ÅU 26.01.2021 10:17

Det är 1960-tal i Mariehamn. I ett hus som socialtanterna utdömt som obeboeligt bor Livia tillsammans med Farsan och Lilla Mamma. ”Skräckens hus” är föga anfrätt av modernisering och omsorg. Tapeterna bucklar sig, skorstenen fattar lätt eld och det lilla ljus som kunde hitta in genom fönstren stängs ute med tjocka ryssfiltar. Det är Farsan som vill ha det mörkt. Han tål varken ljus eller ljud, skyr jobb, dricker och rasar över allt och alla.

Den åländska författaren Gunilla Wahlsten har tidigare publicerat poesi. Nu romandebuterar hon med en fiktiv berättelse med verklighetsförankring som lanseras som första delen i en planerad trilogi.
Livia är en berättelse om att växa upp i rädsla och fattigdom. Det är en berättelse om att göra sig liten och gå på tå i tillvaron för att inte väcka Farsans vrede, för att inte avslöja sitt eget elände, för att inte göra Lilla Mammas tunga liv ännu tyngre.

Romanen igenom är perspektivet Livias, men den berättas i tredje person. Berättandet är episodiskt. Löst sammanfogade scener avlöser varandra. De tecknar en tidslinje från lekskoleåldern till skolan och genom det första skolåret. I Skräckens hus är misären konstant, dagarna variationer på samma elände. Men i takt med att världen utanför huset öppnar sig och växer uppenbarar sig möjligheter för Livia att göra detsamma.

Boken handlar om begynnande frigörelse ur en flerskiktad, fjättrande rädsla. I porträttet av Livia avtecknar sig ett högkänsligt barn med tunn hud, välutvecklade känselspröt och en mage som reagerar på varje förändring, stämning och vägkurva.

Några dagars fristad hos mormor och morfar är några dagars oro för hur mamma har det där hemma. Att göra pinnbröd över öppen eld med scouterna påminner om den flammande skorstenen i Skräckens hus. Skolavslutning i blommig klänning är en utsikt så hisnande att man blir illamående.

För att vara så mörk är berättelsen om Livia ändå påfallande ljus, upplyst av små glimtar av vänlighet: En granne som förbarmar sig över en stelfrusen och skräckslagen Livia och bjuder på köttsoppa, släktingarna i Sverige som skickar henne avlagda kläder, klasskompisens mamma som bjuder in både Livia och Lilla Mamma i en gemenskap. Vattentunnan under stuprännan, drömvärlden bakom svangrinden på Lilla holmen och biblioteket med hyllor späckade av andra världar erbjuder stunder av tillflykt bortom Skräckens hus. Det behövs inte mycket för att hjälpa och göra skillnad.

Å andra sidan behövs det inte mycket för att stjälpa heller. Wahlsten blottar tanklösheten i seglivade traditioner som obligatoriska farsdagskort eller klassresor och pyssel som kräver att barn hostar upp egna pengar och eget material. Finns inte det som tas för givet återstår bara skam. Eller lögner, som när Livia får frågan om hon har ett eget rum och hon plötsligt hör sig själv hitta på ett.

William Manase

Inom hemmets väggar avlöser bottennoteringarna varandra, men Wahlsten undviker att frossa i lidande. Därmed lyckas hon få fram segheten och orubbligheten i Livias dysfunktionella tillvaro. Den främsta tragedin ligger i att helvetet fortgår, inte i de enskilda episoderna.

Samtidigt djupnar skildringen aldrig riktigt. Varför super Farsan? Vari består litenheten som gör mamman till Lilla Mamma i Livias värld? Och blir inte epitetet ”Skräckens hus” mer belastande än beskrivande om det omtalas på var och varannan sida?

Livias blick sätter gränser för gestaltningen. Den tillåter inga exkurser in under huden på mamman som inte kommer sig loss ur familjehelvetet eller på pappan som tycks fången i rollen som skapare av detta helvete. Här anas intressanta historier som romanen saknar verktyg att nå. Historier som förhoppningsvis får växa till sig i trilogins kommande delar.

Att författarens ärende och lojalitet ligger hos huvudpersonen är uppenbart. På pärmfliken poängterar Wahlsten vikten av att våga se varje barn, och den övertygelsen genomsyrar boken, både som drivkraft och black om foten. Vi ser med Livias ögon samtidigt som vi ska se Livia, all hennes utsatthet och hela hennes komplexa tillvaro av övermäktigt ansvar och bristande trygghet.

Att hålla barnperspektivet levande parallellt med ambitionen att gestalta förståelsen av barnet blir tidvis en övermäktig uppgift. Blicken är cirka sjuåringens. Den rör sig i höjd med ytan i vattentunnan och fångar det konkreta som katten, gungan och skyltfönstrens plastdrömmar samtidigt som den bemängs med den vuxna uttolkarens efterrationaliseringar. Dessa kan vara nog så träffande, men riskerar att förta barnperspektivets trovärdighet och därmed något av romanens udd.

Det är nämligen i de stunder då Wahlsten verkligen landar i barnet Livias medvetande och litar på hennes blick som romanen borrar djupast och når längst. Det är stunder som visar att det effektivaste sättet att se barnet är att låta barnet se.

Freja Rudels

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln