Freja Rudels 03.05.2024 19:00

Upptakten till Catariina Salos debutroman ”Parasit” rymmer stora anspråk. Hon inleder med en tät prolog där Paulus brev, modersrollen, familjevåld och krigets arv introduceras som ingredienser. Det känns utmanande men också lovande. Jag vill läsa vidare. Jag vill veta hur temana hänger ihop och se dem fördjupas.

Det vill jag fortfarande. Efter att ha läst romanen två gånger är jag alltjämt nyfiken på boken – eller böckerna – som Salos stoff kunde förvandlas till.

”Parasit” är Salos debut som författare, men som journalist, medieperson och politiskt aktiv i queerfrågor är hon en etablerad profil och röst i offentligheten. Delar av debutromanen är bekanta från Salos sommarprat 2023 – ett självutlämnande och drabbande inlägg om att växa upp som queer i skuggan av Gud. Pratet och kändisskapet gör att många säkert vill läsa mer om Salos historia.

Ett centralt stråk i debuten är uppväxten och förhållandet till modern som sökte sig till en pingstförsamling när dottern var liten, drog henne med i trosgemenskapen och gav sig hän åt Gud. Paulus försvinner i samma andetag som han introduceras, men hans brev talar indirekt genom mamman som vägrar acceptera dotterns homosexualitet och är ”beredd att ta vilken sjukdom som helst” bara dottern blir straight.

Besjunger sin kärlek till barnet

Här finns ett psykologiskt mönster som förenar alla de trauman som Salo tangerar i sin bok. Moderns oförmåga att bekräfta och omfatta dotterns alla sidor ekar i berättarjagets oförlösta längtan efter en relation där hela hon får plats: queer, felbar, sårbar och söndrig.

Pappan, som inte blir mycket mer än en osammanhängande skiss, hinner ge efter för mammans religiösa ambitioner visavi dottern och försumma henne för spriten, men också mata hennes bekräftelsetörst med en vagt antydd, omättlig kravfylldhet.

Sjöhästen – berättarjagets stora kärlek – har heller inte rum för henne. Tre gånger överger hon berättarjaget. I ensamma rum och på ödsliga klippor fick hon vara Sjöhästens helt och fullt, men bland andra blir hon tvåa och till slut helt åsidosatt av Sjöhästens nya kärlek.

De nära relationerna är alla villkorade.

Det gäller också för berättarjagets relation till den egna dottern. Hon besjunger sin kärlek till barnet vars ankomst rubbade kosmos för att i nästa sekund teckna kopplingen mellan moderskapet och ångesten – parasiten som ständigt hemsöker henne.

Provokation som inte provocerar recensenten

När berättarjaget nattar barnet i knullkladdiga lakan och lämnar henne på dagis för att åka och ligga och sen hämtar henne igen med våta trosor är det som om Salo ville teckna en parallell till den egna mammans kluvenhet mellan barnet och gudstron.

Inte heller för berättarjaget kan ett barn vara allt. Men här är det inte Gud utan begäret som kräver sitt.

Det finns en god dos provokation i den blandning av knullspår och välling som Salo serverar. Särskilt upprörd kan jag ändå inte förmå mig att bli.

Att ett barn inte kan eller ens bör vara allt för sin mor och att mammor är människor bortom mammarollen torde vara ganska självklart.

Visserligen är få roller lika tyngda av åsikter och krav som modersrollen, men jag tror ändå betryggande många är alldeles okej med att mammor har behov som moderskapet allena inte kan mätta.

Den ”provocerande” mamman är nära besläktad med den drickande tonåringen som skär sig och svälter sig. Berättarjaget har för stor stjärt och för lite självaktning. Hon självmedicinerar med alkohol, tobak och rakblad.

Med en kavalkad av schablonartade och kanske helt sanna medel ropar hon efter uppmärksamhet. Eller kanske kärlek. Nåd.

Inte sällan framstår Salos roman lite som en variant av ordspråket ”Älska mig mest när jag förtjänar det minst…”. Den förser läsaren med en uppgift snarare än en upplevelse.

Salo satsar på svärtan

Litterärt är romanen både ambitiös och svajig. Salo berättar i korta prosalyriska klipp där hon varvar krassa konstateranden med krångliga bilder. Vi rör oss från dået mot nuet, men kronologin kränger, ibland så pass att man som läsare tappar tråden.

Ställvis bryter en kursiverad ”drömdagbok” in i framställningen, med extra groteska visioner av ångest. Berättarjagets illamående är ändå så gott som lika kompakt boken igenom.

Så kompakt att det riskerar att skymma mer än det rymmer.

Mot slutet av boken begravs en mormor och vi får veta att hon har varit berättarjagets trygghet i barndomen. På samma sätt, liksom i en bisats, skymtar en nära, symbiotisk relation till mamman.

Ställvis anas motvikter till mörkret. Motvikter som om de hade skrivits fram hade kunnat ge mörkret mer av djup och angelägenhet.

Men Salo satsar i stället på svärtan. Principen är more is more, tematiskt, traumatiskt och stilistiskt:

”Efter orgasmen kan den där skärande sorgen komma, den sprider sig som ett elnät genom kroppen. Som ett djur spyr den ut sin rotliknande tunga, en rot som klibbar och krälar. En kletig översvämning med ett mål, den rör sig ända ut i fingerspetsarna. Magen blir en paralyserad sten”.

Förlaget förlitar sig på stoffets bärkraft

Medan jag jobbar på att framkalla Salos dramatiska bildanhopningar för min inre syn kommer jag på mig själv med att längta efter Paulus.

Jag längtar efter att Salo ska gå i närkamp med ”hans jävla brev” och skriva fram något av rymden kring och bottnen till all svärta. Litteratur är nämligen mer än ett utlopp. Litteratur är gestaltning. Och för att någonting ska kunna ta gestalt krävs perspektiv.

I det här fallet känns det som om förlaget förlitat sig på stoffets bärkraft i stället för att ge Salo den vägkost hon som debutant hade behövt för att förvandla det till litteratur.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln