ÅU 04.12.2017 09:56

Albertos blick. Om fötter, konst och Paris
av Margareta Willner-Rönnholm
Omslagsbild och illustrationer: Emma Rönnholm
Grafisk form: Linnéa Rönnholm
Sannsaga, 2017
299 sidor
Margareta Willner-Rönnholms essäbok ”Albertos blick” har undertiteln ”Om fötter konst och Paris”, men den tangerar också Åbo, där författaren varit verksam inom museivärlden.
Hennes mormor, bildkonstnären Greta Schalin verkade också här, och hon får ett visst utrymme i texten, som väver samman individuellt liv, familj och intressen med ett gediget kunnande. Morfadern, Teodor Schalin, var skulptör och lärare vid Åbo ritskola.
Ritskolan var också ämne för doktorsavhandlingen från 2001 som heter ”Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950. Deras livsberättelser och bildvärld.” En av avhandlingens kvinnor, Anja Aho, som gjort fontänskulpturen vid Universitetsgatan, föreställande tre knäsittande barn, får ett postumt brev i boken.
Där skymtar en positionering. Här talas om ett slags ödesgemenskap med tidigare generationer, ett imperativ att besvara frågor de ställts inför, arbeta vidare på det de inte avslutat. Formuleringarna är hämtade ur C. G. Jungs själbiografi.
Brevet som subjektiv uttrycksform är viktigt. Liksom sagoformen, som var påtänkt som ett slags vägskylt i avhandlingen, den skulle visa på begränsningarna i perspektivet. Sådant fick inte plats i det färdiga arbetet, nu återkommer det som arbetsmetod. Inför ett konstverk är man utlämnad till den subjektiva upplevelsen, den associativa berättelsen det föder blir ens egen saga, med känslor och konflikter, återkommande aktörer, små och stora mirakel.
Margareta Willner-Rönnholm väver skickligt ihop allt detta, skapar en text som är djupt personlig och samtidigt av universellt intresse. Bara en som kan mycket vågar använda sig själv som främsta redskap – inte bara som betraktare, utan som en som förmedlar det som upplevs i stunden, bearbetar det och omvandlar det till text.
Boken har två avdelningar, där den första, ”En resa med tre konstnärer”, kretsar kring tre konstnärer med Parisanknytning, Alberto Giacometti, Louise Bourgeois och Christian Boltanski, med reflektioner kring deras arbete, upplevelser av utställningar.
Alla har arbetat tredimensionellt.
Vad är det som gör just skulpturen och installationen så attraktiv i resonemanget? Hos Margareta Willner- Rönnholm finns flera förklaringstrådar, men texten är hela tiden läsarinkluderande, man ges plats för att tänka ut sitt eget svar, fastän det försynta tilltalet aldrig skulle fråga rent ut: Vad anser du?
Det svar som ligger närmast till hands är ett rent kroppsligt relaterande. Som människokropp är jag också tredimensionell och har en plats i rummet, men det stannar inte där, rörelser och skeenden inuti mig och därute förändrar situationen hela tiden.
En utgångspunkt är också kroppsligt förankrad – i fötterna.
Efter många år i arbetslivet tänkte författaren, som många andra gör, att stunden var inne för en ny inriktning. Att bli fotvårdare var tanken. Motiven var många: att få göra något för andra, att använda sina händer. Andra associationstrådar kunde leda ända till bibliska historien. I berättelserna om Jesus och lärjungarna finns mycket fötter.
Utbildningen gick om intet, men Margareta Willner-Rönnholm kunde göra annat med alterneringsledigheten som var avsatt för den. Ett resultat är den här boken. Den är sammansatt av resor till Paris, utställningsbesök, läsning, minnen. Det är en tät text som aldrig har några transportsträckor.
En stor fördel är att de enskilda konstverken där de förekommer inte är fotografiskt avbildade, utan verbaliserade. Man får en beskrivning och en synvinkel i samma svep. Man får också ett starkt känsloinnehåll. Ord som rädsla, ångest, förvirring, återkommer – sådant som vi i vardagen skuffar undan i en vrå, men som trots det inte slutar att anfäkta oss. Konstnärer är öppna med sådant, antingen verbalt eller i sina verk, eller bådadera.
Giacomettis skoningslösa seende är ingen lätt historia. Han krävde till exempel att modellerna skulle se honom i ögonen, det enda han riktigt var säker på att var levande i en människa var blicken. Det finns ett trauma bakom den upplevelsen. Men blicken är också närvaro, en möjlighet att upptäcka nya skikt i det invanda, i välkända föremål.
Det man spontant associerar Giacometti med är proportionerna, hans utdragna pinnsmala skulpturer. Deras fötter är ofta oformliga klumpar till skillnad från kollegan Louise Bourgeois, vilkas gestalter (den mest kända av henne är ingen människogestalt utan en jättespindel) har en lättare förankring i underlaget. Jämförelserna är infallsrika.
Hos Christian Boltanski (den enda nulevande av konstnärerna) är det bokstavligen hjärtat som talar. Han har bandat och arkiverat människors hjärtslag, de är ett inslag i hans installationer. De har också materiella element, men vad kan tydligare tala om liv och död?
Boken ger vissa glimtar ut konstnärernas liv, mest plats för det personliga får Bourgeois.
Kopplingen mellan liv och dikt blir också mest koherent i hennes fall. Men det är inga biografiska essäer. Inte heller tar de avstamp i konstvetenskapliga teorier, här finns ingen branschjargong, utan texten tar sig fram på en precis och balanserad prosa.
Andra avdelningen heter ”Anhalter och bagage” och handlar mer om det personliga, kropp och hälsa, arbete, minnen. Och en hel del om Paris, som blir en gemensam nämnare för de flesta av bokens personer.
Men kontaktytorna till inledningens konstnärer hålls öppna hela vägen. Därför kan man utmärkt väl läsa boken också som en sammanhållen komposition och inte som avgränsade essäer.
Författarens egen närvaro i verket, det egna skulpterandet som skymtar, som taktil fröjd och som fristad, och fotarbetet (det nödvändiga vandrandet) som sammanbinder kapitlen, talar för det, och så gör också Emma Rönnholms känsliga illustrationer och vinjetter.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln