"Då iskalla vindar drar fram genom samtiden tar kulturtanten bara på sig en tröja till och ger sig ut i ren protest"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Om två veckor ska jag på kulturtanternas högst inofficiella höstmöte. Det är i senaste laget.
För man hör redan fiolerna som stäms. Vet att dräkterna sys upp och replikerna febrilt övas in. Sista handen läggs vid ett manus.
Snart släpps alla biljetterna.
Säsongen är här.
Den går inte att jämföra med säsong 3,4 eller 5 av Netflix ”Black mirror” eller HBO:s ”Chernobyl”. Dem klarar ju till och med en tonåring av.
Kulturhösten däremot – för att möta den krävs lite redigare virke.
Det är sånt som kulturtanter är gjorda av.
En kulturtant drar på sig goretex-skorna och pallrar sig ut på författarsamtal en kväll i november.
Bokar biljetter till gästspelen och till konserterna med okända storheter. Lyckas få en plats på dragplåstrens föreställningar och missar heller inte storfilmerna.
Kvinnor i sina allra bästa år utgör stommen i publiken i teatersalonger och på konstfestivaler.
Utan oss skulle det spelas och sjungas i rätt tomma salar.
Finns konsten utan en publik?
Tänk om filharmonikerna en dag tystnar? Åbo svenska teater stänger sina dörrar och dörren till Wäinö Aaltonens museum bommas igen.
Om dansteater Eri lägger ner och Teaterboulage bara ger upp.
Om böckerna plockas ner från bibliotekens hyllor och ingen längre vill lyssna till poesiuppläsningar.
Och om de enda röster som hörs talar om för oss hur vi ska bli mera konkurrenskraftiga, agera mer rationellt och gå fram längs den breda och raka vägen.
Människan lever inte av bröd allenast.
Att vara kulturtant är att visa var man står. Det är en aktiv handling både mot försoffningen och mot effektivitetskraven.
En kulturtant går hellre på Aurorakörens konsert än stannar hemma och svarar på viktiga mejl.
Och ju fler gånger någon säger åt mig att tänka utanför boxen, desto fler pjäser, konserter, dikter och romaner vill jag vältra mig i. Annars får jag inte syn på någonting alls utanför min box.
Kulturtanter känner inte ett ängsligt behov av att vända kappan efter vinden.
Musik, litteratur och teater har varit grundpelare i mänsklig utveckling och samvaro i årtusenden.
Då iskalla vindar drar fram genom samtiden tar kulturtanten bara på sig en tröja till och ger sig ut i ren protest. Hon röstar med fötterna och en biljett i handväskan.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.