Carina Holm 07.03.2019 04:51

Om Sixten Korkman, professor emeritus i nationalekonomi, och akademiprofessorn i neurobiologi Kai Kaila tillsammans skriver en kolumn – vad handlar den då om?
Jo, om barnfattigdom, och en stark och välmotiverad förklaring till varför samhället måste satsa på barnen och på de barnfamiljer som ekonomiskt är sämst lottade.
Men de går längre än att använda ordet satsa: i kolumnen, som publicerades i Helsingin Sanomat i söndags 3.3.2019, talar de om varför det lönar sig för samhället att investera i de mest utsatta barnen.
För att ytterligare ge tyngd åt sin text har de tagit in fler personer i sin kolumngrupp: Taina Laajasalo, docent i rättspsykologi, Tiina Ristikari, forskningschef vid Institutet för hälsa och välfärd THL, samt Anne Patana, filosofie doktor vid Helsingfors universitets neurovetenskapliga forskningscenter.
Tillsammans slår dessa samhälleliga tungviktare ett slag för de 120 000 barn som lever i fattigdom i Finland.
Förfärande nog har barnfattigdomen i Finland blivit tre gånger så stor under åren 1995–2007.
Det här är något som också de välgörenhetsorganisationer som arbetar med barnfamiljer i Åbotrakten har märkt.
Hjälpbehovet blir allt större och allt fler har svårt att klara vardagen ekonomiskt.
Och problemen börjar inte i skolan, där fattiga barn mobbas och blir utfrusna bland annat för att de inte har fina smarttelefoner eller fel kläder.
Artikelförfattarna påpekar att redan barn i dagisåldern är mycket medvetna om någon har kläder som vittnar om fattigdom.
Men barnfattigdomens problem enligt Korkman med flera börjar ännu tidigare än så, nämligen redan på fosterstadiet.
En ekonomiskt pressad blivande mamma upplever ständig stress, som påverkar fostret och programmerar dess hjärna till att möta en otrygg och fientlig värld. Fattigdomen påverkar psykets utveckling redan före födseln.
Artikelförfattarna talar om toxisk eller giftig stress. Att födas fattig i Finland betyder att hjärnans utveckling allvarligt störs.
Fattigdom är inte bara ett elände under barndomen, fattigdomen sätter sina råa spår också senare.
– Det är alarmerande att allt fler unga i åldern 16–24 år är arbetsoförmögna på grund av psykiska problem, skriver de.
Mellan åren 2004 och 2016 ökade antalet 18–24-åringar som får sjukdagpenning på grund av psykiska problem med 65 procent – ”och trenden ser inte ut att minska.”
Artikelförfattarnas lösning heter förebyggande åtgärder. En fungerande vardag utanför ett problematiskt hem, på daghem och i skolan, kan skydda barnet.
De talar för stöd med låg tröskel och stöd som ska vara lätt att få. Men de påpekar också att bara tjugo procent av kommunerna har tillräckligt med skolkuratorer och att det i dag saknas lagstadgade psykologtjänster inom småbarnspedagogiken, där de flesta barn tillbringar största delen av sin dag.
De föreslår också en höjning av barnbidraget. Det kostar samhället, javisst, men är en investering för framtiden.
Artikelförfattarnas enkla slutsats är: ju tidigare man investerar i barnen, desto mer lönar det sig både för den enskilda individen och för hela samhället. De påpekar också att kostnaderna för en effektivare barnpolitik är blygsamma jämfört exempelvis med företagsstöd.
Vem fångar den här bollen? Eller vem vågar låta bli att fånga en så viktig boll?
Det är valtider, det är nu vallöften ges och det är nu våra kommande beslutsfattare ska sätta sig in i olika frågor för att kunna fatta bra beslut.
Budskapet från Sixten Korkman med flera är för viktigt för att inte lyssnas på.
Redan det att de väljer att skriva om barnfattigdom är en allvarlig signal.
Barnen är vår framtid, men då måste barnen också ha en framtid. Det gäller också fattiga barn – eller framför allt fattiga barn.

Carina Holm
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln