Björling, mannen som levde i sin dikt
Bilden av poeten. Fredrik Hertzbergs biografi över Gunnar Björling står givetvis i litteraturens tjänst, men den armbågar sig aldrig fram som förritidens litteraturhistoria med grovhuggna teser eller riggade hierarkier. Lyhört och systematiskt ritar han konturerna av en tid och en person.
”Mitt språk är ej i orden”. Gunnar Björlings liv och verk
av Fredrik Hertzberg
Omslag och grafisk formgivning: Antti Pokela
Svenska Litteratursällskapet i Finland/ Appell Förlag, 2018
560 s.
Gunnar Björling (1887-1960) är väl ännu i mycket poeternas och konnässörernas diktare. Men nu skulle det litterära klimatet inte längre tillåta kritiken att kalla honom obegriplig, som man utbrett gjorde när han först gav ut sina dikter.
Och då Björling äntligen tilldelades Svenska Litteratursällskapets pris, det skedde 1947 och Björling hade hunnit fylla femtio, avgick Litteratursällskapets ordförande i protest. Han ansåg att Björlings dikt inte kunde anses vara avfattad på svenska (med det elaka tillägget ”och över huvud ej på något språk i ordets fastslagna betydelse”), och alltså inte uppfyllde kraven.
Det har blivit en anekdot många känner till och skrattar åt. Men kunskapen om Gunnar Björlings biografi har varit knapp. Vad man i Finland vetat är att Björlings adress var Brunnsparken i Helsingfors, att han levde ensam i en liten bostad som egentligen var tänkt som bastu, att han gillade pojkar och att hans ekonomi var usel.
I Norden visste man knappt det. Fredrik Hertzbergs digra biografi ”’Min dikt är ej i orden’. Gunnar Björlings liv och dikt” kan för en sekund få en att frukta att själva magin i Björlings författarskap ska gå om intet när en detaljerad levnadsteckning körs fram.
Men så är det förstås inte. Och Fredrik Hertzberg har under hela sin akademiska bana haft Björling i centrum. Hans egen doktorsavhandling från 2002 granskar lösningar och möjligheter i översättningar av hans dikt till engelska. Hertzberg är verkligen bevandrad i själva dikten, det syns också i biografin, som citerar rätt mycket av den. Diktcitaten är alltid träffande och elegant välplacerade, det biografin först och främst berättar är hur Björling såg på – och levde i – sin dikt.
Björlings efterlämnade papper finns i Åbo Akademis handskriftssamlingar, men också på andra håll finns brev bevarade. Hertzberg har också själv lyckas spåra flera, och han har intervjuat ett antal sagesmän om deras minnen av Björling. Det har varit i sista minuten, tiden har ju gått.
Hertzberg framhäver inte själv den arbetsmängd som måtte vara nedlagd, en läsare kan dock snabbt göra ett överslag. Ett jättejobb, och det inte minst för att ett kompenserande arbete måste utföras för att minska det hål som uppkom när Björlings lägenhet (före bastun!) bombades 1944 och hans manus gick om intet.
Björlings pro gradu, vars ämne var samvetet, går inte att rekonstruera, men Hertzberg hittar ändå spår av den till exempel i ett långt brev till Torger Enckell. Björling var insatt i Westermarcks filosofi och med den som bakgrund tänkte han att samvetet, i avsaknad av en objektiv moral, hade ett uppdrag inte bara att avgöra enskilda situationer, utan som ”sinnelag”. Detta ”sinnelag” belyser mycket av Björlings resonemang och inställning i hans kommande karriär som poet (fast beteckningen ”poet” gillade han inte!).
För vanliga poesiläsare har säkert Björlings uppväxt varit en vit fläck på kartan. Han var en av tre bröder, en dog ung, en annan blev förmögen – bland annat på stenhusen i Helsingfors – och flyttade till Sverige. Fadern blev tidigt slagrörd, mamman var, utom en farbror och hans hustru, hans enda nära familj.
Hans familj bestod i stället av unga, för det mesta intellektuella killar. Vissa hade han bekantat sig med under sin korta karriär som lärare. Han fick sparken från den redan innan han auskulterat klart. Hans homosexualitet, fastän inte nämnd, kan ha varit orsaken.
Att ingen biografi skrivits tidigare handlar väl delvis om att man inte vetat hur man skulle hantera hans läggning. Då Bo Carpelan disputerade på Björlings tidiga diktning år 1960 fick han tillsägelse att inte beröra detta. 1960 var sista året Björling var i livet och han talade aldrig själv om sin sexuella läggning, medan hans dikter ibland ger rätt klara besked – tycker vi i alla fall nu.
Att vara gay kunde levas ut i alla fall i ord, mer eller mindre kryptiskt. En av Björlings förebilder, Wilhelm Ekelund, gjorde det i viss mån. I dag får sådant vara allmän kunskap och inte något dolt. Biografin tar också upp några av Björlings förälskelser och svärmerier. För det mesta verkar han ha blivit hjärtskärande avvisad, men vänskapen kunde hållas vid liv. Och relationen med Henry Parland hade avgörande betydelse för hans vidare diktning.
Framställningen går varsamt fram, med en lyhördhet som kramar fram betydelser ur detaljer och större sammanhang. Hertzberg liksom tvättar av den lite gamla och trötta litteraturhistorien som ofta kört med ganska löst sammanfogade teser men med pösiga resonemang. Fram stiger nu ett friskt kontextualiserande grepp på både litteraturhistoria och biografi.
Modernismen, som ofta tuggats som en enda klump, blir också på ett klargörande sätt differentierad. Man orkar intressera sig för den en gång till. De finlandsvenska modernisterna rörde genast sig åt olika håll, ibland uppstod till och med fiendskap. Dynamiken syns tydligt här.
Den rikssvenska modernismen såg annorlunda ut, hade rötter i en annan samhällsklass. I Finland var kretsarna små, ur Björlings synvinkel hette man mest Enckell eller Parland. Men svenskar och finländare träffades, ibland med gott resultat, ibland med förbryllade miner. ”… det är naturligtvis något fel i huvidet på karn”, skriver Ekelöf om Björling i ett brev efter sitt besök i Finland. Hur man ska ta det är svårt att säga.
Hertzberg ser i alla fall till att man också minns att det handlar om personer av kött och blod, inte bara om abstrakta idéer som man plockat på sig ur en bokhylla. Framställningen rör sig framåt kronologiskt i ganska korta kapitel, som i regel är tematiserade.
Det kan ibland bli nästan lite för ingående, som under beskrivningen av de tidiga samlingarna, ”Vilande dag” och ”Korset och löftet”. Då är det som när en föreläsare man gillar blir tagen av sitt eget ämne och inte bryr sig om att klockan går. Men då gör man bäst i att bara byta ställning på stolen och lyssna vidare. Givande är det, alla gånger.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.