Berättande är att känna sig för
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ibland sägs det att finländaren speaks silence fluently, men en gång korsades mina vägar av en kollega som inte tålde tystnad utan höll låda hela tiden om någon som såg ut att ha öron var i närheten.
Det kunde ha underhållande poänger, men i längden var det utmattande. Att få en syl i vädret gick inte, kommunikationen ebbade ut och pratet blev tomt.
Bland förfäderna fanns en som evinnerligen pratade på också utan lyssnare, det var spännande att stanna upp lite i farstun om man skickats på ärende, höra vad det interna samtalet i köket rörde sig om.
Det kunde behandla triviala saker, sånt som skulle uträttas i stunden, men också världshändelser som omtalats på nyheterna.
Kanske borde man betygsätta lyssnandet i stället.
Författaren Ulla-Lena Lundberg berättar i ”Alla mina berättelser”, som nyss visats i tablåteve och ligger på Arenan ända till 2029, om människor hon lärt känna på Kökar, äldre generationer som inte haft formell skolning, hur deras intelligens utvecklat sig anarkistiskt (författaren använder ordet med förtjusning), och hur de möter det som behöver behandlas i livet verbalt, i berättelser.
Personen jag beskrev i andra stycket var också en sådan, ovanligt smart och uppfinningsrik.
Betecknande för berättelserna, tänker jag, är att de är uppmärksamma och lyssnande, de är plastiska och ägnade att skapa förståelse.
Och berättelserna påverkar i sin tur miljön, diskret eller utmanande i full protest. Berättande är att känna sig för, som när man går och provar medtjölvon. Berättade är alltid att våga sig ut på hal is, annars är det ingenting.
Berättaren har som uppdrag att vara uppmärksam och kompetent mottaglig. Ulla-Lena Lundberg delar med sig av upplevelsen av sin första ”litterära bild”. Då är hon är bara i koltåldern: hon reflekterar över korsen på Kökars kyrkogård, vad de i hennes fantasi liknar.
Att göra en sån kategorisering är ett stort och djärvt steg när man är liten och saknar erfarenhet.
Jag visste inte om jag var glad eller ledsen, säger Ulla-Lena Lundberg om ögonblicket. Det fastnar jag för, det är själva initieringen för den som tar på sig att föra berättelserna vidare. Blandade känslor är utgångspunkten för litteraturen.
Per-Ove Högnäs som gjort filmen som en del av det dokumenterade åländska kulturarvet, har låtit Ulla-Lena Lundberg själv berätta om sitt författarskaps rötter.
Förvånar det någon att tre åländska författare tagits alldeles särskilt till finländarnas hjärtan: Sally Salminen, Anni Blomqvist och Ulla-Lena Lundberg!
Alla tre beskriver miljöer som är överblickbara, där möjligheter finns, men också motgångar, besvikelser och förlustens förtvivlan, allt vad livet gör med en.
De gör det vitalt och inte belärande som i gammaltidens hembygdsmuseum.
Nu lider sommaren mot sitt slut och sommarpraten som ofta varit samtalsämne lägger ner för året. Minns nån att genren skapades av Tage Danielsson (för 65 år sen) som ville att lyssnarna skulle få en stund med personligt vald musik och prat med mening i. Det var ganska radikalt att släppa in människor i etern och ge dem friheter.
Sen dess har mycket förändrats. Radions tilltal är familjärt och oredigerat, sommarpratet har blivit en produkt som andra medier betygsätter.
Det som var tänkt att vara något attraktivt i en ganska allvarstyngd omgivning får kämpa för att få luft under vingarna för att det övriga exproprierat lättheten, gjort den förutsägbar.
Lyssnade till ett halvdussin sommarprat som jag tyckte om för att de hade mycket lite gemensamt med min pratsjuka kollega, och mer berättandets inkluderande men alltid lite riskfyllda egenskaper. De var inte beräknat resultatinriktade, de bara delade med sig.
Kanske borde man betygsätta lyssnandet i stället, tänker jag.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.