Filmrecension: Bättre kan ni, herr Spielberg!
Året är 2045. Människorna bor i värsta slummen. Men det hinner ingen tänka på, bry sig om. Spielbergs nya imponerar inte på recensenten.
Ready player one
USA 2018
2 av 5 sjärnor
Regi: Steven Spielberg
Manus: Zak Penn, Ernest Cline
I rollerna: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn, T.J. Miller, Simon Pegg ja Mark Rylance
2:20 F12
Året är 2045 och människorna bor i värsta slummen. Men det hinner ingen tänka på, bry sig om. Alla spelar avancerade datorspel och befinner sig i en annan dimension, i en konstgjort trevlig verklighet.
Han som skapade spelet Oasis i tiderna, Halliday (Mark Rylance), har lämnat det verkliga livet. Hans testamente är en gåta, det vill säga, den som hittar tre nycklar och et påskägg får ärva företaget och blir därmed overkligt överjordiskt rik. Ledtrådarna finns sedan urminnes tider dolda i alla tiders datorspel.
Den helt vanliga tonåringen Wade (Tye Sheridan) deltar i tävlingen. Medtävlare är ett stort internationellt företag; synonym för de onda krafterna och kapitalismen. Wade har vänner i spelvärlden som blir vänner i livet och tillsammans är de starka. In kommer en flicka (Olivia Cooke) och kärlek uppstår i båda världarna.
Det börjar med biljakter, slagsmål, explosioner och så vidare. Typiska sådana. Inget nytt annat än att King Kong blandar sig i leken. Hysteriskt förstörande av egendom och mottävlare hör spelvärlden till? Fantasifiguren Halliday var en stor beundrare av åttiotalet och Spielbergs film dryper av referenser till den tidens filmer, och figurer. Ingen kan räkna dem alla.
Karaktärerna är klichéer utan bakgrund, djup eller utveckling. Manusförfattarna har varit lata annars också. Filmen är fartfylld; men för snabb i vändningarna. Vi har rätt att kräva mera innehåll och större hjärta av maestron i registolen, Steven Spielberg!
Filmen ”Ready player one” bygger på en roman av Ernest Cline. En paradox: Videospel fungerar bättre i analog form, i bokform? Där finns tid till eftertanke. I filmen är allt färdigtuggat: ledtråd, problem, lösning allt i ett enda andetag. Vad blir kvar? Nostalgi. Det är trevligt med återskapandet av till exempel ”The Shining”, en ledtråd. En sekvens. Men inte mer än nostalgi.
En paradox: filmen som handlar om verklighetsflykt är föga mer än två och en halv timmes verklighetsflykt. Med budskapet kom ihåg att bara verkligheten är verklig och kom ihåg att träffa människor ansikte mot ansikte.
Tillbaks till början. Varför är slummen och så vidare inget problem i filmen eller för Spielberg? Varför funderar ingen där eller här på att göra något åt sakernas tillstånd. I den riktiga världen.
Övriga filmer
The guardian angel. En psykologisk thriller.
The guardian angel
Finland/Danmark/Kroatien 2018
2 av 5 stjärnor
Regi: Arto Halonen
Manus: Arto Halonen
I rollerna: Pilou Asbæk, Josh Lucas, Rade Šerbedžija, Sara Soulié, Cyron Melville, Christopher Fulford, Mikko Nousiainen, Pamela Tola
1:42 F12
Filmen ”The guardian angel” av finländaren Arto Halonen (manus och regi) är inspelad på engelska, i Kroatien, föreställande Köpenhamn 1951. Skådespelare från Danmark och Finland, samt en från Kroatien (Rade Šerbedžija). Filmen kan ses som en psykologisk thriller när den berättar den sanna historian om hur polisen Anders Olsen (Pilou Asbæk) avslöjar hypnotisören Björn Nielsen (Josh Lucas). Nielsen utförde rån och mord på så sätt att han hypnotiserade en oskyldig man till att utföra dåden. Den oskyldiga blev fast och dömd. Men polisen Olsen hittade den verkliga skyldiga. Med assistans av sin fru (finländska Sara Soulié) och en utländsk professor i hypnos.
Filmen är snygg och filmens femtiotal är stiligt.
Castingen är bra. Vi kan alltså förvänta oss intressant information om suggestion och spännande detektivarbete. Filmen har hypnotiserat sig själv, handlingen är försatt i halvslummer. De internationellt kända danska skådespelarna spelar på rutin, verkar uttråkade. Sara Soulié är trovärdig som fru till en ständigt arbetande polis. Men Mikko Nousiainen och Pamela Tola, vad har deras karaktärer och insatser i filmen att göra? En på ytan snygg film som visar hur viktigt det är med dramaturgi, och personlig personregi.
”Pelle kanin” handlar om en kanin som bor med sina syskon under ett träd.
Pelle kanin
Australien/USA 2018
3 av 5 stjärnor
Regi: Will Gluck
I rollerna: Rose Byrne, Domhnall Gleeson.
Svenska röster: Linus Wahlgren, Christian Hedlund, Cecilia Wrangel
1:35 F7
Pelle kanin bor med sina syskon under ett träd. Invid en trädgård fylld med delikatesser. Som är granne till konstnären Bea (Rose Byrne) som älskar kaniner, kaninerna. Han som äger trädgården älskar kanin i paj. Han går bort och kaninerna är i paradiset. Tills en perfektionistisk stadsbo och affärsman utan hum om varken natur eller kultur ärver hus och gård (Domhnall Gleeson). I ”Pelle kanin” får skådespelarna agera mot animationer av modernaste snitt. Det fungerar någorlunda. Dubbningen förbryllar.
Filmen överför början av nittonhundratalet, då Beatrix Potters barnböcker utspelades, till nutid, lyckat och trevligt. Kaninerna är fortfarande busiga, orädda, trevliga, roliga, gulliga. De behärskar med bravur fysisk och verbal humor; de ser till att det händer – action, som kan bli på gränsen till vad vuxna står ut med. Potters originalillustrationer finns med, som konstnärens lyckade tavlor, och i en tecknad filmbit.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.