BOKEN: ÅA-doktoranden Alexander Öhman debuterar med högstämd idéroman i thrillersvepning
Året är 2017. Platsen Helsingfors. Finland ska fira sitt 100-årsjubiléum. Riket bullar upp för fest och märkesåret uppmärksammas stort på teatrar och kultursidor.
I Alexander Öhmans debutroman ”Genomlyst” fungerar jubiléet som en relief mot vilken gråzoner i landets historia och nu avtecknar sig. I bokens centrum står en anonym jag-berättare som driver dag, arbetar med skrivande och skrivs in som författare till romanen vi läser.
Historien som berättas blir hans av en slump. En vagt bekant äldre herreman faller utanför ett café där jag-berättaren sitter. Han hjälper honom på fötter och dras in i en berättelse som löper över det forna östblocket och Ryssland och har sin upprinnelse kring murens fall.
Herremannen, Erholtz, har importerat porslin, men också agerat bulvan för skum elektroniksmuggling – ett arrangemang som gått under kodnamnet Operation Genomlyst. Och det är inte bara varor som har åkt över gränserna. Av Erholtz får berättaren ett exemplar av ”Bröderna Karamazov”. I den ligger identitetshandlingar, papper som rör en kvinna och en pojke med hemvist i Samarkand, men vars väg lett till Finland i början av 90-talet.
Öhmans intrig har många och vidsträckta tentakler. Den letar sig in i kyrkan, där prästen Marianne följer sitt samvetes röst, oavsett på vilken sida av lagen den ropar. Och den gläntar på dörren hos den ekonomiska och politiska eliten – att handla med annat är porslin har varit en lukrativ business och både i paradvåningarna och på ryska ambassaden finns krafter som inte vill se ”Operation Genomlyst” genomlysas.
För att vara en debut är Öhmans bok ett ambitiöst och osedvanligt litterärt bygge. Det är inte den vanliga bli människa-boken som debutverk tenderar att vara. Däremot kunde den kanske betraktas som en bli roman-bok. Berättelsen kommenteras friskt av berättaren, både själva kompositionen och berättandets etiska implikationer.
”Om det fanns en början”, inleds romanens första del. På slutet får vi veta att det som dittills skildrats haft ”formen av ett undvikande”. Där emellan reflekterar berättaren exempelvis kring hur en författare bör förhålla sig till en annans lidande i sitt skapande, eller kring skrivandets förhållande till sanning:
”Att hoppas nå fram till en sanning genom att skriva är bedrägligt: i skrivandet skjuts sanningen framåt ord för ord. Romanen består av en serie ledtrådar som alla pekar mot en ny sanning och som alltid tycks komplicera den föregående, trådar som man otåligt måste följa innan sanningen till slut träder fram, som en tillfällig ljusning i en bortglömd glänta i paradoxernas täta skog.”
Att Öhman är doktorand i filosofi sätter sina spår. Många passager är, likt citatet ovan, som små essäer eller föredrag på olika teman. De litterära referenserna duggar tätt och språket är genomgående högstämt, lite ålderdomligt.
”Genomlyst” är en välskriven bok. Öhman har språket i sin hand. Men han är så mån om att låta litterär att språket blir en tröskel snarare än en öppning mot skeendena och personerna han skildrar.
Det är synd, för Öhman tangerar viktiga ämnen. Den papperslösa flyktingens värnlöshet och de intrikata sätt på vilka utsatta människor kan utnyttjas för ekonomiska och politiska intressen är teman som dessvärre känns eviga, och som har fått en ny tvist i och med det som just nu händer vid gränsen mellan Belarus och Polen.
I den godhjärtade prästen Marianne finns ingredienserna till ett riktigt intressant porträtt. I relationen mellan henne och jag-berättaren, som tycks stranda just på hennes fallenhet för medlidande, glimtar en fascinerande komplicering av dygder som empati och hjälpsamhet. Och också ett litet fönster mot berättarjaget, vars person, drivkrafter och bevekelsegrunder i övrigt knappt skrivs fram. Men mycket längre än så kommer vi tyvärr inte. Det är som om personerna var medel snarare än mål i Öhmans bygge.
Något liknande gäller för handlingen i romanen. ”Boken lånar spänningsromanens grepp”, heter det i baksidestexten. Just ordet lånar ringar in det som blir något av ett problem i ”Genomlyst”.
Öhman spelar med grepp och stoff ur spänningsromanens rekvisitaförråd. Ingredienserna är klichéartade – mången dussindeckare ha rört sig över östgränsen i skumma affärer – och ibland känns handlingen mest som ett svepskäl för att de filosofiska resonemangen ska kunna föras.
”Genomlyst” är en roman som kretsar kring sig själv, sin konstruktion och sina idéer. Det är en komplicerad komposition och en modig satsning på stora teman och stora ord. För att uppnå full täckning emotionellt och psykologiskt har dock Öhman en bit kvar att vandra som författare.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.