Beslutsfattare med trippelroller är inte sund maktutövning
Statsminister Petteri Orpo har bara hunnit delta i tre av elva fullmäktigemöten i Åbo under 2023, enligt Helsingin Sanomat (28.12). Är någon förvånad? Förutom att Orpo är statsminister är han partiledare, riksdagsledamot och innehar ett flertal förtroendeuppdrag inom olika stiftelser och organisationer. Man får andnöd med mindre. Orpo var också invald i Egentliga Finlands välfärdsområdesfullmäktige men bad om avsked i somras då han blev statsminister.
I samband med historiens första välfärdsområdesval för ett par år sedan fördes en animerad samhällsdiskussion om hur många uppdrag en beslutsfattare rimligtvis kan åta sig samtidigt. Ska politiker som redan sitter i riksdagen och kommunfullmäktige ställa upp i välfärdsområdesvalet? Räcker tiden och orken till? Kan det uppstå intressekonflikter eller jäv om samma person fattar beslut på tre, av varandra beroende, samhällsnivåer?
Kommunalvalet har ofta fungerat som en språngbräda till riksdagen. I och med social- och hälsovårdsreformen skapades en ny plattform av offentlig påverkan genom ett högsta beslutande organ, ett fullmäktige, i varje välfärdsområde. Om riksdagen är politikernas FM-liga så är välfärdsområdesfullmäktige nu Mestis och kommunfullmäktige Finlandsserien, uttryckt i hockeytermer. Över hundra kandidater i välfärdsområdetsvalet var både riksdagsledamöter och kommunfullmäktigeledamöter, bland dem sex ministrar, enligt Kommunförbundet. Kan man spela i alla tre serier samtidigt?
Här finns både en risk för maktfullkomlighet och för att blanda ihop olika roller. Ta statsminister Orpo och planen på entimmeståget till Åbo som exempel: Regeringen försöker strama åt landets utgifter och enligt Finans- och Kommunikationsministerierna är tåget både ekonomiskt olönsam och en stor utsläppsbov, medan stadsfullmäktige i Åbo anser att en snabbare tågförbindelse till Helsingfors är av nöden. Vilka intressen ska Orpo driva starkast?
Makten har en tendens att koncentreras, framför allt i ett litet land som Finland, eftersom konkurrensen om politiska uppdrag inte är lika hård som i större länder. En liten skara får med partiets stöd och de rätta nätverken snabbt förtroendeuppdrag inom många sammanhang. Och större synlighet genererar fler väljare.
Kända rikspolitiker ställer upp som draghjälp i kommunal- och välfärdsområdesval för att samla röster för sitt parti, medvetna om att det i praktiken ofta blir suppleanten som deltar i mötena. Väljarna får godta att den kandidat de röstade på inte representerar dem i fullmäktigesalen, utan en suppleant ur samma parti de inte varit med om att utse.
Som vanligt kan vi jämföra med Sverige: Slutna listval och en överenskommelse om att partierna inte ställer upp samma kandidat i tre val innebär väldigt få trippelpolitiker i Sverige. Detsamma borde gälla i Finland. En politiker med tre hattar ger oss inte ett trefaldigt bättre beslutsfattande utan urvattnar snarare demokratin. Trippelpolitiker är ingen hållbar modell, varken för folkväldet eller för beslutsfattaren själv.
Jag håller med skribenten. Att vara kommunpolitiker, områdespolitiker och riksdagsledamot under en och samma hatt innebär nog av naturnödvändighet att något eller kanske alla av dessa uppdrag blir mer eller mindre styvmoderligt skötta. Vilket parti man än representerar.