
Svenskfinland har sedan länge vetat att Österbotten är en av litteraturens hot spots. Nykarleby med rejäl omnejd handlar det om. Axel Åhman är född i Vörå. Novellsamlingen ”Klein”, som är hans skönlitterära debut, har en österbottenklingande titel.
”Klein” betyder ungefär samma som spinkig. Sanna Mander, som skapat omslaget, har fångat det fiffigt i ett ”i”, som också är en skrangligt byggd mansfigur.
Att vara klein är ett epitet som kommer utifrån, typ tjugo procent nedsättande och åttio procent kallt konstaterande. Det är inte heller bara en fysisk egenskap.
Axel Åhman är också känd som A:et i humorgruppen KAJ, vars stoff för showerna är österbottniskt förankrat, ironiskt och underhållande. De elva novellerna i ”Klein” karaktäriseras också av ett lätt grepp, och gestalterna har ofta komiska drag.
Men berättelserna är i regel framförda med ett slags busterkeatonaktig omutlighet, som ger de fiktiva personerna en inbördes jämlikhet. Sven i den första novellen, som befinner sig lägst ner i byahierarkin, är i berättandet lika mycket värd som den självgoda kommunpampen.
”Klein” innehåller olika tolkningar av en snålt tilltagen mansmall, och ett ifrågasättande av den. Men det vore ett misstag att tro att mönstret blomstrar mest i byar med närhet till det agrara, det grasserar överallt där man hänger sig åt konkurrens – jag börjar tänka på finansvärlden.
Den första novellen landar i den rurala manlighetens träffpunkt, serveringen på lokala macken. Där iscensätts hackordningen varje dag. Vem sitter bredvid vem, eller ens vid bordet med de andra? Det enda som kan hota ordningen är att det byggs en ny och modernare mack i grannskapet – och det är just det som händer.
Andra manlighetens arenor är älgjakten (en novell heter just så) och bastun. Novellen ”Bastutronen” blev också prisbelönad i Arvid Mörne-tävlingen 2016.
Killen i berättelsen råkar sätta sig vid badskopan i simhallsbastun, lever upp till förväntningen (”vad skulle folk annars tro?”) att kasta bad för allt han är värd.
Men novellerna kan också innehålla mer intrikata relationer där personerna balanserar en hemlighet eller något underförstått mellan sig.
I ”Verktygsbacken” gestaltas relationen mellan far och son, där pappan till hundra procent lever upp till landsbygdsidealet för en man: han kan allt om verktyg och för honom är det klart att man trimmar en moped om man en gång äger en.
Sonen lyssnar lite besvärad till moppejargongen. Novellen innehåller inga överraskande vändningar, och motivet är inte obrukat, men det tar inte kraften ut berättelsen, som övertygar med sin konkretion.
Sonen tar emot backen, men vissa av grejerna vet han att han klarar har sig utan.
Axel Åhman kan också ta ut svängarna lite mer, som i ”Smörgåstårtan”, där den traditionella serveringen tillsammans med minnena av den avlidne som precis jordfästs blir för mycket för församlingspastorn, till församlingens stora förvåning.
Kommundirektören som återkommer i ett par noveller är tecknad med de mest robusta konturerna. Han kör utan prut över dem som inte är på samma linje som han. Men när han en gång avviker från sitt själviska beteende och vill räcka ut en hjälpande hand, då verkar det som om han går emot någon högre, oskriven överenskommelse. Det slutar inte väl.
Åhman har lust att vara underhållande, man drar gärna på munnen åt personerna, snabbt skissade, djupt rotade i sina egna föreställningar och vanor. Han är bra på att avlyssna olika slags kommunikation, har näsa för personernas tonfall, och den säkra berättelseinramningen ger fler än en aspekt på dem.
Närmast karikatyren kommer man in ”En bra deal”, där huvudpersonen inte kan låta bli att köpa något (makabert skrymmande) bara för att det verkar vara en bra affär.
Dialogen är ganska ofta på dialekt, replikerna är korthuggna, ger rätt temperatur åt skildringen. Men dialekten är inget självändamål. I en av de mest elektrifierade berättelserna, ”Grundkondition” används den inte. Där träffas två killar som under skoltiden var varandras värsta konkurrenter. Historien berättas ur Johans synvinkel, det är han som är den förfördelade.
I Johans ögon är Richard den mest ohederliga man kan tänka sig, ”smilfinkarnas smilfink”, och nu ser han Richard i glassiga träningsbilder på sociala medier. Richard hindrade Johan från att lyckades i ett viktigt sportevenemang en gång, och Johans agg har grott under alla år. Men när de träffas känns det inte riktigt som Johan trott att det skulle.
Kvinnorna är i minoritet, men i sista novellen ”Sverigefrämmande” tillskansar den frustrerade mamman ett slags huvudroll. Hon avskyr att den semestrande släkten från Sverige kräver så mycket uppassning, hon hatar att mannen är så eftergiven – men säger inte ifrån själv.
Många av berättelserna bidrar till en exempelkarta över manliga eller mänskliga egenheter och beteenden. Konflikten mellan vad man känner och vad man gör, eller oväntade emotionella kursändringar, som i storyn om Johan och Richard, sätter dem i rörelse och gör dem till litteratur.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.