Anja Kuusisto 18.11.2018 08:19

I T-sjukhuset i Åbo höll Aki Lindén en gång öppningstal, i egenskap av direktör för Eg Finlands sjukvårdsdistrikt. Från motsvarande post i Helsingfors/Nyland går han i pension. Foto: Anja Kuusisto

Har lett landets största sjukvårdsdistrikt i åtta år och blir pensionär vid årsskiftet

Lindén hade varit Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikts direktör i nästan tio år när han våren 2010 valdes till direktör för landets största sjukvårdsdistrikt, Helsingfors och Nylands, varifrån han vid årsskiftet blir pensionär.
De åtta år som han har suttit på en av sjukvårdens tyngsta tjänstemannaposter i Finland har ett tema överskuggat allt annat: social- och hälsovårdsreformen.
Han har sett den bölja hit och bölja dit, han har sett den vara så gott som klar färdig innan den skjutits i sank – utan att drunkna – och han ser den gå vidare.
Nu, i november 2018, har den tagit steget från social- och hälsovårdsutskottet till grundlagsutskottet och den kan nå riksdagens plenum på nästa års sida.
– Vi måste få till stånd en reform, för våra små kommuner kan inte belastas med vårdkostnaderna. Det finns inget annat land i hela Europa som har ett sådant system. Men är det rätt att pressa igenom en så stor reform, ett sådant lagpaket, med någon rösts marginal precis innan valet?
Det är verkligen fråga om ett lagpaket, och inte en lag. Det är tusentals sidor och över 200 lagar som inbegrips i vård- och landskapsreformen.

Startskottet var bland andra Risikkos, och året var 2009

När jag ställer frågan hur vi hamnade här inleder Aki Lindén ett resonemang där startskottet dateras till augusti 2009.
Det var då andra social- och hälsovårdsministern Paula Risikko (Saml) föreslog att Finland skulle indelas i större specialsjukhusområden, dit även specialisttjänster inom socialvård och handikappvård skulle höra.
– Bashälsovården tänkte man sig indelad i 40 social- och hälsovårdsområden, och de skulle kräva ett befolkningsunderlag som kunde vara 30 000-50 000 personer eller mer.
Social- och hälsovårdsministeriets kanslichef Kari Välimäki ledde en kommitté där tankegången följde Risikkos.

Fem vårdområden var modellen, men då kommunerna är så ojämlika

Men med landet indelat i fem social- och hälsovårdsområden kom ett men; de stora städerna skulle då förlora mycket av sin bestämmanderätt.
– Man började ifrågasätta om man verkligen vill frånta de största städerna makten, och dessutom fanns det svåra samarbetet över axeln Helsingfors och Esbo.
– De två städerna har nästan en miljon invånare, medan till exempel Seinäjoki som skulle vara centralort i Södra Österbotten har 60 000 invånare och skulle bli centralort för ett sjukhusområde med 200 000 invånare. Var det rätt att ge makten dit, till en stad som endast hade en tredjedel av landskapets invånarmängd?
– Samtidigt visste man att små kommuner kroknar om inget görs. Jag hade också under min tid vid sjukvårdsdistriktet här i Åbo blivit uppringd av mindre kommuners kommundirektörer som var i nöd då deras kostnader för specialsjukvården plötsligt skjutit i höjden.
– Det räcker med en mopedolycka där en ungdom behöver månader av rehabilitering, eller en svår och långvarig cancervård, förklarade jag för Masku, Vemo, och liknande små kommuner. Så kan det inte vara, ett civiliserat samhälle kan inte bete sig så, det är fel mot patienten och det är inte rätt att så små kommuner ska ansvara för specialsjukvårdskostnader.

Stora, starka kommuner var Katainenregeringens första modell

Det var riksdagsval våren 2011 och Jyrki Katainen (Saml) bildade regering. Den regeringen utgick också från att reformen skulle ha fem stora distrikt, men nu skulle inte kommunerna bilda gemensamma social- och hälsovårdsområden, utan man skulle skapa starkare grundkommuner.
– Kommunstrukturerna skulle ses över. Kanske landet borde ha 150 eller endast 70 kommuner, i stället för dåvarande, över 300?
Den politiska debatten gick het kring sådana tankegångar, men samtidigt kom en förändrad syn på vårdreformen med i bilden, säger Lindén.
– Det hände någonting 2012, man började tänka mer på vad som kallas vertikalintegration och betonade att specialisttjänster och grundhälsovårdstjänster inte ska vara separata.
Den här tiden var Centern och Sannf oppositionspartier och även den färska partiledaren Juha Sipilä kom med förslag på vilken slags modell för reformen som C önskade.
Han talade då om fem distrikt, inte 18 eller 20. Då var alla partier eniga på den punkten.

Tillräckligt stor befolkningsmängd som patientunderlag ger specialister jobb både i jour och dagtid

Vad som är den rätta storleken för ett välfungerande vårddistrikt borde egentligen mest handla om befolkningsmängd, men då Finland är ett vidsträckt land med mycket glesbygd handlar det också om geografi.
– Det som är ofrånkomligt är att man måste ha ett befolkningsunderlag på åtminstone 200 000 invånare, gärna 300 00, för att ha en fulljour 24/7, säger Lindén.
– Man kan ha kardiologer, ortopeder, kirurger och så vidare på jobb även i ett sjukhus som inte har fulljour men för att fördela jouren under veckans alla 168 timmar måste det finnas 7-8 av varje specialitet, och för att de som inte är i jour ska ha jobb dagtid måste klientelet vara tillräckligt stort. Det är så vi upprätthåller specialistkunnandet.
De fem stora social- och hälsovårdsområdena som planerades den här tiden skulle överta social- och hälsovården från kommunerna, fungera som en slags samkommuner. Om kommunerna frivilligt skulle avstå från hälften av sina pengar skulle det ha gått, men att tvinga kommunerna och stifta om det via lag stötte på patrull politiskt och även i grundlagsutskottet.
Precis innan regeringsperioden var till ända – utan att man hade lyckats enas – kom Stubbs regering (Alexander Stubb hade efterträtt Katainen) med ett förändrat förslag. Vårdområdena skulle vara 18.

Val med maktskifte och därpå följande ”pokerspel”

I och med valet 2015 kom C och Sipilä till makten, och därmed också tanken på en landskapsreform där 18 landskap tar över social- och hälsovården från kommunerna.
Expertorgan har stått på rad och sagt att 5 eller 10, eller allra högst 12 social- och hälsovårdsområden var det rätta, eftersom befolkningsunderlaget på minst 200 000 behövs. Centern ville ha 18.
– Det är som i ett pokerspel. Vet du att motparten har något den absolut inte kan avstå ifrån kan du göra ditt motdrag, säger Aki Lindén.
Det han syftar på är hur valfriheten i vården kom med i bilden. Saml visste att C inte tänker avstå från sina landskap, nu kunde Saml kräva en valfrihetslag.
– Saml ville ju inte ha landskapsreformen, men de var tvungna. Och under de senaste åren har vi sett nio olika förslag på valfrihetslagar och de som har nått grundlagsutskottet har rivits upp där. Andra förslag har fått bakläxa till tjänstemannaberedning för att det inte har haft tillräckligt med valfrihet med.

Valfrihetslagens baksida

– Jag känner många läkare som röstar på Samlingspartiet och som fasar för valfrihetslagen. När det värsta förslaget vi hittills har sett var helt färskt – det levde i två veckor – råkade jag följande dag vara talare på kirurgöverläkarnas möte. Kritiken som kom därifrån var mycket stark. Kirurgernas ordförande Pauliina Salminen var i tv-intervjuer var och varannan kväll, och våra telefonsamtal var täta.
– Valfrihet för patienten som väljer sin bashälsovård är absolut okej, men en valfrihet som splittrar sjukhusen kan vi inte ha.
Han exemplifierar med ett sjukhus i storleken Björneborg, Lahtis eller Jyväskylä. Om där finns åtta ortopeder och hälften av operationerna försvinner till den privata sidan försvinner också kirurgtjänsterna – och med dem den jour som garanterar sjukhusets specialistvård.
Att Finland har vård av toppklass har visats i många internationella jämförelser.
– Den som vill betala tiotusentals euro för att snabbt få en viss operation gjord må göra det, men köerna av i dag är på den offentliga sidan inte alls sådana de var för tio år sedan.

Privata och offentliga samarbetar, en lagändring föddes i Nagu

Redan nu finns mycket rörlighet mellan det offentliga och privata i vården, och olika samarbetsmodeller. I Esbo finns elva hälsocentraler, nio är offentliga, två är privata.
Folk väljer oftast den som ligger närmast, systemet har inte lett till att alla rusar till de privata.
– Ett annat exempel på en bra lösning kom till via tandläkaren i Nagu, säger Lindén.
– Det var under min tid här, för mer än tio år sedan och den kommunala tandläkaren ville ta emot privat på kvällstid och hyra utrymmet där hen jobbade dagtid. FPA sa att det inte är möjligt, så får man inte göra.
– Men den lagstiftningen lyckades vi då ändra, att det privata får hyra in sig i offentliga fastigheter och via det uppstod också hela HYKS Oy, att läkare får ta emot privat i sjukhusets lokaler.

Åbolands sjukhus har sin egen roll

Vilken är småsjukhus som Åbolands sjukhus roll den dag en reform genomförs?
– Någon kan tycka att det är resursslöseri att ha ett litet sjukhus två kilometer från ett universitetssjukhus. Men i det här fallet är det tvärtom. Ett litet sjukhus kan ha inte jour men det kan sköta en del dagkirurgi och annat. Och framförallt är dess roll viktig när det handlar om att integrera bashälsovården och specialsjukvården.
Tvåspråkiga Åbolands sjukhus har dessutom axlat ansvar som en garant för svenskan, och den senaste tiden har Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt betonat svenskan mer än förr.
– Det är bra att man har insett betydelsen av att kunna ge service på svenska, även om det kanske mest har sin förklaring i att man har insett att man måste fixa svenskan för att betjäna patienter från Åland, Sverige och Österbotten, säger Lindén – i en intervju som görs på svenska.
På svenska dagen var Aki Lindén en av de tio personer som fick Folktingets förtjänsttecken för sitt arbete för svenskan.
Lindéns morfar behöver inte vända sig i sin grav, svenskan sitter som den ska.

Aki Lindén

• Aktuell som: Ska vid årsskiftet pensionernas från posten som vd för Helsingfors- och Nylands sjukvårdsdistrikt. Har tidigare haft motsvarande jobb vid Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt. Ställer upp i vårens riksdagsval.
• Född och uppvuxen: Född i Köpenhamn 1952, men familjen flyttade till Åbo ännu samma år och bodde där tills Aki fyllde 6 år, då flyttade de till Kuopio. Aki vars första språk hade varit svenska började i finsk skola. Extra mån om svenskan var morfar, en gång kyrkoherde i Gamlakarleby församling, senare kyrkoherde i Helsingfors.
• I föräldrahemmet: Talade mamma svenska och pappa finska med barnen. Pappa var kirurg, mamman utbildad barnskötare men stannade hemma enligt dåtidens kutym efter att barnen fötts.
• Utbildning: Medicine licentiat och politices magister, båda från Åbo universitet. Läkarutbildningen var han klar med 1977, pol.mag blev han 1980.
• Bor: Åbo sedan 1970. Ägobostaden finns i Åbo men Aki och hans fru, som är tandläkare, har en hyresbostad i Helsingfors. Numera besöks Åbohemmet mest kring veckoslut.

Om riksdagskandidaturen

I stället för att bli pensionär väljer 66-årige Aki Lindén en kandidatur i vårens riksdagsval.
Han är en mycket stark SDP-kandidat, så jag undrar lite över hur han ”väljer riksdagen framom pensionen”.
Själv tar han inte ut något i förskott. Så i stället för att kommentera frågan som innehåller ett påstående väljer han att förklara hur han har resonerat.
– Jag valdes för en sjuårsperiod som sjukvårdsdirektör vid HUS, och perioden skulle ha tagit slut i maj 2017. Men innan den gjorde det, bad styrelsen mig (en styrelse där Samlingspartiet är största partiet, red.anm) att försätta till årsskiftet 2018/19.
– Då, våren 2017, såg det mycket sannolikt ut att vi har en vårdreform som träder i kraft 2019 och de ville att jag skulle fortsätta till dess.
– Jag fyller 67 år i april, strax efter valet, så jag kan bra tänka mig en annan tillvaro än riksdagsledamotens också. Men då jag i det här jobbet har åkt mycket runt och berättat om arbetet med vårdreformen har bland annat tidigare SDP-påverkare (i SDP kallas de ”vanha toverit”) fått mig övertygad om att jag borde kandidera.

Berättar om bok som ledde till självinsikt

Aki Lindén hänvisar många gånger under samtalets namn till andra påverkare och till litterära verk. Nu hittar han en parallell i boken om läkaren, Formula 1-coachen Aki Hintsa (red. Oskari Saari: Aki Hintsa – voittamisen anatomia).
– I Hintsas bok berättas om hur han jobbade med etiopiska elitlöpare och där säger Haile Gebrselassie en viktig sak. Han säger att man måste förstå hurudan människa man är, vad som är viktigt för en själv. Han är en löpande människa, säger han, det är det han vill göra, löpa.
– Då har jag tänkt på hurudan jag är. Jag är en sådan som vill läsa, skriva, föreläsa, säger Aki Lindén, och även om jag hela livet också haft patienter och trivs med det, är en tillvaro som pensionär med inhopp som läkare i till exempel Korpo eller Puumala inte riktigt min grej. Och i gungstolen kan jag inte sitta.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln