Freja Rudels 10.03.2021 09:00

Bokpärm

En plats kan vara något geografiskt bestämbart, men också ett rum i tiden, i tanken, i språket. Platsen kan tjäna som bakgrund eller förgrund, avstamp eller mål, fängelse eller möjlighet. Den kan rymma vårt ursprung eller förkroppsliga våra drömmar, vara gripbar eller onåbar eller både och.

I boken ”Ta plats: Om skrivande, hemhörighet och sökandet efter jagets källor” undersöker Åsa Stenwall platsens många fasetter. Samtidigt tar hon plats i boken i en mångfald av roller: som utvandrad österbottning, läsare, litteraturforskare, skrivkurslärare, dotter, kvinna och framför allt skrivande människa.

Som alltid är Stenwalls essäistik befriande fri från teoretiska trösklar och akademiska nålsögon. Hon delar med sig av en imponerande beläsenhet i avslappnat tillgängliga resonemang som inbjuder läsaren att upptäcka och uppleva jämsides med henne.

Tematiskt återvänder Stenwall till ämnen hon brottats med i sina tidigare böcker. Föreställningar om kvinnligt och manligt dryftas och det geografiska ursprungets lockelse och laddning skärskådas. Hemkomsten är fortfarande lika omöjlig som i ”Den omöjliga hemkomsten” (2006) och därför alltjämt gäckande.

Personligt och professionellt

Nostalgin är en produktiv stötesten boken igenom. Stenwall slits mellan en känslomässig dragning till hemmet, det förlorade ursprunget, och ett förnuftsmässigt bejakande av en politik och en värld i förändring. Hon både genomskådar och genomlever nostalgin och röjer därmed en kluvenhet jag tror många kan känna igen, oavsett var ens hjärta bultar geografiskt.

Personligt och professionellt glider in i varandra i Stenwalls essäistik. Särskilt effektfullt blir det i bokens inledande essäer där hon varvar minnen av sin egen uppväxt med inkännande läsningar av några österbottniska författare.

Asger Albjerg

Med sin brors barndomskompisars sanslösa smeknamn i bakfickan ger sig Stenwall i kast med att ringa in hemligheten med Peter Sandströms egenartade prosa. Hon visar hur det mestadels är tyst i Sandströms värld, men också hur skrikande befängt det kan bli.

Med osannolika ingredienser som en griskropp i baksätet, en krigstida revolver och åldrande män som rider karusell och försöker hissa upp varandra i flaggstången skruvar Sandström till verkligheten på ett sätt som saknar motstycke. Utom möjligtvis i smeknamnen Stenwall åkallar i minnet. Vyl, Plönt, Snoro-Gust och Duja skulle nog alla platsa i Sandströms universum.

En falsk generalisering

Här är Stenwall den österbottniska mannen på spåren. En generalisering som enligt henne är lika falsk som igenkännbar. Och hur det kommer sig att just männen blivit så ett med Österbotten i litteraturen är en av många fascinerande frågor som Stenwall bjuder en att grubbla över.

Det råder ju ingen brist på framstående kvinnliga författare från Österbotten eller kvinnoperspektiv på Österbotten. Ändå tycks dessa ha undgått typifiering.

Bland kvinnorna dröjer Stenwall vid Catharina Gripenberg och Karin Erlandsson. Det är poesi och prosa, spetsar och minkar, släktträffar och stinkande ensamhet.

Stenwall visar hur det lokala fungerar som avstamp för det allmänmänskliga, hur förutsägbara genusordningar, typiska tids- och klassmarkörer och varianter av småstadsfasader rymmer och blottar livets stora frågor både i Gripenbergs poesi och i Erlandssons debutroman Minkriket (2014).

Att röja sig en plats

Halvvägs in i boken skiftar Stenwall tyngdpunkt från läsandet till skrivandet. Det är pappans dagböcker och det egna dagboksskrivandet som får agera ingång till resonemangen kring att röja sig en plats och en identitet genom skrivandet.

En uppsjö av självutforskande genrer passerar revy. Stenwall tangerar dagbokens dubbelhet mellan förväntningar på autenticitet och hemvist för formelartad upprepning, självbiografins många ansikten och autofiktionens gäckande skepnader.

Rollen som skrivarkursledare sätter sina spår i framställningen. Att Stenwall besitter stor kunskap om skrivandets betydelse och möjligheter för var och en bidrar till textens angelägenhet.

Samtidigt får essäerna om skrivandet en annan ton än de inledande essäerna där Stenwall i första hand uppträdde som läsare. Något av upptäckaren går förlorad och läraren tar vid. Det känns som att Stenwall delar med sig av det hon vet snarare än det hon undrar över.

Läsaren Stenwall är dock alltjämt närvarande i diskussionen kring skrivandet. Det är genom att läsa självbiografiska verk av författare som Vladimir Nabokov, Nathalie Sarraute och Agneta Pleijel som hon demonstrerar mångfalden av möjliga sätt att skriva fram det egna jaget och ursprunget. Det är intressant, men saknar ändå något av glöden som uppstod i mötet med de österbottniska författarna.

Där litteraturen får betydelse

Det är mycket som ska få plats i Ta plats. Ibland känns det lite som om det var två böcker i en, som båda hade kunnat växa och fördjupas i varsin riktning: dels mot ännu en hemkomst genom litteraturen, dels mot en reflekterande handbok i skrivande.

Å andra sidan visar de skiftande tyngdpunkterna prov på litteraturens mångsidiga brukbarhet och livskraft. Skiljelinjen mellan att skriva och konsumera litteratur är på många sätt dragen i vatten och läsning och skrivande i bästa fall lika kreativa sysslor.

Stenwall vet hur man hittar till platserna där litteraturen får betydelse och hon har den sällsynta förmågan att visa andra vägen dit.

Freja Rudels

Dela artikeln