ÅU 30.01.2020 10:09

Ann-Sofie Carlsson. Foto: Pia Hildén

Labyrinten
av Ann-Sofi Carlsson
Omslag: Pauliina Pesonen
Grafisk form: Hannele Rabb
Marginal förlag, 2019
100 s.

Om man gjorde ett urval av de bästa finlandssvenska novellerna från 2000-talet – och utgivningen är lite större än många tror, genren har ju fått något slags lillebrorsstatus – skulle säkert en av Ann-Sofi Carlsson platsa.
”Labyrinten” heter hennes senaste bok, den tredje. Debuten 2015 var också en novellsamling, 2017 gav hon ut en roman. ”Labyrinten” innehåller sjutton korta noveller, hela volymen går på bara hundra sidor.
Titelnovellen beskriver en person som motvilligt har semester efter flera års snuttjobbande och precis har bokat en resa till sol och värme. Hon – några moment i inledningen får en att avgöra att det är en kvinna – går på en ensam promenad i en anlagd labyrint under en gemensam utflykt.
Kvinnan fruktar att hon gått vilse, sen kommer hon fram till en piazzalik öppen plats och tänker att hon är räddad. När hon får en överblick av utsikten därifrån kommer hon att veta hur hon ska gå, tänker hon. Men så blir det inte.
Ett par andra berättelser stryker sig också mot det icke-realistiska. Men sceneriet kan också tolkas som en inre upplevelse, som just i titelnovellen, där personen omsluts av känslan av att vara i en återvändsgränd. Vill man beskriva sådant är det bra att man håller sig kortfattad.

Ännu kortare är novellen om en kvinna som är ensam hemma, hennes man har tagit ett tillfälligt jobb på annan ort. När hon redan lagt sig märker hon att hon inte stängt ordentligt för natten, ett fönster är öppet, och terrassdörren tycks också vara det. Plötsligt har ett vargliknande djur tagit sig in i vardagsrummet.
Novellen slutar ganska abrupt, och man kan förstå intrånget som en obearbetad känsla eller en svår situation. Läsaren får fylla ut med egna associationer. Det kusliga och nästan-övernaturliga brukar, när det är mer markerat, i dag ofta kallas the new weird. Samtidigt får det beteckna att man inte bryr sig stort om genreklassifikation.
Novellerna snuddar vid detta. Men hos Ann-Sofi Carlsson handlar det mer om inre tillstånd eller starka, mestadels oartikulerade känslor. Berättelsernas inramning är vardaglig, miljön kan vara en namngiven stad, eller så är den bara allmän tätort eller landsbygd.
Någon gång handlar det om ett rum mer ur en naturvetenskaplig synvinkel, som en utsträckning, då får texten också en viss poetisk karaktär. Och det finns ett stråk av oräddhet och av medkänsla i att beskriva den nästan lagbundna oåterkallelighet som många av novellerna rör vid, i stort och smått.
Mest lyckade är texterna om de kan kombinera dimensionerna och en tydlig mänsklig belägenhet, en individuell situation. Som i novellen där personen i rummet får en flashback från tiden som barn då musiken var allt och kunde ha blivit en livsuppgift; plötsligt var ett hinder där, liksom en vägg, och det gick inte att komma vidare. Kanske begåvningen inte räckte till, bara viljan.
En annan novellperson sliter som mattelärarvikarie, förbereder sig minutiöst, det går frustrerande knaggligt. På posten kommer en bunt papper med enkätfrågor – hur gick det sen för dem som skrev sex laudatur i studentexamen, frågas det. Att svara på det känns inte aktuellt.
Historien om mattevikarien är väl sammanhållen. Men metoden att delge läsaren bara nödvändiga fakta medför förstås vissa risker, en risk är att man ger ifrån sig för lite. När det fungerar ger det dock stor utdelning.
Mindre effekt i upplägget får berättelser där vi redan har kläm på konturerna genom till exempel nyhetsrapporteringen, som novellen om den känslostumma kyrkbrännaren eller om flickan som håller tyst om övergreppen för att skydda sin mamma.
Bäst är Ann-Sofi Carlsson när hon tar läsaren med på alldeles okända vatten. Det kan vara en smakfråga vilken berättelse man då sätter högst – men mest avgörande är vad läsaren responderar starkast känslomässigt på. För mig blir det ”Älgflugor”, som handlar om ett par som ger sig ut på en gemensam svampplockningsfärd.
De går och går och lyckan ser inte ut att vara med dem. Små, små antydningar finns om att deras liv tillsammans inte blir så långt, det sker inte minst genom hennes ständiga uppmärksamhet på honom. Och genom älgflugorna, de lämnar dem ingen ro. Ett lite kittlande insekttema finns för övrigt i fler av novellerna.
”Älgflugor” blandar sorg och värme, dramaturgin är välavvägd. Paret går och går i den oländiga terrängen, men till slut hittar de svampstället, generösare än de kunnat drömma om. Litterärt sett är det också en stilig lösning – en lyckad lokalisering av känslan.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln