ÅU 14.07.2019 05:00

I bussen från Helsingfors satt två medelålders män bakom mig och diskuterade religionsundervisningen i våra skolor. Det är ju bara sagor, konstaterade en av dem.
Bara sagor? Det är en fråga, som aktualiserar en annan fråga, nämligen hur barnets tro kan mogna till en vuxen människas tro.
Blir den mognadsprocessen på hälft, kan det man som barn trodde på framstå som sagor för den vuxne.
Så upplevs tron som något naivt och primitivt, något som man därför skäms för både inför sig själv och inför andra. Vem vill nu inte ses som en förnuftig människa.
Barnatron ska vi inte förakta. En general berättade för mig en gång att när han svårt sårad bars på en bår från främsta linjen var barnabönen ”Gud som haver” hans enda tröst.
Tro är förtröstan, både hos ung och hos gammal. Men trons innehåll, dess föremål, kan se lite olika ut i olika åldrar.
I skolan har vi lärt oss de bibliska berättelserna om skapelsen och syndafallet.
Under fem dagar skapar Gud ljuset, himlen och jorden, solen och månen, växterna och djuren, och på den sjätte dagen skapar han människan till sin avbild. Gud ser att allt som han har skapat är ”mycket gott”. På den sjunde dagen vilar han.
Sedan planterar Gud en paradisisk trädgård, Eden, där han placerar människan, Adam och Eva. Dessa får i uppgift att bruka och vårda trädgården, och de får äta av alla träd utom ett. Äter de av det trädet, kommer de att dö.
Bland djuren i trädgården finns en listig orm. Han har talförmåga och lockar Adam och Eva att äta av den förbjudna frukten. ”Ni blir som gudar med kunskap om gott och ont”, försäkrar frestaren. I den svala kvällsvinden kommer Gud sedan vandrande i trädgården.
Mänskorna flyr och gömmer sig. Bland träden hör de Guds röst: Människa, var är du? Har du ätit av trädet? Mannen svarar: Kvinnan gav mig. Kvinnan svarar: Ormen lurade mig. Båda blir utvisade och tvingas leva, arbeta och svettas bland tistlar och törnen utanför Eden.
Saga eller verklighet? Fiktion eller fakta? Litteraturforskaren kan konstatera att berättelserna helt tydligt har sagans form. Och religionsforskaren finner här tydliga likheter med samtida orientaliska gudaberättelser, myter. Alltså: Bara sagor och myter? Eller finns där något mera?
I årtusenden har dessa berättelser påverkat individer, folk och kulturer genom att tolkas som ett gudomligt tilltal i helig skrift. Vad var det verkningsfulla i detta tilltal?
Att världsalltet kommit till på sex dagar? Att Gud har vandrat omkring som en farbror i en trädgård? Att en orm kan tala? Är det sådana ”trosartiklar” som har gestaltat kulturer och samhällen? Eller var det något annat man hörde i dessa berättelser?
Att bokstavstron gör dessa berättelser till enkla barnsagor är tämligen klart. Men tänk om själva saken finns bortom bokstaven! Ofta har sagor ett ärende. De är inte ”bara sagor”.
Länge försökte man skapa en världsbild på basis av dessa berättelser. Men när den bilden började vittra sönder genom vetenskapliga upptäckter, blottades något som från första början hade funnits där, det egentliga ärendet.
Det som släkte efter släkte har hört och lärt i dessa myter är att Gud har skapat en god och skön värld som vi mänskor är satta att akta, bruka och vårda. Att varje människa är skapad till Guds avbild och därför okränkbar.
Att vi mänskor inte är utlämnade åt ett kallt och blint öde utan åt en Gud som älskar, ser och hör, undervisar, bestraffar, upprättar. Att vi mänskor har brutit mot Guds bud. Att vi har missbrukat den makt som frukten från kunskapens träd har gett oss och blivit tyranniska herrar över det liv som vi skulle vårda.
Att vi därför är utvisade ur paradiset med en brinnande längtan att få återvända dit. Men att vi också har fått ett löfte om en ny framtid.
Vi behöver inte göra några arkeologiska utgrävningar i Eufrat-Tigrisdalen för att finna Adam och Eva. Vi finner dem inom oss själva. Det är vi som har varit i Eden. Det är vår verklighet som dessa berättelser handlar om med sin närgående och skakande aktualitet. De är mera än sagor.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln