Bilister och cyklister har haft ett galet kvartssekel med förändrade och förbryllande väjningsplikter
Övergångsperioden för den nyaste vägtrafiklagen löper ut på onsdag. Trafikmärken ska vara utbytta och vägmarkeringar målade på annat sätt.
En av de synligaste nyheterna var säkert rätten att parkera på ”fel” sida av gatan. Några egentliga negativa följder verkar det här inte ha haft, annat än att bilister ibland glömmer att det ska lämnas fem meter fritt till närmaste övergångsställe – bakom bilen.
En annan nyhet var rätten att efter en sväng gruppera sig fritt – inte som förr, först vända till det närmaste körfältet och sedan stegvis byta körfält. Breda Skolgatan och Allégatan i Åbo är bra exempel på var denna regel kan tillämpas. En Åbopolis som intervjuades i vintras för ÅU medgav att man inom polisen bekymrade sig över just den här nya grupperingsregeln, men att oron visade sig obefogad.
Det som fortsättningsvis är ett bekymmer gäller övergångsställen. Det är i praktiken kutym att Trafikskyddet varje vår skickar ut ett pressmeddelande om hur bilister och cyklister ska väja.
”Brist på kompetens i väjningssituationer hos bilister och cyklister”, som den senaste påminnelsen rubricerades.
Vi har i praktiken haft en enda lång övergångsperiod sedan begreppet ”fortsättning på en cykelbana” lanserades på 1990-talet.
Problemet var att det aldrig definierades exakt hur denna fortsättning ska se ut. Högsta domstolen konstaterade därför år 1996 att det inte går att entydigt säga när det är tillåtet att cykla över en körbana. Då en lag inte motsvarar verkligheten utgör den en uppenbar risk för tryggheten i trafiken.
Senare KOM en lag med tre varianter av fortsättningar på cykelbanor. Samtidigt förbjöds cyklister att cykla över klassiska övergångsställen (”skyddsväg”, som de kallas).
Det blev en ny övergångsperiod och så justerades vägtrafiklagen igen: nu blev det igen tillåtet att cykla över ett helmålat övergångsställe.
Det finns också helt omarkerade ställen där man får cykla över körbanan, från en cykelbana till en annan. Inga vita fält alls, alltså.
Det är inte konstigt att det finns ”brist på kompetens i väjningssituation” då lagstiftaren har hunnit använda sig av alla tänkbara målningsschabloner för övergångsställen.
Det sätt som reformer förklaras är inte heller alltid så enkelt: ”I fortsättningen är fortsättningen av en cykelbana markerad endast om man med hjälp av vägmarken har anvisat att det råder väjningsplikt på körbanan.”
Stefan HolmströmVi har också ett nytt, tillsvidare sällsynt trafikmärke (se bilden ovan). Det är ”B7”, väjningsplikt vid en plats där cyklister korsar vägen.
Det finns inte många av dessa i hela regionen. Just den här står vid den lummigt inpackade fotgängar- och cykelleden Varppeenkatu, strax västerut från Reso centrum.
Här ska bilister väja för alla cyklister, oberoende av körriktning.
Utan B7-skylten skulle det vara cyklisterna som ska väja för alla bilar, oberoende av körriktning.
Hoppas alla inser hur dramatisk betydelse skylten har, särskilt som den nya skylten påminner om den klassiska skylten för övergångsställen. Signalvärdet känns inte stort.
Fortsättningsvis är det bäst om vi alla nedtonar våra rättigheter i trafiken och i stället fokuserar på den viktigaste skyldigheten: ta hand om andra, också då de kanske bryter mot en trafikregel. Detta är särskilt viktigt då lagstiftaren själv sätter käppar i förståelsens hjul.
Bra skrivet, Stefan. Man förundrar sig över den här juridiska fumligheten.
Med lite uppmärksamhet och god vilja kanske vi nu har kommit fram till rimliga regler. Nu behövs bara att alla minns vilka de är, och cyklisterna lär sig det som bilister redan kan: läsa en förkörsrättsskylt från dess baksida.