Berättar- tradition och fakta möts i roman om flyktingvågen från Finland
> Östra rikshalvans flyktingar. Lars Strangs andra bok handlar om en > familjs flykt från Gamla Karleby under Stora ofreden, och om vad de som stannade kvar på sin jordplätt fick genomlida.
De okuvliga
av Lars Strang
Omslag: Lena Malm
Vilda Förlag, 2017
429 s.
Lars Strang har en karriär i affärslivet bakom sig, och ett par spänningsromaner med motiv därifrån. Men det är med de historiska motiven som hans böcker nått ut till fler. ”De okuvliga”, Lars Strangs andra historiska roman, utgår från samma familj som den första, ”Smedjan vid Sundet”, som kom ut 2016.
Anders Smed från Gamble Carleby i Österbotten finns fortfarande med, men nu är det hans efterkommande, sönerna Henrik och Abraham och deras familjer som för berättelsen vidare. Berättelsen tar fart i februari 1714 och sträcker sig fram till hösten 1721, tiden infaller under det man brukar kalla Stora ofreden.
Det är en tid som just nu tycks uppmärksammas i skönlitteraturen, ett mindre finskt förlag aviserar en bokserie om den, det framkommer vid en snabb sökning. I en intervju för Radio Vega berättade Lars Strang hur han som barn hörde en äldre släkting berätta historier från Stora ofredens dagar, historier där den egna släkten var involverad.
Det finns också ett spår av en traderad berättarteknik i ”De okuvliga”. Det tar sig uttryck i den ställvis höga känslonivån och i sparsamt placerade betydelsedigra detaljer, till exempel en ring som ordlöst avslöjar sin bärares ursprung, eller transaktioner som balanseras med guldmynt eller hedersord.
Det är svårt att ha något emot detta, men stråken kan ibland vara svåra att passa in i den större berättelsen som har pretentioner på en mer handfast historisk representativitet. I praktiken utsätter det dialogen för en del hårda prov. Romanpersonerna får ansvaret att förklara en hel del i den övergripande historien om hur människor efter bästa förmåga försöker överleva en ofattbart grym tid.
Österbotten var särskilt utsatt under den ryska ockupationen, närheten till Sverige sjövägen gjorde platsen intressant också militärt, och i kuststäderna och i den omgivande landsbygden fanns det förnödenheter för soldater att röva.
I berättelsen är det hantverkarfamiljerna, Henrik och hans hustru Elin och döttrarna Kajsa och Brita och repslagaren och hans närmaste som bryter upp och lastar det värdefullaste och nödvändigaste på kärror. De beger sig den mödosamma vägen upp mot Uleåborg, över Torne älv och ner mot Umeå, där de stannar tills de kan återvända efter sju år.
En dramatisk höjdpunkt i romanen är uppbrottet och resan. Beslutet ska gå fort, och man kan inte stanna på vägen. De flyende följs av nyheter om att fienden också rör sig åt samma håll, men man kan inte veta om faran är omedelbar eller om man har tid att vila.
Men knapp nöd undgår man massakern på Karlö. Planen var att ta sig dit, men tack vare dottern Kajsas nyfikenhet och djärvhet det blir klart att det inte var att rekommendera. Romanen backar inte inför våldet, men beskrivningarna är så korta som möjligt.
Kylan, hungern, brådskan, uppgivenheten river i människorna. Samtidigt finns viljan att leva och slå sig fram. Det blir tydligt och gripande gestaltat. Och plötsligt kostar allt mycket pengar. Ibland räcker inte ens pengar.
En annan intressant passage är mottagandet i Umeå. Staden översvämmades av flyktingar, men man var inte rådlös, det fanns en flyktingkommission och det fanns vägar att samla ihop resurser. Men yrkesmän fick klara sig själva, de skulle alltid hitta arbete och utkomst, tänkte man.
Skildringen har ett särskilt budskap till dagens läsare just här. Om man har glömt (eller aldrig trott) att Finland varit ett land man varit tvungen att fly ifrån, kan man bli (ganska hårdhänt) uppdaterad här.
Flyktingrörelserna under 1700-talet har också historiker forskat i, Strang har angett (i samma radiointervju) till exempel Johanna Aminoff-Winbergs avhandling, ”På flykt i eget land” (2007) som en av källorna. Romanen själv anger inga källor, den tjänsten hade man kunnat göra läsarna, för ett vidare intresse är väckt.
Som kontrast till Henrik Smeds flykt runt Bottniska viken skildras brodern Abrahams kamp för att stanna kvar och kämpa för sin familj på sitt hemman. Familjen tar till slut sin tillflykt till skogen, den kan skydda dem i väglöst land. Men två av barnen har blivit kidnappade och bortförda av ryssarna.
Liksom i de traderade berättelserna vill romanen stanna i ett lyckosamt slut. Titeln på boken lovar oss också det. Det kan få vara så, men rent litterärt är det de trådar som inte knyts ihop som stannar tydligast i minnet.
De trådarna kretsar mest kring ett par unga kvinnliga gestalter. En är Henriks yngre dotter Brita, som är ångestfylld och synsk. En annan är Kajsa som är handlingskraftig och kvicktänkt och som berättas fram med störst auktoritet. Kajsa längtar efter kärlek och en man, och några möjliga kandidater finns i historien, men den upphör innan man får veta, och det är som det ska.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.