Freja Rudels 16.02.2021 10:47

Iakttagelser ur Lauréns egen vardag växer sig till generaliserande reflektioner kring Ryssland i stort. Ett omotiverat ”njet” från simhallen där dottern tränar blir till en reflektion kring det ryska nejets många nyanser och utmynnar i en skiss av ett helt folks mentalitet.

Ryssland är till ytan världens största land. Det sträcker sig från Östersjön till Stilla havet och har en folkmängd på drygt 145 miljoner.

Att försöka förstå en sådan gigant är ett sisyfosarbete av monumentala mått. Det hindrar tack och lov inte Rysslandskorrespondenten och författaren Anna-Lena Laurén från att fortsätta försöka.

I sin nya bok Sammetsdiktaturen tar hon pulsen på dagens Ryssland, präglat av både bekvämt medlöperi och djärvt motstånd. Ytterligheterna är många i det Ryssland som framträder i Lauréns texter. Mjukt och hårt löper sida vid sida, som i det begrepp som gett boken dess namn.

I en sammetsdiktatur får man rösta, men valen är inte fria. Man får tycka, tänka och skriva, men finna sig i att man kan bli likviderad eller få sin hemsida, blogg eller Youtube-kanal bortplockad.

Man har ett rättssystem, men ingen rättsstat. En sammetsdiktatur är ingen regelrätt diktatur, utan ett auktoritärt samhälle. Det är enväldets järnnäve iklädd följsam sammet.

Ordet sammetsdiktatur är inte Lauréns påfund, utan ett begrepp från 1800-talet som används av ryssarna själva just för att understryka det ryska samhällets särart. Och säreget är onekligen det spänningsfält mellan varierande mått av frihet och statligt övervåld som Laurén ringar in.
Den ryska självbilden slits mellan rytande lejon och trotsig treåring.

Självupptaget, bräckligt och tunnhudat är Ryssland med Kreml i spetsen alltid redo att ta illa vid sig för hur man framställs i väst. För egentligen är man ju som alla andra. Rysslands förehavanden är inget att höja på ögonbrynen åt. Och allra minst att se ner på. För landet är samtidigt alldeles unikt, i sin storhet och sin komplexitet höjt över alla försök till beskrivning.

I tjugo krönikeartade texter tar Laurén upp teman som stat, språk, könsroller, litteratur, populism och motstånd. Över allt skymtar ambivalensen fram. En majoritet nöjer sig med Vladimir Putin vid rodret så länge den egna levnadsstandarden inte är hotad. Men så finns det ett växande antal människor som vågar protestera, med risk för sina liv.

Många intellektuella förstår vad som pågår men relativiserar ändå bort det – väljer exempelvis att se erövringen av Krim som ett faktum att acceptera snarare än en orätt att kämpa mot. Samtidigt finns det skickliga och envisa motståndare, som stjärnbloggaren Aleksej Navalnyj och lokalhistorikern Jurij Dimitrijev, som inte nöjer sig med Kremls skenbilder utan med livet som insats avslöjar elitens lyxförpackade dubbelmoral och Stalintidens exceptionella grymheter.

Laurén berättar ofta genom egna erfarenheter. Det är iakttagelser ur den egna vardagen som växer sig till generaliserande reflektioner kring Ryssland i stort. Ett omotiverat ”njet” från simhallen där dottern tränar blir till en reflektion kring det ryska nejets många nyanser och utmynnar i en skiss av ett helt folks mentalitet.

Det är en mentalitet som gärna vill bibehålla övertaget i diskussionen och därför ser det som säkrast att markera sitt inträde i samtalet med att avfärda det som föregått den egna repliken. På så sätt behöver man t.ex. inte befatta sig med krångliga frågor, eller ge en utlänning nöjet att tro att den vet något.

Boken är underhållande och lärorik. Laurén skriver skarpt och initierat, men kan också bli aningen rapp och definitiv. I hennes framställning är öst si och väst så. Kreml är en enhetlig aktör och Ryssland är sammetsdiktaturen i bestämd form. Det är just denna orädda rakhet som gör hennes texter så njutbara och tillgängliga. Men eventuellt också bedrägliga.

Vad är egentligen väst och öst för monoliter? Vad är det som får
Laurén att så självklart placera sin utblickspunkt i väst. Vari består Kreml rent konkret. Kan ett så stort maskineri faktiskt agera med ett enda huvud och hur fungerar det i så fall? Och kan man verkligen servera Ryssland i bestämd form, ens som en paradox?

Mycket kunde fördjupas och kompliceras i Lauréns texter. Men att så är fallet är också ett prov på Lauréns skicklighet som journalist i och för vår tid.

Hon kan konsten att göra komplicerade saker angelägna genom att konkretisera, exemplifiera, slå fast och säga ifrån. Med glimten i ögat, utan att fastna i en snårskog av definitioner, tvivel och brasklappar, vaskar hon fram personliga tolkningar som läsaren kan och vill förhålla sig till.

Alldeles i slutet av Sammetsdiktaturen skriver Laurén om ett besök i Gulaglägret Perm 36 som numera är museum. Museiledningen har beslutat att lyfta in fångvaktarnas perspektiv i bilden av strafflägret. Som ett led i samma rättvisesträvan har man avskaffat en fotoutställning med framträdande dissidenter. Antingen ska alla fångar vara avbildade eller så inga alls, lyder logiken.

Det är en logik som enligt Laurén passar Putins Ryssland utmärkt. Här jämnar man gärna ut bilden av historien och grumlar den till ofarlig ogripbarhet. Att lyfta fram enskilda fångars historia går stick i stäv med en sådan strategi. Det gör dem nämligen till människor som etsar sig fast hos museibesökarna och ger dem hållpunkter i sin förståelse av Gulag.

Ansiktena gör det både svårare att glömma och viktigare att minnas.
Den insikten löper som en underton i Lauréns eget skrivande. Hon gör motstånd mot relativisering just genom att erbjuda hållpunkter för förståelse. Hon låter läsaren skymta ansikten i massan och visar därmed på nödvändigheten i att försöka förstå.

Freja Rudels

Dela artikeln