Carina Holm 21.01.2023 08:01

Bredare axlar och större muskler var ett argument för att flytta vården från kommunerna till välfärdsområdena. Efter årsskiftet har kommunerna förlorat mer än hälften av sin budget och en stor del av sin personal, som numera jobbar för välfärdsområdena.

Behövs med andra ord kommuner som Pargas och Kimitoön längre som administrativa enheter?

– Jo, svarar ÅA-forskaren Siv Sandberg , kommunerna behövs, för att de har beskattningsrätt som välfärdsområdena saknar.

Vad blir det av välfärdsområdena?

Kommunerna har också en allmän kompetens att reagera på fenomen och sådant som är viktigt i lokalsamhället, medan välfärdsområdena har en tydlig uppgift. De ska verkställa lagstiftning när det gäller vård, omsorg och räddningstjänster.

– En fråga är ju vad politikerna vill göra välfärdsområdena till. Ska de i fortsättningen till exempel ha beskattningsrätt eller möjligheter att investera, säger Sandberg.

Kommunerna har också förutsättningar att agera på lokal nivå, till exempel genom att planlägga och bygga.

Arkiv/Mikael Heinrichs

– Kommunerna behöver inte fråga staten om lov. Det måste välfärdsområdena göra. På 10–20 års sikt finns kommunerna nog kvar.

Markplanering och utbildning kan kräva bredare axlar

Den dag det blir aktuellt att flytta ytterligare uppgifter från kommunerna är markplanering, andra stadiets utbildning och kollektivtrafik frågor som i andra länder hanteras på regional nivå.

En del kommuner har fullt upp också efter årsskiftet.

– Städer som Helsingfors och Åbo har ju tillräckligt att göra med att hålla igång samhällsinfrastrukturen. Alla kommuner vill ha livskraft, men för en kommun som hanterar kanske tio bygglov i året handlar det inte om verklig livskraft, säger Sandberg.

Arkiv/Carina Holm

Egen grundskola är en viktig faktor

Den så omtalade livskraften ser med andra ord mycket olika ut i olika kommuner beroende på bland annat demografi och kommunernas storlek. Speciellt i östra och norra Finland krymper årskullarna.

– En viktig gräns för en kommun passeras den dag det inte finns tillräckligt med barn för att upprätthålla en grundskola i kommunen. Då börjar nog kommunens identitet svaja och krisa, eftersom symbiosen mellan kommun och skola är så stark också historiskt.

Sottunga kommun på Åland är den första finländska kommunen utan egen grundskola.

– Det leder till tvång att hitta samarbetsstrukturer, säger Sandberg.

Kommunerna behöver fler elever

Där en utbildningspolitisk redogörelse på 1990-talet förespråkade att kommunerna skulle ha gemensamma högstadier finns det i dag kommuner som i stället ordnar undervisning för årskurserna 7–9 själva, för att stärka elevunderlaget i kommunen.

– Ett problem är de långa skolvägarna. Vi kan tala om Utödilemmat, där det på grund av avstånden behövs en skola med bara en handfull elever, eftersom kommunen har en skyldighet att ordna skolgången.

Samtidigt finns det hopp för kommunerna eftersom läroplikten har förlängts och förskolan sannolikt blir tvåårig för alla i fortsättningen.

– Men vid 2030 kommer det att finnas flera kommuner som har lagt ner sin sista skola. Om det inte finns skolelever kvar får kommunerna heller inga statsandelar, eftersom allmänna utgifter inte kompenseras.

Arkiv/J-O Edberg

Sysselsättningsreformen smög in

Nästa år ska kommunerna ta över ansvaret för sysselsättningstjänsterna från TE-byråerna.

– Det är en jättestor reform som gled in utan större diskussion. Den kommer också att kräva att kommunerna samarbetar.

I dag har välfärdsområdet Varha närmare 80 medlemmar i sitt fullmäktige, med en handfull politiker från Pargas och en från Kimitoön. Det gör att avståndet till beslutsfattarna växer.

Än så länge är det oklart vad välfärdsområdena får för konsekvenser för det demokratiska beslutsfattandet.

– Hur påverkar välfärdsområdena människors vilja att ställa upp i val? säger Sandberg.

För mycket politiker

Hon säger att många kommuner efter årsskiftet har alltför stora förtroendeorgan.

– Men ingen vill krympa sitt fullmäktige trots att det skulle vara möjligt. En fråga om kommunernas framtid är hur de i fortsättningen klarar av sitt demokratiska uppdrag och de kommunala institutionernas trovärdighet.

Arkiv/Emilia Örnmark

En trend som på sikt kan hota kommunerna är centraliseringen, som har ökat i och med pandemipolitiken. Det finns mindre tolerans för kommunal olikhet.

– Nu är det upp till bevis för kommunerna både när det gäller förvaltning och demokrati. Är de mogna sitt förändrade uppdrag? Om de uppfattas som något man inte behöver ta på allvar ökar risken för ännu mer centralisering.

Samma krav på alla kommuner?

En utmaning för små kommuner är att det är svårt att hitta specialiserad personal, för de lagstadgade uppgifter som kommunen har när det gäller markplanering och miljö.

– I Norge diskuterar man om det är rimligt att kommunallagen ställer samma krav på alla kommuner att klara av lagstadgade uppdrag, eller om små perifera och stora kommuner borde få ha olika uppgifter.

Vårdreformen kom nerifrån

Hon påminner också om den historiska utvecklingen.

– Alla reformer kommer inte uppifrån. Att välfärdsområdena grundades kom ju från att man lokalt upplevde att man hade utmaningar och problem att klara av vården. Det ledde till ny nationell lagstiftning.

Hon tror inte på några kommunsammanslagningar före nästa kommunalval.

– Men i slutet av decenniet är läget ett annat. Då kommer sammanslagningar att bli naturliga när kommunerna krisar på grund av att de inte har tillräckligt med invånare.

Carina Holm
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln