Blåklockans tid
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sommaren 2023 är en blåklockssommar. Lilla blåklockan, Campanula rotundifolia, blommar i större bestånd än jag någonsin sett, tycker jag.
Den är ljust himmelsblå och det finns en hel skala av himmelsblått, förgätmigejen har en, blåklockan har en annan. Ögon kan vara himmelsblå.
I passet står att jag har blå ögon, men spegeln säger att de lika gärna kan ses som grå.
Blåklockan tappade lätt färgen i växtpressen (den hörde till de första fyrtio jag pressade och redovisade i skolan), och ett tips var att salta på kronbladen innan man lät makulaturpapperet trycka till dem.
Det verkade fungera, för mitt herbarieexemplar har kvar en blå nyans – inte riktigt som den levande, men en konserverat ljusblå.
Liten blåklocka kan också förekomma som vitblommig, men uppdraget när vi pressade växter var att se det som var vanligast inom arten.
”Vanlig” hade många individuella skepnader, och beskrivningen, oftast kortfattad, skulle leda en till avgörande.
Jag är fortfarande förtjust i de lakoniska verbala artbeskrivningarna som man hittar på botaniska sajter, eller i ”Floran i färg” eller i ”Finlands kärlväxter”, som jag klassificerade mina växter efter.
Den senare representerade artbestämningens hardcore-kunskap när jag var typ tolv.
När jag nu läser om blåklockan, ser jag mest formuleringar utan undertext, som efter mellanrubriken ”Frukten”: ”Rundad, nickande kapsel med grov nervatur. Frön gulbruna.”
Det inverkar på mig som poesin gör, får mig att stanna upp där jag annars väl hade gått förbi.
Campanula rotundifolia heter Kissankello på finska, jag är förtjust i namnet. Ser i andanom en katt makligt gå genom ängens blommande växtlighet, loj men uppmärksam, med vinden i morrhåren.
En gammal låt med flickidolen Johnny låter höra av sig inne i mitt huvud.
”Kissankellojen aikaan” är en nostalgisk sång om en svunnen barndom, när man lekte sorglöst. Sångtexter, när de står för sig själva, kan vara olidligt pinsamma, det är också denna.
Men melodin och den varma rösten får ängen att glimta fram, i alla fall fram till refrängens ”ding dong”. Blåklockan är ju en klocka som aldrig klämtar.
Känslosamma låtar är lätt byte för ironin. Och när jag söker efter texten på nätet hamnar jag i diskussionsforumet vauva.fi, det elakaste i landet, enligt ryktet.
Det svar jag söker (sajten bangar för inget, fast den ger sig ut för att handla om barnskötsel) förekommer där i en nästan-träff.
Där går det ännu belevat till, men en som frågar om det är farligt att bebisen ätit en blåklocka får sina fiskar varma.
Att fritt få regera och reagera över tangentbordet tycks ha tagit fram det hos finländaren som verkar ha blivit deras orsak att finnas till: att ständigt påpeka vilka idioter andra är (och understryka plikten och imperativet att påpeka detsamma).
Blåklocksfrågaren var kanske medveten om detta, ville bara framkalla en liten storm.
För att en sån här reaktiv symtombild finns försöker jag vänja mig av med att vara ironisk, fast ironi ibland är alldeles nyttigt.
Men för mycket av det goda kan inverka på en som en autoimmun sjukdom. Har den fått gå för långt kan irreparabel skada uppstå – inom en själv.
En annan sak vet jag också. Att skriva om blått, låt vara hos blommor, sommaren 2023, drar med sig associationer.
En minister kläcker ut sig en kommentar om blåögdhet, den sorten hon tycker är önskvärd och den hon inte vill ha.
Partikamraterna kan mäta och väga om detta sagts på säkerhetsavstånd från ämbetet och därmed inte är regeringsrasism, men det kan vara detsamma, för det har blivit sagt av en som fått en ledande post.
Det betyder något. Det vet de, det vet alla.
Men vad finländarna har för färg på ögonen i framtiden betyder ingenting alls. Hur de ser på varandra är det som avgör.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.