Bokaktuella Rosanna Fellman etablerade sig som estradpoet på Åbos scener: ”Jag dör inte om 50 personer säger att de hatar min bok”
När jag träffar Rosanna Fellman vid ett kafé vid Aura å på har hon precis avslutat arbetsdagen i en inspelningsstudio. Hon är på besök i Åbo för att spela in ljudboken till sin tredje diktsamling ”Det Jakobstad ingen vill ha”.
Boken har precis kommit från tryck. Bakom ett svart omslagspapper gömmer sig en bild tagen i Jakobstad av poeten och fotografen Jennifer Granqvist. Fotografiet i fråga har varit något av en överraskning fram tills nu.
– Egentligen är omslaget ingen hemlighet i sig utan mera av en symbolisk grej. Boken handlar mycket om de roller vi har och bakom dem finns ofta någonting som vi inte vill visa för någon annan, säger Fellman.
Natalie Skogman– Det har krävts mycket för att öva bort den roll jag tilldelades i Jakobstad. Den här boken har varit en process i det och är på det sättet djupt personlig. Som ung var jag en otroligt kaotisk person. Det var tungt att skriva boken, men jag är glad över att jag i det funnit ett slags lugn.
Fellman är född och uppvuxen i Jakobstad. ”Det Jakobstad ingen vill ha” är en autofiktiv berättelse som tangerar roller man tilldelas i barndomen av skolan, samhället och familjen.
Från estradpoet till publicerad författare
Snart står boken till försäljning på bokhandlarnas hyllor och för utlåning på biblioteken. Vid Åbo huvudbibliotek har några redan reserverat boken.
– Jag brukar aldrig vara särskilt stolt eller glad när jag gett ut en ny bok. Egentligen tycker jag att det är ganska jobbigt. Det är alltid en anpassningsprocess efter att en bok utkommit. Jag tror att jag kommer må bättre efter lanseringsfesten, säger Fellman.
– Jag tror det har att göra med att jag i grunden är estradpoet, då får man alltid reaktionerna genast. Jag skriver en dikt, går upp på en scen och uppför den. Vissa tycker om det och andra inte, men alla applåderar och sedan är det klart. Men när man skriver böcker kan de leva hur länge som helst. Det har varit svårt att släppa kontrollen och hantera att folk kommer prata om mig.
Estradpoesi är poesi skriven för att bli framförd på en scen. Stilen är därmed lite annorlunda än bokpoesi, ofta är den mera talspråklig och direkt.
Fellman var 17 år när hon första gången uppträdde med estradpoesi på Musikcafé After Eight i Jakobstad.
– Mina vänner var trötta på att behöva lyssna på mina dikter så jag gick dit och läste. Men jag var jättedålig. Jag hade ingen scenvana och kunde inte läsa i rytm. Det var egentligen en katastrof, men det var också fantastiskt roligt.
Natalie SkogmanEn autofiktiv skildring av en svår uppväxt
”Det Jakobstad ingen vill ha” är på ett sätt en uppväxtskildring, men det är också en berättelse om att vara annorlunda i ett litet samhälle.
– I över tio har jag skrivit dikter om min tid i Jakobstad. Vartefter märkte jag att det började bli mera och mera litterärt. Jag byggde vidare på det och insåg att det här måste bli en bok, säger Fellman.
Dikterna i boken är inte i kronologisk ordning, utan kan hoppa från nutid till en dag i 5-åriga Fellmans liv.
– Det är en känsla och ett perspektiv som ändras genom boken. Den inleds naivt och muntert och går över till mera reflekterande och djup.
En del av dikterna kom till för redan 8 år sedan. Att det skulle bli en bok av dem var inget hon då kunde tänka sig.
– Jag hade en väldigt svår barndom och jag har varit med om mycket traumatiskt i mitt liv. När jag skrev de första dikterna var det mera en känsla eller en scen jag ville få ur mig. Då kunde jag inte ens erkänna för mig själv att jag blivit mobbad. Jag kunde inte acceptera den mängden våld och sexuellt våld jag varit med om.
Fellman var 19 år gammal när hon flyttade från Jakobstad.
– Jag skulle ha gått under om jag stannat kvar i Jakobstad. Jag tänkte inte på det då men har insett det på senare dagar. Jag skulle ha fortsatt i samma bana och med stor sannolikhet supit ihjäl mig själv.
Natalie SkogmanEn stor del av boken är alltså baserad på Fellmans liv och egna upplevelser.
– I autofiktion kommer folk alltid tro att det är dem man skriver om eller fundera över vilka av delarna som hänt på riktigt. Jag har förstås fiktionaliserat en hel del men poängen är ju inte att hitta på mera trauma, utan att få det till en flytande berättelse. Ett liv är inte en berättelse i sig, utan det är hur man berättar det som gör ett liv till en berättelse.
Sågning eller hyllning
En del karaktärer är baserade på verkliga personer, även om namnen skrivits om. Fellman väntar sig en del kritik från både de personerna och de som överlag inte håller med om den bild hon bygger upp av hemstaden.
– Många kommer nog känna att jag drar alla Jakobstadsbor över samma kam. Klart att inte alla är rövhål som pratar skit, mobbar och är våldsamma. Men precis som i alla städer så finns där också de ledsamma och negativa skuggsidorna.
– Jag dör inte om 50 personer säger att de hatar min bok eller säger att den inte överensstämmer med deras syn på Jakobstad. Det är klart att den inte överensstämmer. Det finns lika många uppfattningar om staden som det finns personer som bor där. Jakobstad målas upp som en väldigt idyllisk bild, och den bilden stämmer inte för mig.
Fellman är ändå inte särskilt nervös eller rädd för mottagandet boken kommer få.
– Jag är mera rädd för att de ska säga att det här är en litterärt dålig bok, eftersom jag skriver så pass talspråkligt. Vissa kritiker tycker inte om så kallad lätt poesi utan de vill ha en mera symbolrik, svårtolkad och mera mångbottnad poesi. Man kan bli sågad eller hyllad, så är livet som författare.
En del av dikterna är skrivna på Jakobstadsdialekt.
– Det är faktiskt första gången jag gjort det, så det är ganska häftigt.
Vi är tre stycken under 40 år som skriver poesi i Svenskfinland. Hur svårt är det att vara störst då?
Rosanna Fellman
En gång lantis, alltid en lantis
2015 flyttade Fellman från Jakobstad till Åbo för att studera litteraturvetenskap. 7 år senare följde hon kärleken till Helsingfors, där hon stannade även efter att relationen tog slut.
– Jag saknar Åbo väldigt mycket. Det är inte lika hetsigt här och jag tycker om att man kan promenera överallt. I något skede kommer jag säkert att flytta tillbaka hit, säger Fellman.
Även om Fellman inte längre bor i Jakobstad är hon ändå alltid därifrån.
– I Helsingfors kommer jag alltid vara lite av en lantis. Men klart att jag inte pratar Jakobstadsdialekt där, det skulle inte gå. För att leva i en storstad måste man öva bort sin småstadsidentitet. Om man inte gör det umgås man bara med andra som flyttat dit från samma ställe, och det vill jag förstås inte.
Natalie SkogmanKontrasten mellan det förflutna och det kulturfält hon nu verkar i är påtaglig för henne.
– Poesin värderas högt i Svenskfinland, den ses som något fint och den får ta plats. Det finns förstås de som tycker att man är pretentiös, men sällan har de faktiskt läst något av mig. Många tror kanske att jag skriver en viss sorts poesi, men när de väl läser mina texter märker de nog att de är ganska folkliga.
– Däremot tror jag det finns en viss förväntan om att jag ska börja skriva romaner i något skede, eftersom det är många poeter som tagit den vägen.
Hur trött är du på att få frågan om när du ska skriva en roman?
– Otroligt trött. Många anser att man inte blir en riktig författare förrän man gett ut en roman, vilket jag tycker är ett ganska humoristiskt sätt att se på saken. Jag kan skriva flytande text, det handlar inte om det. Jag är helt enkelt bara inte intresserad av det.
I dag beskrivs hon ofta som en av de största samtida poeterna i Svenskfinland, något som Fellman inte kan relatera till.
– Vi är tre stycken under 40 år som skriver poesi i Svenskfinland. Hur svårt är det att vara störst då? Jag tror att folk blåser upp mig eftersom jag har en stor käft och tycker om att provocera. Det betyder inte att jag är bäst på poesi. Den dagen när man själv går runt och pratar om sig som en av Nordens största poeter, det är den dagen man dör som poet.
Rosanna Fellman
Natalie Skogman
• Aktuell med sin tredje diktsamling ”Det Jakobstad ingen vill ha”.
• Finlandssvensk författare, estradpoet och föreläsare.
• Född 1995 i Jakobstad, bor i Helsingfors.
• Har en kandidatexamen i litteraturvetenskap från Åbo Akademi.
• Var styrelseaktiv i ämnesföreningen Prosa vid Åbo Akademi i tre år.
• Fick första pris i Arvid Mörne-tävlingen år 2018 med diktsviten ”Störd”.
• Debuterade hösten 2019 vid Förlaget med diktsamlingen ”Strömsöborna”,
som belönades med kulturpriset Vimma 2019.
• Den andra diktsamlingen ”Republikens president – Tasavallan presidentti” utkom 2022 och belönades med Svenska litteratursällskapets Granberg-Sumeliuska pris.
• Hösten 2023 utkom Svenska Yle med dokumentären ”Rosanna Fellman, poet”.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.