Barnen finns kvar, och de far illa
Ni minns kanske nyhetsrubriker i november 2017, en man har knivhuggit en 3-åring i en lekpark i Borgå. Barnet dog och mannen var hennes far.
En vårdnadstvist var på gång, mamman hade ansökt om besöksförbud och socialarbetare i Borgå hade varit i kontakt med familjen.
I går meddelade polisen i Östra Nyland att förundersökningen är klar, och myndigheterna misstänks inte för någon försummelse.
Tyvärr finns andra liknande, tragiska historier i det här landet, och det finns fall där myndigheterna i motsats till Borgås har suttit på de anklagades bänk i efterspelet.
Visst, det är att slå med storsläggan när sådana exempel nämns i samma text som socialarbetet och barnskyddet i Pargas.
Det känns ändå motiverat.
Motiverat därför att debatten om barnskydd så lätt handlar om någonting annat än barn.
Det är viktigt att gång på gång påminna varandra och oss själva som debattörer om den sanningen; de som far illa om inte barnskyddet fungerar är barn.
Socialarbetare mår dåligt, familjer mår dåligt, många politiker och tjänstemän är uppriktigt bekymrade och bryr sig. Andra kanske inte tagit all oro till sig eller hittar andra infallsvinklar. I den här härvan diskuterar man också partipolitik, arbetsplatskonflikter, arbetsplatsmobbning.
Oberoende: Det är barnen det handlar om. Det är de som far illa.
Det är för barnens skull barnskydd bedrivs.
Låt en gång för alla den insikten sjunka in.
Då borde tuppfäktningen med partipolitiska förtecken eller, välj, alltför stark/obefintlig tjänstemannalojalitet väga lätt.
Då borde barnens bästa få någon att blåsa i visselpipan och garantera att de som haft makt i fråga om barnskyddsarbetet i Pargas inte ska ha det i fortsättningen.
För just så illa är det nu.
Samtidigt kom en pensionering lägligt och staden har lyckats rekrytera ett proffs i branschen från Tavastehus. Inom ett par veckor ska han börja och leda familjeenheten.
Men det finns ingen enhet kvar, just nu är Pargas en stad utan socialarbetare då alla har sagt upp sig.
Då känns det rätt makabert att det försvar som hittills har getts utgår ifrån att barnskyddets kris är socialarbetarnas kris; de har för mycket jobb, de är för få, dokumentationen och vidareutbildningen har blivit lidande.
Utifrån sett ser mönstret ut som att desperata socialarbetare vädjar och klagar, de vänder sig till förmännens förkvinnor och förmän, de vänder sig personalchefer, till regionförvaltningsverket som får klagomål efter klagomål, de vänder sig till politiker och pressen, de vädjar, de yrkar och de säger upp sig.
Och så händer det igen. Och igen.
Tills enheten är tom. Vilken faktor är det som inte har förändrats? Hörde vi någon viska: ledningen?
Ett ytterligare svar är: Barnen. Barnens nöd är inte förändrad.
Barn far fortfarande illa. Det finns fortfarande familjer som behöver stöd, det finns familjer där missbruk, våld, sjukdom, osämja, ekonomisk nöd sätter hinder i vägen för barnets utveckling och välmående.
Och hur väl alla parter än vill de här barnen så är det precis just desamma barnen som nu får ta de största smällarna.
Alla verkar ense om att den kommande nya familjeenhetsledaren ska få allt tänkbart stöd. Det behövs, plus ett team att leda.
Det är inte illvilja att konstatera att enheten har tömts, det är ett tragiskt faktum.
Orsakerna har ventilerats i våra spalter med varierande glöd i några år. Glöden tog eld igen i januari i år, då regionförvaltningsverket gav Pargas nya reprimander.
Insändarskribenten Siv Fagerlund drog häromdagen en fin stilistisk parallell till eldsvådan som bara pyr och pyr, men brandkåren rycker inte ut för att släcka.
Nu upplever säkert många tjänstemän och politiker att de visst har försökt släcka.
Frågan är om de släckt på rätt ställe eller ens rätt eldsvåda; den verkar vara av en så seg sort.
Och vi måste för tydlighetens skull understryka; att fyra socialarbetare sade upp sig 2015 var varken att tända en eldsvåda eller att släcka den, deras åtgärd var ett rop på hjälp.
Brandorsaken, roten till det onda, fanns kvar.
Inte heller kan den publicitet som frågan har fått vara roten till det onda. Publiciteten är en konsekvens av det skedda.
Flera socialarbetare har uttalat sig under processens gång, inte en enda av dem har valt publiciteten som sin primära metod för att försöka åstadkomma förändring.
Dessutom kan det finnas orsak att påminna läsaren om att den publicitet som vi ser i tryck är en slags topp på isberget, den har gått igenom en mangel av överväganden. Och den borde aldrig jämställas med sociala snackforum.
Det finns dokumentation hos myndigheter, det finns intervjuer i förtroende och det finns intervjuer som publiceras.
En brandkårsenhet ryckte ut igår, medan den här texten gick i tryck. Social- och hälsovårdsnämnden skulle mötas informellt, det vill säga utan föredragningslista, utan tjänstemän. Att en kommunal nämnd gör så är ovanligt och nämndmedlemmarna visar att de verkligen engagerar sig.
Det är ett steg i rätt riktning, för kom ihåg vem det egentligen handlar om: inte tjänstemännen, inte politikerna, inte socialarbetarna.
Barnen. Det gäller barnen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.