Stefan Holmström 21.12.2018 04:00

Ingen kan ha undgått nyheten om att Helsingfors har fått ett nytt centrumbibliotek. Ode har höjts till skyarna av både inhemska och utländska medier. Ett ode – med andra ord en högstämd lyrisk dikt för att hylla något eller någon – för det öppna samhället, skrev Dagens Nyheter, och fortsatte:
”På många håll i världen nedrustas biblioteken. Men finländarna älskar sina bibliotek och går åt motsatt håll.”
Ode ska vara något nytt: Den nya tidens bibliotek, ett öppet, offentligt urbant utrymme, en levande och funktionell mötesplats. Detta enligt Helsingfors stad, som i sin långa presentation på webben använder ordet ”bok” bara två gånger, ”böcker” inte en enda gång.
Varför finns det så lite böcker i Ode, har många frågat, nu då också de mer kritiska rösterna hörs. Vad är detta nya tidens bibliotek? I alla fall kan vi skrota uppfattningen om att internet kommer att döda biblioteken. Snarare är det väl tvärtom: internet är en ny styrka för dem.
Kanske vi ska titta på Åbo för att få svar på den frågan? Ode i all ära, men det som gjorts i Helsingfors är väl något som Åbo huvudbibliotek gjorde redan för länge sedan?
När huvudbiblioteket, som det ser ut nu, stod klart 2007, ansågs det representera ett nytt bibliotekstänk. Samhörighet och kundtänk var ledord. Det är två ord som passar bra också nu, då biblioteket nu igen har öppet på julafton – för varför ska bibliotek vara stängda sådana dagar då särskilt många kan ha glädje av öppna dörrar? Säkert finns det också de anställda som gärna jobbar då, för stämningen lär vara riktigt speciell.
Det sätt vi ser på bibliotek har förändrats stort. Det handlar inte bara om det att bibliotek numera erbjuder innehåll helt andra former än förr eller att människor också kan låna exempelvis skidor och borrmaskiner – eller till och med använda sig av bibliotekens symaskiner och 3D-skrivare.
Det handlar om ett nytänk som bra beskrivs av hur Vasa stad definierar sitt stadsbibliotek: Det sköter numera ”ett regionalt utvecklingsuppdrag” och utgör ett eget resultatområde.
Månne inte välskötta bibliotek också kan stå för nya intäkter i form av statsandelar, för satsningar på att främja invånarnas välfärd och hälsa även ekonomiskt? Från och med ingången av 2020 införs nämligen en ny tilläggsdel – en slags hälso- och välfärdskoefficient – i kommunernas statsandel.
Åbo har hur som helst redan gjort något rätt på biblioteksfronten, det står klart då man ser på exempelvis statistik. Biblioteksbesöken i Åbo ökade från 1 973 000 år 2016 till 2 008 000 år 2017.
Det som väcker frågor är däremot hur siffrorna fördelar sig. Det är närbiblioteken som står för ökningen, huvudbiblioteket för en nedgång.
Det samma märks i lånestatistiken. Antalet lån var ungefär det samma 2017 som 2016, men huvudbiblioteket hade en nedgång på 4,8 procent – närbiblioteken en ökning på hela 9,3 procent.
Det här är ganska kraftiga kast, hur man än ser på det. Grävningarna i centrum kan inte heller ha drivit folk från centrum till de mindre biblioteken, eftersom det arbetet började först i år.
Det som är rentav enastående är att man i Åbo kan uppvisa en häpnadsväckande stabil utlåningsnivå: Från lite under 3 miljoner lån 2007 till lite på 3 miljoner 2017. Visst, det flyttar folk hit, men det kan inte förklara allt, då man ser på trenden för hela Finland: Antalet bibliotekslån i Finland har sjunkit från 100 miljoner år 2004 till 85 miljoner 2017.
Vad är det som har möjliggjort att Åbo inte följer rikstrenden då det gäller antalet lån? Och vad är det som lockar allt fler att besöka närbiblioteken – och varför gäller det här inte huvudbiblioteket, som år 2007 uppfattades vara framtidens bibliotek?
Det som redan skett är att de traditionella ”bokdepåerna” blivit fullservicehus som är minst lika viktiga som förr – men hur många är det som i Åbo tittar på besökarsiffror och grubblar över bibliotekens framtida roll?

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln