Biltrafiken i Åbo centrum är en politisk vattendelare – tidens strömningar syns lokalt
För den osäkra väljaren i Åbo är det lätt att utse bilen till utslagsgivande för sitt val.
Om man uppskattar möjligheten att köra bil i centrum är Samlingspartiet och Sannfinländarna ett säkert kort.
Den som vill att biltrafiken ska minska väljer De Gröna, SDP eller Vänsterförbundet.
SFP däremot, säger i sitt kommunalvalsprogram för Åbo ingenting specifikt om biltrafiken i centrum.
De tre största – Saml, De Gröna och SDP – skiljer sig tydligt förhållandet till privatbilismen i sina kommunalvalsprogram i Åbo. SDP kräver att biltrafikutsläppen i staden minskar med minst 50 procent (i jämförelse med 2015) till år 2029. De Gröna ställer upp rader av åtgärder för att minska på trafikutsläppen – allt från färre parkeringsplatser till att ta i bruk en utsläppsbudget som ska styra varje politiskt beslut i staden.
Saml säger inte ett ord om att minska på biltrafiken i staden.
Nu är det ju knappast någon som fattar sitt röstningsbeslut på basen av en enda fråga. Formuleringarna i ett kommunalvalsprogram är heller ingen konsumentupplysning huggen i sten: Kommunalpolitik är en enda lång räcka av kompromisser.
Men målen ger en ideologisk riktlinje. I tidningen Turun Sanomats senaste borgmästarpanel (inspelad 25.5) uppgav alla sju kandidater att de förväntar sig att Åbo klarar sig utan att höja kommunalskatten under de närmaste fyra åren.
Partiernas program talar dock om att stadens näststörsta parti De Gröna vid behov är beredda att höja kommunalskatten medan stadens största, Saml, tydligt säger att skatten inte ska höjas, utan snarare om möjligt sänkas.
SFP talar runt frågan genom att flagga för en ”rimlig och balanserad beskattning”.
I en stor stad som Åbo har partiernas ideologiska identitet betydelse. Få väljare är personligen bekanta med den kandidat man röstar på. På småorter kan man rösta på sin granne, arbetskamrat eller en bekants bekant och personliga egenskaper kan ha större betydelse än parti.
Men också storstäderna uppvisar en tydlig personcentrering; dock av annan karaktär. De som syns mest vinner mest. På kommuntorget.fi tar forskaren Siv Sandberg kommunalvalet 2017 i Helsingfors som exempel: fem toppkandidater kammade hem 18 procent av rösterna – i konkurrens med över tusen andra kandidater. Mönstret är det samma i andra stora städer och har förstärkts under 2000-talet, skriver Sandberg.
Det ger vinnarnamn i Åbo som Petteri Orpo, Li Andersson, Ilkka Kanerva och Ville Niinistö.
I de stora städerna blir kommunalvalsdebatten en spegel av rikspolitiken.
I TS borgmästarpanel antog till exempel Saml:s Minna Arve klart oppositionsrollen då social- och hälsovårdsreformen försvarades av SDP:s Aki Lindén och De Grönas Elina Rantanen.
Sannfinländarna i Åbo hade dock haft betydligt mer att vinna med en annan borgmästarkandidat än Mikael Miikkola. Riksdagsgruppens ordförande, Åbopolitikern Ville Tavio, hade gett partiet en helt annan status i kampen. Till de intressanta elementen då rösterna räknats på söndag hör hur som helst Sannfinländarnas resultat i Åbo. På riksplan väntas partiet till och med ta en skrällseger men i de stora städerna väntas partiet öka betydligt moderatare. Turun Sanomats väljarenkät (22.5) ger dock Sannfinländarna hela fyra nya fullmäktigeplatser (en ökning från fem platser till nio).
Att kommunalvalet i Åbo i så hög grad kan komma att styras av ideologiska skiljelinjer uppritade på riksplan gör det svårt för småpartier som SFP.
Partiet har i Åbo en tydlig prägel av att vara den svenska servicens vakthund. Att marknadsföra denna roll i det identitetspolitiska bruset är ingen lätt uppgift. SFP tvingas orientera sig fram med stor kompromissvilja vilket kräver öppenhet för samarbete i olika riktningar – då är det bäst att inte låsa sig i ståndpunkter vad gäller till exempel privatbilism i centrum.
Kommunalpolitik är dessutom långsamt. Fonden för besluten är komplex: beredande tjänstemän ritar konturerna för den politiska viljan – som i sin tur skuggas av beslutskulturen. För väljarna kan det till exempel vara svårt att se konkreta resultat av att De Gröna bröt den aboensiska SDP-Saml-hegemonin i valet 2017. Spårvägen är visserligen på agendan men det är ännu långt till ett beslut.
För 104 år sedan, i juni år 1917, återhämtade sig Åbo efter politiska kravaller som kulminerat i att hela stadsfullmäktige tagits som gisslan i stadshuset i över ett dygn. Arbetare och vänsterpolitiker protesterade mot att rösträtten bestämdes enligt förmögenhet – vilket ledde till att fullmäktige såg ut därefter.
Efter krigen på 1940-talet var Åbo däremot länge en av landets rödaste städer tills Samlingspartiet år 1976 bröt fronten med en knapp valseger. Därefter följde årtionden som cementerade Åbosjukan som ett nationellt känt begrepp: kohandel mellan SDP- och Saml-politiker och stadens näringsliv.
I ett historiskt perspektiv står alltså Åbopolitiken för tillfället på rätt sund botten.
I en tid av tilltagande anti-demokratiska strömningar är dock ingen utveckling beständig.
Det nya Åbofullmäktige – hur maktkonstellationerna än ser ut – har ett tungt ansvar att bära för att motverka en beslutskultur som upprätthåller politikerförakt och göder misstroendet mot demokratin.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.