Anja Kuusisto 18.11.2019 13:15

På vårvintern är den vanligare, men ibland hörs den också på hösten, berguvens sång. Det är framförallt hannarna som sjunger.
Ljudet beskrivs – av fågelkännare – som oo-hoo där den senare stavelsen är lägre, och sången kan vid goda väderförhållanden höras upp till fyra kilometer.
Berguvarnas supportrars sång hördes definitivt fyra kilometer i den sena fredagskvällen.
I Åbo gick jublet från Alexis Kivi-platsen invid Stadsteatern mot Salutorget, i Helsingfors gick tåget med vajande flaggor och bölande strupar från stadion i riktning mot Havis Amanda.
Alla sjöng inte samma oo-hoo men det sjöngs i hemmasoffor, i barer och på torg då Finlands fotbollsherrar kvalade in i EM.
Det här är fjärde gången Finland är i EM i fotboll, men den första gången för herrarna.
Att påpeka det är inte en pik och inte alls frågan om att ta bort någon glans av fotbollsherrarnas bravad.
Det är rätt och slätt ett konstaterande. Samtidigt är det indirekt en påminnelse om att det fortfarande finns många som talar om framgången i kvalet som om det nu hade hänt första gången någonsin, allför många rubriker i omlopp som säger detsamma.
Fjärde gången för nationen alltså, men första gången för herrarna. Och inget snack om saken, just det är historiskt.
Hur historiskt det är och vilka effekter det har hunnit analyseras ur många synvinklar under de gångna dygnen.
Vilket lyft det innebär för juniorfotbollen, vilket lyft det innebär för vissa av nyckelspelarna, hur fotbollen nu – för första gången faktiskt – blev hela nationens sak, i hockeylandet Finland.
Det sistnämnda blev redan tydligt under förra veckan. Aldrig tidigare har uppladdningen gått hem så stort hos gemene man och kvinna som då.
Matchförberedelserna och rapporteringen om dem handlade inte enbart om laget, utan om hur och var matchen mot Liechtenstein kunde ses, följas och firas.
Aldrig tidigare i finländsk fotboll har det uppstått fenomen i stil med Pukki-Party – självaste kungen Litmanen må ursäkta, men nu hade till exempel pubar redan på fredagskvällen förstått att dra nytta av en enskild individs namn och gloria och bygga upp sina koncept efter det.
Vi såg samma hända efter hockey-VM, då var det Mörkö-historierna och produkterna som plötsligt sålde som smör i solsken.
När Teemu Pukki eller Marko ”Mörkö” Anttila slår sig för bröstet gör de det ändå inte enbart som individer, de betonar lagspelet.
Samtidigt som de inte räds framgång. De vågar vinna. Det är ett något nytt drag för finländare och lika välkommet som berguvens oo-hoo.
Finländarna går inte man ur huset för någon Matti Nykänen, Kaisa Mäkäräinen eller Kimi Räikkönen.
Det är lagsporterna som förmår åstadkomma känslan av en nation i fest. Därför är det också av betydelse att se hur spelarna själva lyfter fram lagandan och lagbygget.
Pargasfostrade Albin Granlund beskriver ”berguvarnas” framgång i Hbl (18.11) så här: ”Det finns ingen hierarki eller klickar i laget. Man behöver inte buga för någon som spelar i Premier League eller Bundesliga. Alla är lika värda. Vi har en trupp som helt enkelt passar ihop.”
En individs inverkan betonar Granlund dock, Markku Kanervas. Granlund betonar vikten av att tränaren är så insatt och känner spelarna så oerhört bra.
I historieskrivningen ingår att när Finlands U-21-lag tränades av Kanerva tog laget sig första gången någonsin till EM, det var 2009.
Det var svårt i EM, Finlands U-21 blev sist i grupp B. En titt i matchstatistiken visar till exempel att matchen England–Finland slutade 2-1, Finlands målgörare var en viss Tim Sparv och den enda andra som noteras i protokollet är Pukki, som drog på sig gult kort.
En annan tillbakablick kan vi också göra till det förra decenniet.
När Finland mötte Belgien den 6 juni 2007 flög en berguv in över planen, satte sig lugnt först på ena, sedan den andra målribban. Matchen som refererades av Bror-Erik ”Bubi” Wallenius måste avbrytas för sex minuter. Uven gavs namnet Bubi och valdes också till årets helsingforsare.
Herrlandslaget började kallas Uvarna, hockeylandslaget hade länge varit Lejonen.
Berguvarna, vars latinska namn är Bubo bubo, trivs – enligt fågelexpertisen – på stupande bergsbranter och klippiga skärgårdsöar.
Kanske man kan säga att de är vana vid lite tuffare förhållanden? Det får fotbollsherrarna gärna bevisa att är deras stil.
Berguven är en så kallad stannfågel, vilket betyder att när den väl har utvecklat ett revir vill den gärna hållas där.
Så ska vi tänka om fotbollsherrarna också; nu tog de äntligen steget in i den europeiska eliten och där ska de hållas.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln