BOKEN: Äventyret som hem och flykt – Catharina Östman dammar av en österbottnisk polfarare
Kan vi någonsin få nog av upptäcktsfärder? Vad är det för ett sug jordens vita fläckar utövar på dem som sett sig tvungna att fylla ut dem och på oss som suktar efter berättelserna om dem?
En av årets mest omtalade böcker – Iida Turpeinens ”Elolliset” – tar avstamp i Vitus Berings Ishavsexpedition 1741 där Georg Wilhelm Steller fann och beskrev arten Stellers sjöko som kom att utrotas bara 27 år senare.
I höstas satte Sirius teatern upp Bea Uusmas Augustprisade roman ”Expeditionen – en kärlekshistoria” om den svenska ingenjören Andrés försök att nå Nordpolen med luftballong 1897.
Polarområdets outgrundliga magnetism är central också i Catharina Östmans roman ”Öppet vatten, frusna hav” som berättar historien om österbottningen Karl Chydenius och hans medverkan i en expedition till Spetsbergen 1861.
Chydenius var ursprungligen från Jakobstad, brorson till Anders Chydenius, och studiekamrat till Adolf Erik Nordenskiöld. Det är tack vare Nordenskiöld han kommer med på expeditionen till Spetsbergen.
Vid den tiden har han precis återvänt till Vasa från London, till en mamma som älskar honom kvävande intensivt.
Ingenting har riktigt lyckats för Chydenius. London skulle vara hans drömmars stad, men ingen ville ta till vara hans förmågor där.
Moderniseringen, framstegen, järnvägsbyggena – världen borde ha bruk av lärd person som han, men ändå söker han fortfarande sin plats. Och finner den, men bara under några månader bland Spetsbergens isberg och karga klippor.
Östman debuterade som poet 1990. De senaste åren har hon varit sysselsatt med en romantetralogi om historiska personer med koppling till Vasa.
”Under graniten glöder lavan” (2016) handlar om författaren och fennomanen Waldemar Churberg och Vasa brand.
”Månskenssonaten” (2022) kretsar kring Anna Frosterus som förlovar sig med den Churbergska familjens överhuvud Mathias och därmed utforskar möjligheten att som kvinna välja sitt liv och trotsa familjens vilja.
Genom Anna flätas ”Öppet vatten, frusna hav” samman med tetralogins två tidigare romaner.
I egenskap av Chydenius styvsyster figurerar hon nämligen i marginalen av romanen om hans äventyr.
Tidsmässigt överlappar ”Månskenssonaten” och ”Öppet vatten, frusna hav” dessutom varandra. Det är 1860-talets början som utgör navet i dem båda.
Exakt varför Chydenius inte lyckas få fatt i livet blir aldrig riktigt klart.
Östman strör ut lite spridda koordinater: Det är faderns död, förtrycket från den ryska överheten och tyngden av att vara en mors enda egna son, men hon borrar inte särskilt djupt någonstans.
Det blir läsaren som, likt Chydenius på Spetsbergen, får ta fram gradskivan och beräkna räckvidden av de olika förklaringslinjerna.
I Östmans roman är de flesta av expeditionens deltagare på något sätt aningen missanpassade.
De är givetvis också utvalda, kompetenta och modiga, men i takt med att expeditionen framskrider visar det sig att de alla också är på flykt undan något.
När skeppen fryser fast, dimman inte vill lätta och inga mätningar kan göras sipprar krävande familjeliv, stagnerade karriärdrömmar och obesvarad bekräftelsetörst fram och gör äventyrslusten till en sällsam blandning av frihetslängtan, flykt och desperation.
Chydenius är den som verkligen lever upp under färden. Om de andra tappar ansiktet vid större motgångar är det som om han fick ett. Spetsbergen ger honom identitet. Gör honom till någon som inte ger sig.
Om expeditionen för de andra deltagarna var en passage till för att tjäna det övriga livet, så tycks den för Chydenius har varit livet självt.
Tiden efter, som för Chydenius blev kort, skildrar Östman som ett ekonomiskt, kroppsligt och anseendemässigt förfall i glappet mellan minnet av expeditionen och hoppet om ny färd norrut.
Chydenius fick i uppdrag att sammanställa reseberättelsen från färden till Spetsbergen. Det blir hans enda och sista livsverk: ”Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861, under ledning af Otto Torell”.
Östmans roman bygger i hög grad på denna reseberättelse samt brev, men är enligt författarens egen utsago att betraktas som fiktiv.
Östman skriver ett slags daterade dagboksanteckningar, men i tredje person och presens.
Berättartekniken genererar en spänning mellan närhet och distans som präglar romanen i stort.
Å ena sidan får vi vistas under huden på Chydenius.
Östman fläker ut hans tankar, hans tillkortakommanden och hela hans irriterande oförmåga att ta sig samman.
Men det som finns bakom och under förblir aningar.
Det är på sitt sätt underbart. Östman fångar exempelvis den klumpigt barnsliga förvirringen som leder till att Chydenius fäller en isbjörn.
Hon gestaltar hans rastlöshet, som säkert skulle få en bokstavskombination idag, som gör varje krav på ordning och sans övermäktigt.
Lite som störiga och behövande barn lever upptäckarmännen upp i romanen. De kommer nära och känns trovärdiga.
Men de stora frågorna, som hur, varför, med vilken rätt och med vilka konsekvenser lämnar Östman i stort orörda.
Här skiljer sig ”Öppet vatten, frusna hav” från Turpeinens ”Elolliset” som dryftar människans förhållande till naturen och gör upptäckterna till en inblick, inte bara i historien utan också i nuet. Avtäcker de allmängiltiga, filosofiska dimensioner av törsten att finna och benämna.
Östman berättar en fascinerande historia och hon gjuter liv i en enskild människas frihetslängtan, men här hade funnits ytterligare vidder att kartlägga.
Kanske, förhoppningsvis, hittar vi dem i romantetralogins kommande och sista del.
Öppet vatten, frusna hav
av Catharina Östman
Omslag: Ann-Sofie Hammarström
Förlaget Havsanemonen, 2023
312 s.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.