Freja Rudels 26.06.2024 20:001

Frågan om hur en kvinna får och bör leva sitt liv tycks alltid vara lika aktuell. Den senaste tiden har tradwife-trenden varit på tapeten, med bullbakande hemmafruar som villigt underordnar sig mannen och samlar imponerande följarskaror på sociala medier.

Är det ett tecken på en större backlash för den feministiska kampen? Eller bara ytterligare ett uttryck för den nya mediekulturens extrema och nyckfulla exponeringskraft? Vad vittnar en eventuellt tilltagande längtan efter att leva traditionellt om? Och vad finns det egentligen att längta efter i hemmafru-traditionen?

Anna Lindholms nya bok ”Husmödrar och feminister” erbjuder en mängd reflektionsytor för den som vill placera dylika frågor i större sammanhang. Som i hennes tidigare böcker är fokus riktat mot kvinnor. Hon gräver där hon står, formulerar sina frågeställningar utifrån den egna, närmaste kretsen och låter dem sedan leda henne både vidare och djupare, in i forskningen och mot andra livsöden.

I ”Husmödrar och feminister” blir det dock mer vidd än djup. I tid rör sig Lindholm från 50-talets efterkrigstid präglad av återuppbyggnad och återgång till traditionella värden, mot 60-talets politiska uppvaknade, den andra vågens feminism under 70- och 80-talen och ända fram till det hon benämner det ”sexistiska” 90-talet.

Egna släktingar, anonyma informanter, kända kulturpersonligheter, författare och forskare varvas med giganter som Betty Friedan, Simone de Beauvoir och Erica Jong. Resonemanget är impressionistiskt och associativt och vilar i hög grad på Lindholms egen persona som närvarande och engagerad undersökare.

Det är inte bara den kronologiska kurvan som är lång. Inom spektret ”husmödrar och feminister” ryms en mängd disparata hållningar, både parallellt och vid olika tider. Och även om tyngdpunkten är finlandssvensk görs avstickare både mot Sverige och stora världen. Såväl Lindholms debut ”Projekt Ines” som handlade om fem kvinnor under inbördeskriget” och biografin över Anna Wiik ”Den rätta färgen” hade givna yttre ramar. Men i den nya boken försöker Lindholm sy ihop flera disparata berättelser och samtidigt syna brottytorna mellan dem.

Det en hedervärd ansats, men mycket för en enda bok. Fascinerande iakttagelser flimrar förbi och relevanta frågor ställs, men mycket förblir tyvärr ytskrap. Den stora berättelsen Lindholm ger sig i kast med att berätta riskerar att förenklas snarare än kompliceras.

Framstegstanken som finns inbyggd i bokens kronologiska kurva är i sig lite problematisk. Upplägget går från en värld av husmödrar till en värld av feminister vars kamp inte sträckte sig ända till 90-talisterna som var tvungna att bygga sig sin egen feministiska medvetenhet, utan draghjälp från föregångarna.

De enskilda porträtten Lindholm skissar nyanserar visserligen bilden rejält. Hennes egen farmor läste till sent om nätterna och lät maken sköta alla morgonsysslor. Wava Stürmers poesi vittnar om en feministisk medvetenhet långt innan vågen dragit in. Minnena av de feministiska grupperingarna i Ekenäs under 70- och 80-talen vittnar om en mängd feminismer och individuella intressen snarare än om enad politisk kamp.

Individperspektivet är den stora behållningen av boken. Med lätt hand tecknar Lindholm ett myller av intressanta porträtt och jag hade gärna läst mer om vartenda ett. Och om varför Lindholm har valt att uppmärksamma just dem. Lindholms metodologi förblir outtalad. Jag frågar mig vilken räckvidd och representativitet som eftersträvas? Och vems historia hon egentligen är ute efter att berätta?

Det finns både österbottningar och nylänningar bland informanterna, men inga ensamstående mammor eller nyfamiljer. Kontaktytorna till Sverige noteras men det finska Finland lyser med sin frånvaro. Ju fler Gunnlar och Thelmor och Emmor som passerar revy, desto mer problematiskt blir det med alla de erfarenheter som inte kommer till tals.

Pressbild

Individperspektivet är generellt en riskabel ansats när det kommer till stora strukturella problem som ojämlikhet och det märks också i Lindholms bok. Feministerna måste ta avstånd från sina husmödrar till mammor bara för att lämna nästa generation i sticket. Märta Tikkanen babblar bara om sin passionerade kärlek till Henrik som om hon aldrig hade skrivit en feministisk klassiker som ”Århundradets kärlekssaga” och de Beauvoir vågade inte publicera ett knyst utan sin Sartre.

I stället för att dröja vid de sjumilakliv och orimliga ansträngningar som husmödrar och feminister tagit och gjort tecknas tillkortakommanden. Olika svar på en och samma underordning riskerar att ställas mot varandra, när de borde få korsbelysa ett problem som är gemensamt och lokaliserat på en helt annan nivå. Bristande jämlikhet måste ses som det samhällsproblem det är, inte göras till ytterligare ett av kvinnans många obetalda arbeten.

Lindholm skriver flyhänt och medryckande på ett sätt som kan tilltala läsare för vilka historiska utblickar inte hör till vardagsmaten. Men ibland blir det onödigt poddpratigt och navelskådande på ett sätt som grumlar komplexiteten i frågorna som dryftas.

Lindholm är nog medveten om fallgroparna hon rör sig bland, men fältet är så stort och farten så hög att hon rimligtvis inte kan väja för dem alla. Ett stramare och mer systematiskt upplägg hade möjliggjort grundligare resonemang och det hade fortfarande varit en minst lika engagerande historia.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln