BOKEN: Att skjuta ner en frånvarande – och få in några fullträffar
Otto Gabrielssons ”Vildhavre. Sista brevet till pappa” är riktat till en frånvarande far, Jörn Donner. Det är en rasande och förtvivlad och sorgsen och upprorisk text om utanförskap, men samtidigt ett bevis på litteraturens förmåga att söka befrielse och upprättelse. Foto: Del av bokens pärmbild
”Du var på samma gång ångvält, pansarvagn, gödselspridare och förhistorisk elefant. En papput. Det ingick inte i ditt livsuppdrag att känna efter. Du manglade vidare och delade ut en kanonad käftsmällar med dina ord.”
Så skriver Otto Gabrielsson i sin bok ”Vildhavre. Sista brevet till pappa”. Pappan är, som världen redan vet, Jörn Donner. Brevet består av dagboksanteckningar från ett drygt halvår, och en odaterad sluttext ”Vid eventuell bortgång – post mortem”, ur vilken inledningscitatet är hämtat.
Otto Gabrielsson. Foto: Alison de Mars
Texterna vibrerar av vrede, en vrede som inte är det minsta återhållen. Om han kallar faderns output för kanonad är hans egen en spärreld där krutröken osar rasande Strindberg och vädjande ”Så blev mitt liv” – och ganska mycket däremellan.
Men boken har inte tillkommit lättvindigt, och någonstans säger författaren att han känner att det kan vara större att inte skriva än att göra det.
Men incitamentet är ändå oavvisligt. I den över tusensidiga ”Mammuten” (2013) skriver Jörn Donner om Otto, född 1981, att han var ”ett misstag”.
Man kan hitta en rad böcker där barn (till kända personer) gör upp med en förälder, men att föräldern först förminskat sitt barn (offentligt och i tryck) är sällsynt. Jag tänker mig att man, om man råkade ut för det, var tvingad att skriva tillbaka för självrespektens skull.
Nu kräver det lite kraft av läsaren att tänka bort Jörn Donner-magnetismen. Antti Majander, som anmälde Gabrielssons bok i Helsingin Sanomat beskriver hur misstags-passagen fick passera i hans läsning av ”Mammuten”, och hur han inte begripit hur det känts för ”misstaget” att läsa det.
Det är fint av Majander att tillstå detta, det är bra att vara medveten om den okänslighet som skrivande personer kan uppvisa under färden mot sin planerade slutsats.
Men alternativet är inte en överdriven hänsynsfullhet utan en större uppmärksamhet – också på den egna positionen.
”Vildhavre” tar ett brottargrepp på detta redan i titeln – en namngiven kritiker använde det ordet om Otto i en recension av Jörn och Rafael Donners brevbok ”Innan du försvinner”, som utkom 2018, samma år som dagboksanteckningarna kommer till.
Boken är känslomässigt tung läsning, känslan av utanförskap väller över en i våg efter våg. De inledande sekvenserna handlar om ett möte med fadern som sker i samband med ett författarframträdande. Otto har betalat inträdesbiljetten.
Försöken till kontakt slutar i en känsla av förlust. Texterna är genomgående riktade till ett du, till den frånvarande fadern. Tempus är presens, som om det fortfarande skulle finnas lite hopp.
Under åren blir det ändå några sommarbesök i Finland. Så som de ihågkoms här förstärker de utanförskapet.
I Finland är den offentliga Jörn Donner en närmast mytologisk gestalt, i Sverige har den yngre generationen (jämnåriga med Otto och yngre) just ingen bild av vem han är. På så sätt har han två olika pappor.
Att vara en av de förfördelade sönerna är som att vara en gestalt i en saga om ont och gott och hamna på den mörka sidan.
I sagan fanns en syster också, född i Finland, samma år som Otto, avliden 2017. Kvällstidningarna tryckte lystet vad Jörn Donner sa om begravningen och sin icke-närvaro där. Det är viktigare med de levande, får Otto veta. Salt öses över såret.
När man läser sådant är det lätt att bli kidnappad av nödvärnsreflexen, den som antingen knuffar en ut bland beskärmarna eller in i hopen som gillar och odlar det finska (mans)idealet, som JD effektivt ramats in i, ett ideal där rätten att skapa egna regler är själva grundlagen.
Otto Gabrielsson tvingar oss att höra allt med hans öron. Och man kan då också tänka bort Donner och ta del av en historia om vad en fundamental känsla av övergivenhet gör med en, och vad ett förnekat behov av tillhörighet kan göra med en.
Nedskriven är den svårare att kringgå eller förminska.
”Vildhavre” är rasande och förtvivlad och sorgsen och upprorisk, men samtidigt ett bevis på litteraturens förmåga att söka befrielse och upprättelse. Den är hatisk och självhatisk och ältande. Ältandet är som i brödbak: till för att förändra en textur.
Jag tycker att så sker. När man kommer till punkt ser det ut som inget förändrats. Men det är ändå förändrat, det har blivit sagt.
Skildringen sträcker sig också efter litteraturen, den kan bli ett vapen, det är känt. Otto framhåller framför allt de ryska klassikerna, ibland raljant, som en måttstock för kvalitet. Han passar på att skjuta ner rätt mycket av Donners produktion – det tillhör genren, kan man minnas.
”Vildhavre” låter också egna litterära stråk glimta fram. Och det tillhör också genmälets idé att slå motståndaren på hans egen plan. Gabrielsson kallar ”Mammuten” för ”mordvapnet”, han fick sig med den, men dog inte!
Det finns ett knippe scener i ”Vildhavre”, som i sin rollbesättning inte innehåller någon Jörn Donner, utan mer ett slags utkantens folk (den underliga kvinnan som tvångsmässigt köper kakor, parksuputerna, en säregen granne i Småland) som står där som på vakt när berättaren nästan trillar över kanten.
En förbiilande viktig bild handlar om ärrbildningen i kinden som opereras bort. God- eller elakartad, det hinner vi inte få veta.
Begåvningen att plocka fram såna belysande och kompenserande berättelsespår är litterär, ingen kan säga annat.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.