BOKEN: Anders Larssons nya noveller handlar om pojkar och män, vändpunkter och trevande relationer
”Det är värst de första femtisex åren, sen går det som på räls.” Denna lakonism står på baksidan av Anders Larssons förra bok ”Ett barns memoarer” som kom ut för tre år sen. Den berättar uppsluppet men med mörka konturer om pojken Lasse som växer upp på en liten småländsk ort.
Författaren är glimtvis så att säga på samma gata i den nya boken ”Ögon i mörkret”, men berättelserna där är regelrätta noveller och huvudpersonen återkommer i dem i olika ålder, i olika miljöer. Några gånger befinner vi oss i en stadsdel kring ett punkthus, den moderna tidens rationella boende, uttänkt i mitten av 1900-talet.
Men novellerna kan också utspela sig på resa, på Irland eller i Australien. De anknyter också starkt till tiden, hur människan fraktas vidare av den, borde utvecklas i takt med den. Det kan vara smärtsamt. Förväntningarna i samspel med slumpen gör sitt till.
Anders Larsson är suverän på att gestalta vägen till en plötslig insikt, eller hur svårt det är att krympa sin blinda vinkel.
I titelnovellen, som tillhör samlingens höjdpunkter är den lillgamla berättaren på ett ganska krasst pojkpedantiskt vis förtröstansfull: ”Mamma har sagt att livet blir lättare när jag blir äldre, nu är det bara några dagar kvar, snart är jag tio.”
Den inledningen låter en genast förstå hur landet ligger, den killen har inget enkelt liv att vänta. Just nu säljer han lotter för kyrkans scouter, systematiskt och med stort nit. Där han ringer på går det oftast som tänkt, han vet hur man beter sig inför tanterna, men hos den polska damen som bor i samma trappa blir det nej.
Det leder till att han i stället får lära sig om förintelsens fasor, refererade av mamma. Och när han senare blir inbjuden till polskan som varit med om dem, får han höra pianomusik som representerar något alldeles annat än den musik de brukar höra hemma. Han har presenterats för grymheten och för konsten, som i en initiationsrit. Så blir han lite vuxnare.
Pojken heter Valter, och Valter är det namn novellernas huvudperson ofta har. Med ett litet fniss kan man tänka på Topelius Walter-historier (Walter med W!) som var en uppfostrande och underhållande läsning för barn.
Larsson har inte varit främmande för litterära anknytningar, till exempel i ”Ett barns memoarer” är själva titeln en genrebeteckning som hyser berömda namn.
Novellerna i ”Ögon i mörkret” innebär också ett slags minnesrepetition. Hur känns maktlösheten när man är liten och hur känns den när man är stor. Eller sveket.
Anders Larsson. Foto: Cata Portin
Inledningsnovellen ”Kojan” är ganska traditionellt novellekonomiskt berättad. Valter gör den beundrade kamraten Acke till viljes, lockar ut Olle som de annars inte vill vara med, för att spela honom ett spratt. Det går inte som planerat, och Valter får se hur den manipulativa Acke plötsligt inför en ingripande vuxen byter sida från att ha varit den som initierat det elaka till den som verkar hjälpsam.
De här överraskande förskjutningarna, till huvudpersonens nackdel eller häpnad (häpnad var grundkänslan i ”Ett barns memoarer”) finns också i andra noveller, som i ”Hjältinnan på den svarta ön”, där ett par reser på Irland. Han, skådespelare, har fått en roll i ”Hjälten på den gröna ön” och vill samla atmosfär. Hon ger ett besked han inte vill ha, tajmningen är okänslig, snöplig. Berättelsen slutar i en talande stumhet.
Avslutningsnovellen handlar också om ett par på resa på Irland, men nu är relationen en annan, frågan den kretsar kring likaså. Skiftningen i stämning turneras skickligt, författaren har helt klart nytta av yrkeskickligheten i sitt andra yrke, skådespelarens.
Svängningarna kan ske abrupt, kännas som en avgrund inne i berättelsen, eller så får stämningen som byggts upp klinga av i en blandad eftersmak: i melankoli, missräkning, i en tyst triumf över att ha klarat något, eller förvåning över en ny sida hos en själv. Novellerna bär upp stora och små vändpunkter.
Stämningen i novellen om mannen som åker för att hälsa på en kvinna som var hans flamma under några korta sommardagar i Grekland känns olycksbådande redan från början. Jagberättaren har åkt ända till Australien för att träffa henne. Under läsningens gång förstår man att han är en person i otakt med världen och sig själv – det kräver en urladdning. En sådan äger också rum.
Novellen ”Fri jazz” äter sig i stället fram till en befrielse. I centrum är vapenvägraren Valter, som får tjäna sitt land genom att bistå i en kommunal lekpark. Det är som en långsam och lite komisk vals, som beskriver ett samhälle (spelplats denna gång är Stockholm) som är präglas av välvilja och ordning.
Välviljan och ordningen dansar ibland i takt, ibland inte. Det går också att hitta egna lösningar, det gör personalen i lekparken: ”För att ingen ska fara iväg med kommunens leksaker måste barnen lämna något i pant, oftast en vante eller någon egen sak, men de anställda accepterar även stenar eller pinnar.”
I Anders Larssons noveller finns ingen nivå som skulle vara för obetydlig för att räknas, varje detalj har potential att belysa något större.
Transaktionerna i lekparken har sin kontrast i beskrivningen av Stockholm där civiltjänstgöraren Valter drar runt under sin lediga tid, kvällar och nätter. Han läser viktiga böcker, går på bio, lyssnar på jazz, tittar på folk – det är ett slags universitet för den som är ensam och pank.
”Fri jazz” bjuder på en underbart egensinnig sorti, snabbt och filmatiskt berättad. Den bidrar också till variationen i tempo och berättarstil, alltid nödvändig i en novellsamling.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.