Freja Rudels 05.04.2023 15:15

Ruinerna av ett folkhem och en arbetarklass på drift bildar det spretiga och skorrande navet i Robert Åsbackas romantrilogi om svensk samtidspolitik.

I den avslutande delen ”Takläggarna” lägger han lock på bygget med en lyckad kombination av stilistisk finess och tematisk uppfinningsrikedom.

Utan större åthävor, med lågmäld humor och omisskännlig värme tecknar Åsbacka ett samhälle vars kontinentalplattor förskjutits.

Ett samhälle där människor försöker hitta hem igen. För varje bok blir han sig mer och mer lik stilmässigt. Ömheten i tonen och förmågan att både gestalta litterärt och bygga konkret förfinas.

I den inledande delen ”Kistmakarna” byggdes det likkistor som sysselsättningsåtgärd inom en statsfinansierad arbetarförening i Eskilstuna.

I ”Glömda rum” vaskades det fram alternativa, udda utrymmen ur historien och i takläggarna läggs takpannorna på en variant av ett sådant utrymme: en gård utanför Eskilstuna som hyser en brokig skara invånare.

”Tidigare skulle det ha kallats kollektiv, hur man numera betraktade ett sånt boende visste jag inte.”

Jaget är än en gång Erik, före detta författare och ex-socialdemokrat, utrustad med ett språk och en världsbild från en tid som flytt. För tillfället sköter han ett virkeslager som mest sköter sig själv och har en diffus relation till konsulten Elisabet som gjorde inträde i hans liv i den förra romanen.

Det är hon som har fixat lagerjobbet åt honom och hennes dotter är en av dem som bor i det namnlösa som påminner om ett kollektiv som Erik nu levererar takvirke till.

Där bor också Achim, inflyttad från Tyskland som en förtida klimatflykting, Daniel som förbereder sig för katastrofer genom att bygga jordkällare, sova i skogen och dra kurser i överlevnad, Maja som håller på med hästar, hennes två tvillingdöttrar och Roffe som visar sig ha ett förflutet med osedvanligt vidsträckta tentakler.

Återigen dukar Åsbacka upp en apart skara existenser. Men denna gång är staten inte huvudfinansiär för deras sysselsättningsåtgärder. På gården bor folk som på olika sätt tagit saker i egna händer, som gör havremjölk, håller sig med bin och odlar rotfrukter i väntan på undergången. Eller framtiden.

Det mesta är ganska outtalat och diffust. Det är praktiken som syns. Ideologin är outtalad, skymd eller glömd. Kvar finns disparata räddningsprojekt och vilsenhet, kringgärdat av en pyrande våldsamhet.

”Alla ska med”

Tillsammans med Roffe ger sig Erik i kast med att flytta några bisamhällen till gården. Bina kommer inte med kupor, utan i lösvikt, och Roffe förespråkar en allomfattande flyttprincip när de skopar ur dem: ”drottningen kan ligga där nere, vi gör som sossarna sagt: alla ska med.”

Projektet blir en smärtsam föraning om det veritabla getingbo hela Roffe utgör. Han har fraktat dynamit åt den militanta vänstern på sjuttiotalet, känt diverse terrorister, varit bekant med en entreprenör som trott sig sitta på lösningen till Palme-mordet, råkat i blodigt slagsmål i Sydafrika och hamnat i onåd hos en före detta fru som nu hemsöker gården tillsammans med en karl som är hög som ett hus och vet vad man gör med både stöldgods och tändstickor.

I förhållande till Roffes förflutna är det svårt att tänka att allt var bättre förr, och av trilogins romaner är det här den minst nostalgiska.

Det är praktiken som syns. Ideologin är outtalad, skymd eller glömd.

Pulserande hjärtpunkt

Erik gör det han har gjort i de två tidigare romanerna: driver med och iakttar. Han inlemmas utan egen förskyllan om man inte betraktar hans utpräglade passivitet som en aktiv handling. På den punkten är han som människor är mest. Han låter livet tränga sig på. Monterar ner idealen och värnar om sina skygglappar. Försöker vara en god medborgare genom att göra så lite som möjligt.

Roffe kräver dock något annat. Han vill att Erik ska skriva hans historia. Erik själv nappar inte på idén, men det gör en lokal amatörteaterregissör med norénska ambitioner, vilket leder till att Erik får finna sig i att stå på scenen och fungera som en ”berättelsens vallhund” åt Roffe.

Åsbacka placerar honom därmed bokstavligen vid sidan om den där berättelsen om Palme-mordet och socialdemokratins sönderfall som har fungerat som en nyckfull och svårbemästrad motor genom hela romantrilogin. Här finns en pulserande hjärtpunkt, men kanske inte en gripbar historia, och i konstellationen med Roffe hittar Åsbacka en bild för detta.

Arbetets och litteraturens språk

Det är en konstfull sammanfattning av spänningarna i trilogibygget. Men jag tänker hoppfullt att det lika väl kan vara upptakten till en ny historia. Roffe vars vilda berättelser Erik ska valla i mål låter nästan mer som en början än som ett slut.

Berättelsens vallhund är både bild och kropp. Såsom kistan, rummen och taket är både bilder och fysisk konkretion. Läkt för läkt, panna, för panna, lägger Åsbacka locket på. Noga tecknar han jobbet. Hur det utförs.

Vem som kan hantverket, vem som stretar på, vem som helst smiter undan och vad handlaget säger om människan. Åsbacka kan arbetets språk. Han kan litteraturens språk. Och han vet hur de talar till varandra.

Schildts & Söderströms

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln