Banbrytande svartvita fotografier på konstmuseet, och favoriten Jacob Hashimoto ställer ut i Åbo igen
Imogen Cunningham var antagligen den första kvinnan att fotografera en naken man. Hennes verk ställs ut i Åbo i sommar. Foto: Imogen Cunningham Trust
Åbo konstmuseum
Imogen Cunningham, 7.6 – 15.9.2019
Årets sommarutställning på Åbo konstmuseum visar pionjärfotografen Imogen Cunninghams (1883 – 1979) verk från tidigt 1900-tal ända fram till konstnärens sista år i livet.
Cunningham tycks ha varit en bestämd kvinna då hon redan som 18-åring bestämde sig för att bli fotograf. Fotografyrket var fortfarande väldigt mansdominerat på den tiden och fotografi var heller inte en konstform, utan främst porträttfotografering i ateljéer och ett sätt för vanliga (välbärgade) människor att dokumentera sin vardag.
För mig är Cunningham en ny bekantskap, trots att hon helt klart har influerat konstfotografihistorien. Kanske beror det här på att hon var kvinna och att kvinnor länge förbisågs i konsthistorien eller på att jag inte är specialiserad på fotografi. Eller både och.
Skulpturalt. Kalla i närbild från sent 1920-tal. Foto: Imogen Cunningham Trust
Det framgår snabbt att Cunningham var en föregångare bland fotografer, oberoende kön. Under 1920-talet började hon fotografera närbilder, främst av växter i sin trädgård.
Motivmässigt påminner de om den samtida konstnären Georgia O’Keeffes (1887 – 1986) målningar med blommotiv i närbild, men som svartvita fotografier är formspråket ett helt annat.
Blommorna abstraheras i fotografierna, liksom i O’Keeffes målningar. De blir till rena former med starka kontraster. Vattenhyacinten är skarp och rentav arkitektonisk, medan fredskallorna är sensuella och mjuka så som O’Keeffes orkidéer och kallor.
Trots att parallellerna är starka mellan O’Keeffe och Cunnigham när det kommer till växtmotiven, kände de inte till varandra under början av 1900-talet och har inte influerat varandra.
Troligen den första kvinnan som fotade en naken man
Det är inte bara närbilder av växter som gör Cunningham till en föregångare. Hon fotograferade också nakna människor. De tidigaste fotografierna med nakenmodeller är från 1910-talet.
De påminner i övrigt om klassiska landskapsmålningar men har en naken person i fokus. Landskapen är drömska och ljuset är ibland romantiskt suddigt som i reklamfotografi på 1980-talet.
Redan från början är kropparna skulpturala. De står i kontrapost som Michelangelos (1475 – 1564) ”David” eller sitter ner som Auguste Rodins (1840 – 1917) ”Tänkaren”. Förutom tekniken är det alltså konsthistoriskt rätt klassiskt.
Det banbrytande är att modellen i de allra tidigaste fotografierna är en man och att konstnären, det vill säga betraktaren, är en kvinna. Cunningham anses vara den första kvinnan att fotografera en naken man då hon fotograferade sin man Roi Partridge (1888 – 1984) år 1915.
Efter att hon började fotografera växter blev också kropparna allt mer reducerade till former snarare än att avbildas som skulpturer. Hon började också fotografera kropparna mer i närbild. Även om de inte abstraheras på samma sätt som växterna, tappar de i viss mån sin kroppslighet och blir modellera, det vill säga ett verktyg för konstnären mer än ett motiv att avbilda.
Formen är viktigare än uttrycket i de tidlösa fotografierna. Foto: Imogen Cunningham Trust
Det fanns fler fotografer som var intresserade av den så kallade ”direkta fotograferingens princip” som lägger vikt vid bildens yttre, det vill säga former, snarare än det subjektiva uttryckssättet.
Tillsammans med dem grundade Cunnigham gruppen f/64 år 1935. Principen förutsätter objektivitet i förhållande till motivet, vilket förklarar hur Cunninghams motiv kan förlora sina egenskaper som objekt. Objekten förlorar sin essens.
Hur Cunningham influerat senare fotografer kan en se bland annat i Herb Ritts (1952 – 2002) och Robert Mapplethorps (1946 – 1989) produktioner, där människokroppen är skulptural och ibland abstraheras helt.
Cunninghams fotografier har en tidlöshet jag inte stött på hos andra fotografer. Yttre attribut i kläder och frisyrer hos människorna eller stilistiska val i ljussättning och färger avslöjar ofta fotografiets tidsperiod. Det finns inte sådana markörer i Cunnighams produktion.
Modellerna är alltid nakna och till synes ostylade i miljöer som inte berättar någonting om tidsperioden, ifall omgivningen överhuvudtaget syns. Växterna kunde likväl vara fotograferade idag, trots att växtmotiven i utställningen är tagna under 1920- till 1950-talen.
Det är en viktig bit konsthistoria Åbo konstmuseum lyfter fram.
Utställningen kan sälla sig till repertoaren med de viktiga kvinnliga konstnärer muséet lyft fram tidigare år, så som våra finländska Ellen Thesleff, Helen Schjerfbeck och Rut Bryk.
Drakinstallation. Färger och mönster utgör större helheter i Jakob Hashimotos verk. Foto: Makasiini Contemporary
Makasiini Contemporary
The Infinite Curve
Till den 20 juni
Senast Jacob Hashimoto (f. 1973) hade utställning i Åbo slog Wäinö Aaltonens museum nytt publikrekord, då nästan 80 000 besökare såg utställningen under sommaren 2017. Nu visas Hashimotos verk i betydligt mindre skala på Makasiini Contemporary.
Verken är uppbyggda av små drakar handgjorda av trä och silkespapper. De komponeras till installationer som monteras på vägg eller hängs från taket.
Det finns en matematisk noggrannhet i verken som stundvis gör dem stela, men de många lagren av färger och former övervinner oftast den stelheten. Det ligger också ett enormt hantverk bakom varje verk, vilket gör dem mer avspända. Konstnären skulle lätt kunna ta en genväg och till exempel trycka mönstren på silkespappret.
Nu är varje färg ett skilt papper, utskuret och limmat på bottenpappret. Tekniken bygger på japansk hantverkstradition och mönstren påminner om japanska träsnitt och bomärken. En märker att Hashimoto hyser stor respekt för hantverket.
På Makasiini Contemporary finns, utöver installationerna, 192 träsnitt med runda mönster som hänger på en och samma vägg. Även om Hashimoto använder sig av många färger och mönster, tycks allt passa ihop med allt.
Hashimoto är intresserad av gränssnittet mellan måleri och skulptur samt landskap och abstraktion. I installationerna dekonstrukterar han landskap, rymd och tid. De senare två är oftast abstrakta men kan mätas i enheter som kan upplevas vara konkreta.
Det finns många ingångspunkter till Hashimotos konst. Tack vare materialet och tekniken är de både estetiska och taktila. Kanske för att tekniken är så udda sänks tröskeln för betraktaren att ta till sig verken. De saknar föreställningar om kunskap, vilket samtidskonst kan omges av, i betraktarens tankevärld. Detta trots att konstnären tydligtvis har en mer långtgående filosofi om sina verk än det materiella slutresultatet.
Recensent: Julia Nyman
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.