Berndt Arell: ”Jag har aldrig jobbat i en mer dynamisk miljö”
FULLBOKAD. På Berndt Arells att göra-lista finns vernissage i London, New York och Tallinn. Foto: Ann-Helen Berg
Efter chefskapet på Nationalmuseum i Stockholm har Berndt Arell nu tagit sig an uppgiften att vara med och producera Fotografiska museets internationella storsatsning.
Då vi träffas för en intervju på Fotografiska museet i medlet av april har Arell precis börjat komma in i jobbet som utställningsproducent vid Fotografiska museet och han trivs som fisken i vattnet. Han utstrålar entusiasm och verkar mycket nöjd i sin nya roll.
– Det här är en otrolig arbetsmiljö, de flesta av mina medarbetare är plus/minus 30-åringar och dynamiken är enorm. Det är nästan hemskt att erkänna att jag är äldst men jag får en väldig energi av de här ungdomarnas proffsighet och självsäkerhet.
”Här går allting fort”
Arell slutade sitt jobb som chef vid Nationalmuseum efter en mandatperiod och blev genast tillfrågad om han ville vara med och producera Fotografiska museets internationella nysatsningar, 40 utställningar, under de närmaste tre åren, de första år 2019 i London, New York och Tallinn.
– Klart att jag inte kunde säga nej, ler han och fortsätter.
– Det här är en helt annan miljö än den jag jobbade i tidigare. Här går allting fort, besluten görs snabbt och tidtabellerna är snäva. Men alla verkar veta vad de ska göra och allt fungerar som smort. Jag är imponerad och kan känna mig trygg i min arbetsroll trots att mycket är nytt för mig. Men också vid Nationalmuseum planerade jag fotoutställningar även om de uteslutande var porträtt, stilen är ju lite annorlunda där.
NYA JOBBET. Fotografiska i Stockholm. Foto: Ann-Helen Berg
Hans egen bakgrund inom konstvärlden är gedigen. Från chef på Ekenäs museum fortsatte han till Österbottens museum, därifrån till Åbo Konstmuseum och sedan till Helsingfors där han bland annat var chef för Tennispalatset (Helsingfors Konstmuseum HAM) och Museet för Nutidskonst Kiasma.
– Jag hade bara jobbat en kort tid som chef på Svenska Kulturfonden då jag fick förfrågan om jag skulle ta mig an Nationalmuseums flytt och stora renovering i Stockholm. Och även om jag trivdes ypperligt vid Kulturfonden förstod jag att en sådan förfrågan som den från Nationalmuseum kommer en gång i livet. Den kunde jag inte säga nej till och jag har inte behövt ångra mig.
Fann en liten församling
Då Arell flyttade till Stockholm valde han medvetet att söka sig till svenska sammanhang och att få kontakter där. Först var de förstås bara formella, via jobbet, men sakta har han vidgat sitt nätverk även i sitt privatliv.
– Jag har alltid fört fram att jag är från Finland men jag ville inte söka mig till de finlandssvenska och sverigefinska sammanhangen då jag flyttade hit. Det enda finska jag aktivt sökt mig till är den finska ortodoxa församlingen i Stockholm. Det är en liten församling och en väldigt öst-finsk sådan, det fascinerar mig, kustfinlandssvensken. Jag är troligen den enda finlandssvensken i församlingen.
Sommartid. Den här tiden på året brukar Berndt Arell hoppa i båten på Runsala och åka ut till Stora Bocken, där han har sin villa. ÅU-Foto
Arell är uppvuxen i Ekenäs och där bor fortfarande hans tre vuxna barn och hans ex-fru. Han har under studier och arbeten bott i Nyland, Österbotten och Åboland och känner att Åboland är den region som idag står honom närmast.
– Den längsta perioden bodde jag i Helsingfors men på Runsala i Åbo har jag mitt sommarhus, de facto den enda fasta punkten jag har. Den är viktig för mig och avståndet Stockholm-Åbo är ändå relativt kort.
Han läser Hufvudstadsbladet digitalt genom året men på sommaren prenumererar han på pappersversionerna av Åbo Underrättelser och Turun Sanomat. Det känns viktigt att följa med det lokala livet.
– Jag lyssnar på Vega Åboland och åboländsk morgon då jag kan. Det ger hemlandstoner. Ibland saknar jag Finland oerhört mycket men vet inte riktigt vad jag i dag skulle kunna jobba med där.
Alla arbetstitlar är på engelska
Berndt har konstvetarens bakgrund och erfarenheter men berättar att man vid Fotografiska vill tänka nytt och exempelvis inte använder museititlar som kurator. Alla arbetstitlar är på engelska. Man talar inte heller om museibesökarna som kunder utan om gäster. Det är viktigt att alla ska trivas, såväl besökare som personal och flera utrymmen är möblerade som stora vardagsrum.
– Jag gillar verkligen deras sätt att tänka här. Och jag har rätt långt haft fria händer att fundera hur utställningarna ska planeras, i princip all utställningsproduktion görs i Stockholm så det är mycket som ska klaffa när de förs till utställningsorterna.
Utmaningen är de olika utställningsutrymmena.
– I London har vi 9 000 kvadrat att fylla, det kan jämföras med Åbo Konstmuseums 500 kvadratmeter eller Kiasmas 4 000 kvadratmeter. Vi hade de första mötena i juli ifjol och då kom det fram att det brainstormats ganska långt redan om idéer och hur de kunde förverkligas. Men jag har fått föra in mina egna förslag och sätt att arbeta.
New York och London kräver mycket
Vid Fotografiska är Arell en i teamet och även om han har helhetsansvaret för utställningsproduktionen vill han inte se sig som någon egentlig chef i sammanhanget.
– Det är fint att testa nytt, tycker jag, man utsätts för granskning på ett annat sätt och då menar jag inte på ett överkritiskt sätt. Men att planera utställningar i New York och London kräver mycket då utbudet är så enormt och man måste synas i mängden.
Det känns också spännande att jobba internationellt, säger han.
– Vid varje ny arbetsplats läser jag av arbetsomgivningen, går i dialog med mina kollegor och försöker lyssna och vara lyhörd för vad som är på gång. Samarbete är ju det enda som lönar sig och som ger resultat. Här är organisationen väldigt platt och det passar mig utmärkt, jag trivs ypperligt och har aldrig arbetat i en lika kreativ miljö där allt känns möjligt, säger han entusiastiskt och fortsätter:
– På Nationalmuseum bytte vi utställning under tre veckor och det kändes lagom, här görs det på tre dagar men jag är inte orolig. Här finns en proffsighet som jag beundrar, alla vet vad de ska göra och man gör det som förväntas av en.
Här går allting fort, besluten görs snabbt och tidtabellerna är snäva. Men alla verkar veta vad de ska göra och allt fungerar som smort. Jag är imponerad och kan känna mig trygg i min arbetsroll.
Arell återkommer till Fotografiskas nya, internationella satsningar. De saknar inte utmaningar:
– Det är mycket som ska klaffa, inte minst tidtabellsmässigt. De av fotograferna som tvingats säga nej har gjort det då tidtabellerna inte passat. Utställningarna ska rikta sig mot unga och utställarna är en mix av såväl unga som äldre fotografer, säger Arell.
Fotografiska har i maj verkat i åtta år. Till jubileet ges en fotobok av de första åren ut. Det görs ganska få utställningskataloger men då de görs är de högklassiga, berättar Arell nöjt.
– Mycket ska som sagt klaffa innan vi i nästa år kan hålla våra vernissager i London, New York och Tallinn, utställningsutrymmena ska fixas till och i vissa fall byggas om. Det kommer att bli fint och jag ser redan fram emot slutresultatet. Det här är verkligen utställningsverksamhet i tidens anda och jag är glad över att få vara med och förverkliga det.
Ann-Helen Berg
Berndt Arell
Utbildning: FM från ÅA, huvudämne: konstvetenskap.
Karriär: Chef för bl.a. Ekenäs museum och Österbottens museum, Åbo Konstmuseum, Museet för Nutidskonst Kiasma, Svenska Kulturfonden och Nationalmuseum i Stockholm.
Familj: Maken Mattias (gifta 2017), litteraturvetare, ursprungligen från Dalarna, barnen David 25 år, Mira 27 år och Cecilia 31 år
Bor: På Söder i Stockholm, passligt nog på Bastugatan, samma gata som Alma Söderhjelm bodde på i tiderna.
Favoritmat: Lamm.
Hobbyer: Läser, mest facklitteatur om konst, även skönlitteratur.
Senast lästa bok: Kalle Kniiviläs Sovjets barnbarn (om den nya generationen i Estland).
Senaste film: Franska filmen ”Huset vid havet” (”Vi går på bio varje söndag”).
Favoritresmål: Grekland.
Aktuell som: Ny utställningsproducent (Exhibition Producer) för Fotografiska museet i Stockholm, förbereder med sitt team 40 nya utställningar för bl.a. London, New York och Tallinn (2019), Shanghai och två europeiska städer (ännu hemliga, 2020).
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.