Bisarrt att färre vårdare ska sköta fler dementa
När sparkraven skärps väljer regeringen att låta samhällets mest utsatta betala. Social- och hälsovårdsministeriet planerar att sänka personaldimensioneringen inom heldygnsomsorgen för äldre från nuvarande 0,65 till 0,60 anställd per klient. Med det skulle staten spara 45 miljoner euro under de kommande två åren och 134 miljoner från och med 2028.
Regionförvaltningsverken ryter nu unisont till och anser att en sänkning av minimidimensioneringen med största sannolikhet kommer att orsaka brister i klienternas rätt till god socialvård och högklassig service. I värsta fall äventyras klientsäkerheten (ÅU 17.8).
Regionförvaltningsverket kunde vara ännu tydligare. Förslaget är orimligt med tanke på att inte ens den nuvarande personalstyrkan på äldreboenden vill räcka till för att sköta om människor vars funktionsförmåga kräver stor omsorg och mångfasetterad vård.
De äldre tar smällen när regeringen vill dra ned på personaldimensioneringen på boenden med heldygnsomsorg. Tvärtom behövs fler vårdare.
Det är inte länge sedan minimidimensioneringen slogs fast till 0,7, men med hänvisning till vårdarbristen skulle den höjas gradvis. Nu väljer regeringen att gå åt motsatt håll.
Kriterierna för att få serviceboende med heldygnsomsorg har dessutom skärpts, vilket innebär att de som beviljas den behöver ännu mer krävande vård än tidigare. Att ett utökat gemenskapsboende skulle vara svaret är naivt, det är inte rätt ställe för dementa åldringar, och vi vet att befolkningen åldras, allt fler drabbas av demenssjukdomar och belastningen på både vården och de anhöriga bara växer.
Det är som att bevittna en bisarr föreställning där politiken (väl?) har goda intentioner men resultatet blir det motsatta. Att dra ner på vårdarnas antal tyder på att beslutsfattandet tappat all kontakt med verkligheten. Många vårdare är redan tillintetgjorda, och en del förtroendevalda inom välfärdsområdena signalerar en stor frustration över sitt omöjliga uppdrag i och med regeringens massiva sparkrav.
Var är kören av alla människorättsförsvarare nu när sårbara människor inte längre kommer att garanteras rätten till god vård och ett människovärdigt liv? Hur reagerar de anhöriga och vårdfacken? Det vore konstigt om vi inte snart ser demonstrationer och nya strejker.
Syftet med social- och hälsovårdsreformen var ju att vården skulle bli bättre och mer jämlik för alla, men nu ska samhällets mest utsatta grupper betala för sprickorna i bygget; för snårigare och chefstung byråkrati, samtidigt som bristen på vårdare inte avhjälpts.
I trettio år har vi vetat hur befolkningskurvan kommer att utvecklas och under de senaste sexton åren har Finland saknat ekonomisk tillväxt. Ändå har landets ledning inte bemödat sig om proaktiva åtgärder inom äldreomsorgen, som effektivare utbildning av vårdare, mer utländsk arbetskraft och förbättringar av vårdpersonalens arbetsvillkor. Ingen regering under de senaste årtiondena går fri från det ansvaret.
Det är skamligt – ja, helt sjukt – att de generationer som slitit hårt för att bygga upp en fungerande vård och välfärd kommer att få det sämre ställt än de någonsin förtjänar.
Hej Jari, tack för frågan och fint att ledaren väcker tankar. Sparlistan bör rimligtvis bestå av både större och mindre åtgärder, till exempel kunde man slopa den omdiskuterade miljardsatsningen på Västbanan. Att i stället avsevärt försämra vården för de mest utsatta i samhället är inte rimligt. De som arbetar inom äldreomsorgen varnar redan för att prislappen blir ännu högre om dementa förväntas klara sig hemma i allt högre grad. Mvh, Susanna Landor
Nej det var det jag tänkte. Finns inte så mycket enklare som att kritisera och skälla utan egna alternativ.
Var skulle Susanna Landor spara? Sisådär 10 miljarder på årsbasis?