Freja Rudels 27.04.2021 10:46

De intressantaste passagerna i boken är de där Rahikainen hittar ut ur de kulturella innekretsarna och gläntar på en alldeles vanlig vardag genomsyrad av syfilis, okunskap och utsatthet. En vardag som blir etter värre på grund av samhällets dubbelmoral gentemot kvinnor.

Kombinationen av sex och död – eller Eros och Thanatos som Agneta Rahikainen formulerar det – ger syfilis en säregen suggestionskraft.

I boken Smittans rike. Om syfilis i konst, kultur och kropp, tar Rahikainen läsaren på en färd genom sjukdomens historia. Ur litteraturen, konsten och medicinhistorien vaskar hon en belysande berättelse om begär, förfall, skam, skuld, dubbelmoral, lidande och tigande.

När Columbus upptäckte Amerika förde han med sig skräck och sjukdomar dit. I retur kom kaffe, potatis och syfilis.

Det var med de återvändande skeppen som sjukdomen gjorde entré i Europa och det dröjde till mitten av 1900-talet innan man lärde sig bota sjukdomen framgångsrikt med penicillin.

Däremellan ryms drygt fyra århundraden av dödligt lidande och smärtsamma och ibland också dödliga behandlingar – kvicksilver, arsenik och heroin finns på listan över syfilismediciner.

Syfilis är en social sjukdom. Den drar fram där människan drar fram och blottar henne som socialt djur. I början spreds sjukdomen genom krig där truppförflyttningar, prostitution och våldtäkter effektivt närde smittspridningen. På 1800-talet räknar man att 15 % av den manliga befolkningen i Europa var smittad.

Syfilis var ett faktum man aktivt måste förhålla sig till: en risk att leva med eller skydda sig mot, en skam att skyla, en realitet att förtiga, omskriva eller skryta med.

På syfilisens vindlande vägar tycks liv och myt ständigt korsa varandra, och det gör Rahikainen synnerligen väl rustad för att agera ciceron. Bakom sig har hon flera biografier och här senast doktorsavhandlingen Kampen om Edith (2014), där hon skärskådar den ymniga mytbildningen kring Edith Södergran, i vilken tuberkulosen är en central ingrediens.

Både tuberkulos och syfilis utgör frekventa motiv inom konsten och litteraturen, men med vitt skilda konnotationer. Där tuberkulosen drabbar oförskyllt och konnoterar andlighet är syfilis en könssjukdom, ett kvitto på promiskuitet och last och uppenbart kroppslig, deformerande och grotesk.

Syfilisen berättar en smutsigare historia. Så smutsig att den ibland inte har kunnat berättas alls.

Det är ur tystnaden Rahikainens incitament till att skriva boken kommer. Hennes morfar dog i syfilis.

Hennes mamma skötte honom in i det sista, men berättade aldrig för sin dotter om hans sjukdom. Sanningen fick hon höra senare, på omvägar. Ur familjetragedin och Rahikainens spekulationer kring vad den kan ha rymt av skuld, skam och uppoffringar letar sig en personlig angelägenhet som genomsyrar framställningen.

Syfilis har både fascinerat och drabbat mången kulturpersonlighet. Gustave Flaubert, Franz Schubert, Henri de Toulouse-Lautrec, Guy de Maupassant, Friedrich Nietzsche och Karen Blixen finns bland de syfilitiska. Sjukdomen satte spår exempelvis i Edvard Munchs konst och Henrik Ibsens pjäser.

Den är en uppenbar undertext i Charles Baudelaires Onda blommor och hittade också in i den finlandssvenska litteraturen där Gerda von Mickwitz både skriver om den och omskriver den.

Sekelskiftets Paris bildar ett nav i boken. Syfilis var närmast en folksjukdom i konstnärskretsarna där och smittan något av en manlighetsrit, ett tecken på eftertraktad virilitet. Anspelningarna på syfilis frodas i fin de siècle-föreställningarna om kvinnan som dödsbringande förförerska, och sjukdomen framstår som ett förkroppsligande av dekadensen.

Till sin grafiska utformning spelar Smittans rike friskt på den dekadenta boudoirkänslan, med fonter i art nouveau-stil och Gustav Adolf Mossas målning av två kvinnliga skelett uppklädda till tänderna som omslagsbild.

Det är suggestivt och kittlande så det förslår, vilket också gäller för de många mikrobiografierna över syfilitiska bemärkta män som Rahikainen bjuder på – för det är mest män vars syfilis gått till historien.

De intressantaste passagerna i boken är ändå de där Rahikainen hittar ut ur de kulturella innekretsarna och gläntar på en alldeles vanlig vardag genomsyrad av syfilis, okunskap och utsatthet. En vardag som blir etter värre på grund av samhällets dubbelmoral gentemot kvinnor.

En smittad mor kunde överföra sjukdomen till sina barn, genom livmodern eller under amningen, med missfall, missbildningar och barndödlighet som följd. Men istället för att upplysa kvinnor om riskerna och ge dem verktyg att skydda sig höll man dem aktivt i okunskap. Sjukdomen nämndes sällan vid sitt rätta namn.

Var kvinnan däremot prostituerad gällde andra regler. Hon sågs som en potentiell smitthärd som skulle kontrolleras, undersökas och vid behov tvångsbehandlas. Här framträder den seglivade föreställningen om kvinnan som ängel eller sköka – som antingen upphöjd och skör eller fallen och frestande – i sin fulla destruktivitet.

Bokens geografiska fokus på Europa och det avgränsade tidsspannet, med en sjukdom som kommit och gått, gör stoffet tacksamt att paketera i bokform.

Samtidigt är det något i ramarna som skaver. I förbigående nämner Rahikainen att så mycket som 200 000 barn dog till följd av sin mammas syfilissmitta ännu år 2016. Det hade varit intressant att få veta mer om hur det kan komma sig.

Intressant hade det också varit att få en inblick i hur syfilis drabbat världen utanför Europa. För om det är något vi har lärt oss det senaste året så är det att smittsamma sjukdomar är globala angelägenheter.

Men detta är randanmärkningar. Det syfilitiska ljus Rahikainen kastar över historien och människan är skoningslöst belysande, också i förhållande till den smittans tid vi lever i nu.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln