Freja Rudels 24.01.2023 16:23

Filosofen Åsa Slotte famnar brett i sin bok ”Ur mammas mörker. Essäer om sjukdom, diagnoser, omsorg och hur jag blev filosof”. Hon tecknar medicinens idéhistoria från antikens Grekland och la Salpêtrière, ända till vårt ekonomiskt trängda vårdmaskineri av idag. I botten ligger erfarenheten av att ha vuxit upp med en svårt deprimerad mamma. Den formuleras och reflekteras i relation till en mängd tänkare, vetare och författare, i jakt på en syn på sjukdom som tar hänsyn till de människor som på olika sätt berörs av ohälsa.

Slotte disputerade 2019 vid Åbo Akademi med avhandlingen ”Varför vård? Om anorexi, diagnoser och moralisk förståelse”. Med anorexin som exempel argumenterade hon där för en etisk förståelse av sjukdom. Samma grundtanke och mycket av stoffet återfinns i essäsamlingen, men ansatsen är mer personlig och framställningen, åtminstone stundtals, mer litterär.

Att förvandla och förädla vetenskaplig text till litterära essäer är utmanande och spåren av en dragkamp avtecknar sig i Slottes texter. Att tankearbetet är gediget råder det ingen tvekan om. Slotte öser ur en imponerande beläsenhet och bjuder på djupa insikter. Men hon släpar också på en barlast av sådant som säkert varit nödvändigt inom en vetenskaplig diskurs, men som nu riskerar att skymma sikten för det som verkligen bränner.

Sekundärlitteraturen är ymnig och frikostigt återgiven, ibland pliktskyldigast refererande snarare än självständigt reflekterande. Det egna, innersta ärendet är både mångfasetterat och flyktigt – något jag upplever att Slotte använder essäerna till att formulera – och när de andra rösterna blir för många och för dominerande riskerar det att drunkna bland dem istället för att ta form mot dem.

Det här blir kanske extra tydligt eftersom medicinhistorien har lockat till sig så många karismatiska giganter. Att hitta sin egen röst vid sidan om briljanta tänkare och stilister som Michel Foucault eller Karin Johannisson är ingen lätt match. Slottes strategi tycks vara att ta ett steg tillbaka och satsa på kören snarare än solosången. Allt från Platon till Elena Ferrante och finlandssvenska anorektiker ljuder i boken, och då är det inte konstigt att den egna stämman faller i bakgrunden.

Försiktigheten i de egna resonemangen och lyhördheten i förhållande till andras röster och tankar är emellertid också en av bokens styrkor. Med en förmåga att tänka i termer av både och navigerar Slotte de polariserade vattnen mellan arv och miljö, biologi och social konstruktion, patologi och revolt, medikalisering och antipsykiatri, omsorg och maktutövning.

Frågor om gränsen mellan sjukt och friskt, om orsakerna till sjukdom och om följdverkningarna av en diagnos är komplexa och har inga enkla svar. Den insikten genomsyrar Slottes balanserade resonemang. Risken är dock att de blir för vida och vaga. Den etiska sjukdomsförståelsen hon utgår ifrån vilar exempelvis på en förståelse av etik som aldrig skrivs ut explicit och som tycks skifta efter hand. Underförstått kan man ana sig till vad hon menar i olika sammanhang, men en tydligare positionering hade gjort det lättare att hitta och följa henne på de vindlande vägarna genom enorma diskussioner.

Med en förmåga att tänka i termer av både och navigerar Slotte de polariserade vattnen mellan arv och miljö, biologi och social konstruktion, patologi och revolt, medikalisering och antipsykiatri, omsorg och maktutövning.

Samlingen består av fyra essäer där hon tar sig an medicinen som etik, anorexi och skönhetsideal, sjukdomen som myt och protest och livet i skuggan av en deprimerad mamma. Framställningen djupnar och klarnar ju längre in i boken man kommer. Ju mer specifika frågor Slotte lyckas formulera, desto bättre fungerar hennes balanserade resonemang. Förtjänstfullt motstår hon lockelsen att teckna abstrakta teorier och håller den sjukas levda erfarenhet i minnet.

För vad hjälper det henne som migränpatient att höra att migrän är kulturellt betingat, kvinnligt kodat och en form av revolt. Värker det så värker det. Och den dominerande samtida tolkningen av anorexi som ett svar på medias magra idealbilder, hur går den ihop med de insjuknades berättelser där helt andra orsaker, som kommentarer från skolhälsovården, urskiljs?

Bokens titel ”Ur mammas mörker” osar lite stigmatiserande och mytologiserande och för tankarna till Freud och sunkiga föreställningar om mörkret som kvinnligt och modern som roten till allt ont. Den fick mig spontant att ana oråd. Varför kunde boken inte heta ”I ljuset av min mamma”, om det nu handlar om insikter som sprungit ur hennes modersrelation, tänkte jag lite irriterat. Men så kunde den inte heta, för historien Slotte berättar är inte ljus.

I sina bästa stunder är Slotte föredömligt konkret och jordnära. När hon i den avslutande essän ger sig i kast med sin modersrelation är det den sidan som dominerar och som gör att texten kommer så nära. Slotte är medveten om alla ideal och förväntningar som fjättrar modersrollen och om de vältrampade vägarna till den mörka kontinenten som kallas kvinna, men hon har också en egen mamma som under långa perioder av hennes barndom inte kunde vara en mamma.

Det är en sorg och ett sår som saknar såväl gripbar orsak som högre mening och mål. Slotte och hennes mamma tar sig inte igenom svårigheterna, slutet är inte ljust och det förlorade förblir förlorat. Men i diagnosen finns en öppning mot omsorgen och förståelsen, en tillåtelse att släppa frågan om skuld och en förklaring till det hopp som Slotte boken igenom sätter till medicinens möjligheter. Det är ögonöppnande.

Johanna Bruun/Förlaget

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln