Stefan Holmström 04.01.2020 05:00

”Unga kvinnors flyttvåg förklarar till stor del det rasande födelsetalet”, rapporterade Yle på nyårsafton.
Besynnerligt. Varför skulle kvinnor föda färre barn som en följd av att de flyttar till en annan ort? Snarare borde det väl vara tvärtom, eftersom en flytt är en frivillig åtgärd för att ordna om sitt liv. Därför borde vi väl i stället anta att födelsetalet kunde stiga som en följd av en flytt?
Det att två fenomen förekommer samtidigt betyder inte att det finns ett orsakssamband. Kvinnors flytt ”förklarar” ingenting.
När vi fortsätter läsa nyheten så framgår det att rubriken inte har täckning i innehållet. Det är ju också de unga männen som flyttar! Hela grejen handlar inte alls om nativitet överlag, utan om flyttrörelsen.
Det är ju klart att det föds färre barn i de områden varifrån de unga flyttar bort.
Hela perspektivet i nyheten känns så fel. Det att kvinnor flyttar pekas ut som en orsak till en utveckling som ses som negativ.
Tankarna går till SDP-ordföranden Antti Rinnes utttalande om ett ”barnfödartalko” – en tanke som tidigare framkastats av också Matti Vanhanen och Sauli Niinistö.
Perspektivet där födelsetal och försörjningsgrad kopplas ihop med just kvinnor känns också i övrigt föråldrat – men framför allt väldigt förenklat. Är för övrigt försörjningsgrad och födelsetal i fokus nu som en följd av att det finns så många äldre politiker, tjänstemän och samhällsforskare (samt journalister) som oroar sig över vem som ska betala deras pensioner?
För att få en djupare förståelse för utvecklingen borde vi blicka tillbaka tiotals år. En faktor är att redan de stora årskullarna fick få barn i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Då skedde ett långvarigt ras i födelsetalet, ett ras som stundvis var till och med kraftigare än idag.
De generationer som föddes då har i sin tur skjutit upp beslut om barn eller valt att inte få barn. Ordet ”få” är såklart inte helt rätt, för det handlar ju också om många som tyvärr inte kan få barn.
Förr eller senare kommer vi ändå in på det kulturella perspektivet. På vilka sätt påverkade en värld med relativt sett få barn de som var små och växte upp under 1960- och 1970-talen? Det är svårt att tro att inte uppväxtmiljön påverkade deras syn på familj och föräldraskap.
Det är därför naivt att tro att snabba åtgärder, som statliga stödreformer för barnfamiljers väl, kunde vara effektiva.
(Befolkningsutvecklingen är såklart också kopplad till invandring och integration, men det området får fylla en helt annan ledarplats.)
Tänk om vi skulle närma oss nativitetsfrågan enbart ur det kulturella perspektivet, skippa hela tanken om försörjningsgrad? Det är som forskaren Susan Kuivalainen skrev i sin kolumm:
”Barn görs inte för statens skull.” (Turun Sanomat, 19.9.2018)
Barn inte är en råvara som samhället kan förädla för att nå en viss avkastning. Snacket om fler barn kan till och med vara kontraproduktivt, skrev Kuivalainen.
”Order, festtal och fromma drömmar för inte med sig flera barn. Effekten kan till och med vara den motsatta. Hela tanken (barnfödartalko) är dessutom gammalmodig i många hänseenden.”
Det kulturella perspektivet är något som Befolkningsförbundet tagit upp.
”Det kulturella landskapet för barnskaffning (lastenhankinta) förändras. Idealbarnantalet har sjunkit och allt fler säger att de inte vill ha fler än ett barn. Andelen som önskar minst tre har också minskat” (Familjebarometern 2015, E49/2015)
Idealbarnantalet är alltså det antal barn som människor drömmer om att få.
Befolkningsförbundets utgångsläge är att man ska stöda människor att få leva det familjeliv de önskar, samt detta:
”Förändringen i det som medborgarna eftersträvar är en intressant utveckling, men inte ett problem i sig självt”.
Vi upprepar: Inte ett problem i sig självt.Det är väldigt bra om politiska beslut gör livet lättare för barnfamiljer, men det primära målet kan inte vara en bättre försörjningsgrad.
Det oaktat finns det en ekonomisk faktor. Idag är det de som har det bättre ställt – då det gäller utbildning, arbete och pengar – som får de flesta barnen. Sysselsättningen korrelerar med nativitet, så kanske födelsetalet snart är på väg att vända? Och när befolkningen minskat en tid kommer ändå de ungas andel att öka igen, vilket förbättrar försörjningsgraden.
Om allt fler också i framtiden får färre barn så ska samhället anpassas till det med åtgärder som tryggar en hållbar utveckling. Barn görs inte för statens skull – och det hur unga kvinnor flyttar är deras egen sak och har inget som helst att göra med varken försörjningsrad och födelsetal.
Det förändrade kulturella landskap som Befolkningsförbundet talar om förändras inte heller av en naiv tro på kortsiktiga politiska redskap.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln