Freja Rudels 29.03.2024 13:00

Det knappa och koncisa har präglat Ann-Sofi Carlssons uttryck sedan debuten med novellsamlingen ”Jag undrar hur det känns att falla fritt” (2015). Sedan dess har hon gett ut två romaner och ytterligare två novellsamlingar, alla med en slagsida mot det minimalistiska och en förkärlek för det outsagda.

Den senaste, ”Det är så här det känns när det är på riktigt”, utkom i höstas. Titeln skapar en lite olycklig förväntan hos läsaren. Carlsson berättar nämligen på ett sätt som ytterst sällan riktigt känns. De emotionella aspekterna av relationerna som skildras är noga förpackade i detaljerade ytskikt. De förtigs, förträngs och förskjuts intill ogripbarhet.

Ganska nött typgalleri

Samlingens första novell, ”Sommaryoga”, är ett för Carlsson osedvanligt brokigt bygge. Solen hänger het över Vasa och den handfull av invånare vars liv novellen dyker ner i. Lajla testar yoga Inte för att hon har några krämpor, utan för att det är gratis. Manga kodar ett yoga-spel, dricker energidryck och när ett pyrande hat. En polis hittar sitt eget namn på en förbönslista hos en tant som ligger och ruttnar i sin lägenhet. En insändarskribent varnar för att yoga leder till fördärvet med hänvisningar till bibeln, och som en illustration av problemet överger en juridikstuderande sina studier för en yogautbildning i Goa.

När allt väl är uppdukat tar Carlsson till storsläggan och bjuder på en knorr som heter duga. En katastrof rentav. Det är tragiskt, blodigt, extra allt på gränsen till övernaturligt – men det känns inte! Personerna som passerat revy har bara passerat. De har inte stannat. De blir aldrig mer än ett ganska nött typgalleri.

Är det vad de är avsedda som? Är de karikatyrer som jag ska skratta åt? Fasan för yogafördärvet är onekligen svår att ta på allvar och spelet ”YogaQuest” låter som en parodi i sig. Juridikstudier versus yoga i Goa är däremot en så klyschig konstellation att den bara är tröttsam. Jag blir helt enkelt inte klok på vad vill Carlsson vill med sin text.

Ovissheten är en ingrediens Carlsson odlar friskt samlingen igenom. Det kan vara kittlande och suggestivt att som läsare inte riktigt veta, att tvingas gissa och ana och konfrontera sin egen osäkerhet. Men någonstans går en gräns. Ett minimum av visshet är en förutsättning för att man ska vilja veta mer. För att texten alls ska gripa tag.

Tekniskt lite snyggt

I novellen ”Vindpinad” får vi följa en kvinna som tycks satt att överleva på ett sommarviste, hur hon försöker ro, släcka sin törst, gå på dass och få maten att räcka till. Varför blir frågan som tar en genom strandskvalpet, slitet med båten, ut på sjön och tillbaka, genom minnen av somrar och upplevelser av en kropp som ger vika. När en antydan till förklaring äntligen flimrar till och man får en anledning att på riktigt intressera sig för jagets vedermödor gör Carlsson ridå. Novellen är slut i samma stund som den lyckas bränna till.

Samma teknik går igen i flera av de nio novellerna. Upplösningen blir ett med varför de berättats. I stället för att fördjupas och växa begränsas tematiken därmed till en effekt. Rent tekniskt är det lite snyggt. Carlsson hemfaller inte åt sentimentalitet eller åt att skriva läsaren på näsan. Och hon släpper aldrig kontrollen över sitt stoff. Men litteratur som griper tag är ofta motsatsen till kontroll. Den springer ur en nödvändighet som inte går att kontrollera fullt ut.

Rent psykologiskt är jag heller inte övertygad om texternas trovärdighet. De flesta novellerna är berättade i jagperson och förser läsaren med inifrånperspektiv på huvudpersonerna. Den extrema grad av förträngning de flesta går runt med känns inte rimlig. De är säkert tänkta att framstå som psykologiskt hämmade men de blir snudd på imbecilla.

I novellen ”Studiestaden”, som utspelar sig i Åbo, har en flicka har svårt att finna sig själv i sin nya tillvaro. Det kunde vara intressant, men karaktären utrustas med så lite kontakt med sitt eget känsloliv att novellen fastnar på nivån skoluppsats. Det vi på slutet får ana om henne – den effekt Carlsson byggt upp till – uppväger inte på långt när den dussinskildring av nytt studieliv man får plöja igenom för att komma dit.

Tematiska stråk går igen

Somliga tematiska stråk som går igen i flera av novellerna känns som ansatser till den nödvändighet jag längtar efter. Här finns missfall, barn som aldrig har blivit och familjeliv som gjort kvinnor sjuka. Vuxna kvinnor regredierar. De flyttar ut ur livets gång och snyltgästar hos mamma och pappa, svimmar i frikyrkopastorns armar eller slutar äta och gå. Här anas frön till en mångfasetterad protest mot vad livet kräver av anpassning, utveckling och framsteg, mot hela dess framfart där det är tänkt att vi bara ska hänga med.

Carlsson kommer olika långt i olika noveller. Men aldrig så långt som jag tror hon skulle kunna komma om hon vågade skriva fram sin tematik i stället för att spilla krut på olika konstfulla sätt att paketera in den.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln