BOKEN: Åboförfattaren Peter Sandströms nionde prosabok är en ömsint roman om en Mor Courage och hennes kärleksfullt handfallna barn
ÅU-fotoPeter Sandström har gett ut sin nionde prosabok. ÅU-foto
I Peter Sandströms nya roman är persongalleriet det man lärt känna i hans tidigare prosa, inte minst i ”Mamma november” som kom utför två år sedan och består av pärlband noveller där berättaren i tur och ordning interagerar med en syster, en son, en mamma, en dotter, en hustru.
Särskilt minns man var mötena var iscensatta. Lokaliteten berättade allt som behövdes om känslans karaktär.
Höstens bok, ”Kärleken är ett tamdjur”, är en roman, och den dominerande lokaliteten är hemma hos mamma. Hon är gammal och genomgår sådant som gamla människor går igenom.
Men mest av allt är lokaliteten tiden i livet då man är mellan femtio och sextio. Berättaren är det, liksom hans syster. Titeln ”Kärleken är ett tamdjur” kan man läsa som den lite fjära och eleganta formuleringen av något krassare: tiden tämjer oss, domesticerar oss och vår kärlek.
Trots att de flesta i persongalleriet fått följa med från bok till bok, ska man läsa varje berättelse av Peter Sandström som ett avslutat helt med sina särskilda förutsättningar. Tekniken att foga in markörer från författarens personliga liv flirtar rätt vilt med läsarens banala lust att läsa litteraturen som beskrivning av något som faktiskt hänt.
Att vara läsare är att bli förförd och lurad, men en läsare ska också bjuda motstånd. En del av njutningen är ju det. Sandström gör tydlig boskillnad till autofiktionen. Han plockar i stället fram representativa situationer och tillstånd av allmängiltighet och klär ut personerna med stuff från familjegarderoben.
Det hindrar inte att författaren tar episoder som inträffat och bygger på dem, ända tills de också börjar känna av skälvningarna i konstruktionen. I ”Kärleken är ett tamdjur” fångas en intervju som faktiskt gjorts i en damtidning upp på detta vis.
I romanen får intervjun en intensiv svans av kontaktsökande damer, som tycker att författaren säger underbart förstående saker om kvinnor. Den som hänger kvar längst går under namnet Karhu. Hon sänder författaren (i romanen) pockande sms. Hon slinker in så hastigt att man först efter en stund kommer på att reflektera över hennes odds i relation till det som slås fast i romantiteln.
Hela berättelsen beskriver en brydsam situation, eller ett pussel bestående av olika brydsamma situationer, bitarna tycks inte heller nödvändigtvis passa inte heller ihop till en bild som man kunde förhålla sig till.
Romanpersonerna sätts i rörelse, hustrun och dottern far i väg på en resa, romanens jag åker norrut för att se vad som behöver göras för den åldrande mamman, som nått en punkt då hon det är för riskfyllt att bo ensam hemma. Berättarjaget har också annat att göra, ett manuskript till en diktsamling ligger och väntar. Det väntar och väntar.
Berättaren och hans syster arbetar sig fram genom situationerna med mamman, det är ett konkret, detaljerat omhändertagande, och de som tar om hand är inte hela tiden på sitt bästa, farmstår inte alltid en så vacker dager. Handfallenhet och handlingskraft växer ut ur situationerna, huller om buller.
Det är känsligt och uppmärksamt skildrat: ”Hon [mamma] såg på sätt och vid barnsligare ut än hon brukade. Hon var på väg ut ur vuxenheten igen, på väg att bli ett barn, åldrande, krympande, envist och trotsigt. Vad är ett barn innan det finns? Vad är det sedan, när det inte längre finns? Livet var en tillfällig lösning på vem vet vad.”
Berättaren svajar mellan blödighet och hårdkokthet, det halvdana filosoferandet har sin rot i att han är fullständigt oförberedd på situationen. Vem känner inte igen sig där? Och alla som tagit hand om en gammal närstående känner också igen pendlingen mellan intimitet och avstånd, det kan vara fint och smärtsamt i samma ögonblick.
Men känslan av att inte ha koll är den dominerande. Berättaren själv är med om ett sjukdomstillbud under en tågresa, den måste avbrytas för undersökning på sjukhus, det är som en liten övning inför vad som komma skall. Han befinner sig vid en vändpunkt, ett vägskäl han inte alls sett på kartan.
Själva skildringen låter sig inte dränkas av melankoli. Den upparbetar en energi ur scenerna, som växlar i raskt tempo och som ofta är skissade med kraftiga konturer. Ibland kan man se dem för sitt inre öga nästan som avgränsande rutor i en grafisk berättelse.
Så är det i en sekvens där mamma och bror och syster ska iväg till gravgården för att se till faderns grav. Syskonen har druckit ganska mycket vin och ingen av dem kan köra, så mamma får bänka sig vid ratten, hon sitter på en kudde för att se ordentligt och hon har sparkat av sig skorna. Det blir mera känsla på det viset, säger hon.
I allt sitt burleskeri visar scenen vem som fortfarande styr, en Mor Courage är på väg med sina handfallna barn. Det är en höjdpunkt i romanen, men alla de besläktade scenerna visar också, med en mer markerad ömhet, hur ömsesidigheten i de nära relationerna är ett slags vågrörelse, svår att förutse, nödvändig att finna sig i.
Stilen förutspår att ”Kärleken är ett tamdjur” är en berättelse som abrupt kommer att sätta punkt. Sista scenen utspelar sig på Runsala dit bror och syster åkt för att gå runt lite. De pratar om livet, på sitt korthuggna sätt. Det är ett viktigt ögonblick, inramat av det som kan tränga sig in i bilden en stilla höstdag, något tillfälligt som blir en del av minnet av hur man var då.
Ann-Christin Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.