Anja Kuusisto 24.07.2019 04:00

Befolkningsmängden kunde hållas konstant om varje kvinna föder 2,1 barn, berättar ÅU 23 juli.
Forskningsprofessorn som intervjuas konstaterar att antalet födslar på finlandssvenskt håll sjunker, men inte lika kraftigt som bland finländarna i snitt. Finland är nere i medeltalet 1,4 per kvinna.
Att de finlandssvenska regionerna också har haft en mer positiv inställning till invandring har bidragit till att hålla de här samhällenas befolkningspyramider i en bättre balans, påminner också professorn Mika Gissler.
Svenskfinlands situation är alltså inte riktigt lika illa som Finlands, kunde man alltså välja att rubricera nyheten – men det är illa nog. Vi lever inte isolerat. Vilket professorn påpekar: ser man på den offentliga sektorns ekonomi finns det klart färre skattebetalare om 25 år, om inte invandringen ökar betydligt.
En avstamp till nativitetsnyheterna finns i Helsingin Sanomat. HS har ägnat frågan mycket uppmärksamhet under juli månads nyhetstorka. Inget dumt val av fokus.
Temat berör egentligen varje finländare, även om det kan vara svårt för ungdomar – även för de lite äldre unga, de som är i den bästa fertila åldern – att inse hur dagens förlossningsstatistik påverkar dem.
Framtida skattebetalare behövs, ja, bevars, det vet de förstås.
Men de vet också att planeten mår dåligt då vi är så många som vill göra, äta och åka så mycket, de vet att deras liv är här och nu och de vill inte binda upp sig såsom tidigare generationer.
De är – ofta av arbetsmarknaden och inte av egen vilja – styrda till att tänka mer kortsiktigt, de väljer livet i stunden, fritiden och friheten när de ska prioritera.
Det är radikala samhällsförändringar som är på gång.
Hur radikala visar statistiken HS skrev om 15.7. Höstens förstaklassare är födda 2012 och de är 59 493. I fjol föddes i 47 577 barn i Finland.
Årskullen har krympt med en femtedel. (Toppåren 1946–48 föddes över 100 000 per år).
Omsätt de aktuella siffrorna i antalet skolor och skolklasser, och man inser snabbt varför skolsammanslagningar har varit och framöver blir en kommunal angelägenhet så gott som överallt i landet, med undantag för Larsmo.
Färre daghem och färre skolor betyder på sikt att det behövs färre pedagoger, lärare, assistenter, kökspersonal, skolskjutsar.
Vi är inte riktigt där än men skolsammanslagningar är inte obekanta här heller, varken i Kimitoön eller i Pargas, medan de svenska skolorna i Åbo och S:t Karins inte ännu har drabbats.
Då daghem och skolor möter den första vågen av vår sjunkande nativitet slutar det förstås inte där.
Allt hänger ihop med allt och i andra ändan finns äldreomsorgen. Den som redan nu är ett landsomfattande bekymmer med sin svåra personalrekrytering, också i tillväxtstäder med god sysselsättning som Åbo (ÅU 18.7).
Det tar mycket länge innan färre födda betyder färre åldringar. Alla år och decennier här emellan betyder färre unga detsamma som färre potentiella hjälpande händer i äldreomsorgen.
Där är behovet så enormt att det borde överskugga mycket annat i samhället, och man får bara hoppas att den politiska diskussionen i landet hittar tillbaka till den tråden.
Färre arbetsföra betyder färre skattebetalare vilket betyder en sämre ekonomi överlag för den offentliga sektorn. Numera drar sig politiker för att brösta upp sig med att säga att det offentliga måste klara sig med mindre resurser, eller att den privata äldreomsorgen skulle vara så mycket mera effektiv. Det lär minsann finnas behov av båda då efterkrigsgenerationen närmar sig äldreomsorgsåldern.
HS skapade också en snackis (18.7) med en artikel om att det snart föds fler hundvalpar än bebisar i Finland.
Våra fyrbenta husdjur får mycket av sådan omsorg, tid och pengar som sett med befolkningsstatistikens glasögon kunde ägnas barnen, ett beteende som för en del kan kännas helt främmande.
Husdjur skaffas dock i många olika åldrar, medan nativiteten mest påverkas av hur vissa åldersgrupper lever, resonerar och vilka medel samhället har för att stöda dem av dem som väljer barn. Någon annan än de själva har inte rätt att välja.
Statistikcentralen berättar att mammornas medelålder vid förlossningarna stiger, 2017 var den uppe i 30,9 år. Förstföderskornas medelålder var 29,2. Det förvånar inte, utan har ett samband med livsstilsförändringar, inbegripet en osäkrare, kortsiktigare arbetsmarknad.
Babyfebern brukar sägas vara smittsam. Nu smittar den inte såsom förr. Och något påbud von oben kan inte förändra det, hur än Antti Rinne för något år sedan försökte. De goda råden är få; reviderade familjeledigheter är ett medel och att ge det fantastiska med föräldraskap större synlighet i samhället ett annat.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln