ÅU 05.12.2018 04:00

Det var förstås bara en tidsfråga men nyheten om att passet Pargas–Nagu nu kan trafikeras av autonoma, alternativt fjärrstyrda färjor är på många sätt hisnande.
Dylik teknologi är ett resultat av samhällsutvecklingen och teknologin ska också, i sin tur, gynna utvecklingen – hålla den på rätt köl.
”För att vi kan” är alltså inte ett giltigt svar på frågan om varför beprövade arbetsmetoder ersätts.
När så sjöfartsindustrin går in i en ny fas handlar det i förlängningen om att skapa en effektivare transportbransch till havs, en som kan ersätta mera klimatbelastande transportmedel.
Samtidigt är det klart att effektiviteten mäts med ekonomiska mått, till exempel i hur många färre anställda som teknologin resulterar i.
Visst, ny teknologi skapar också nya typer av jobb – men inte nödvändigtvis på samma fysiska plats, för samma anställda.
Därför är det inte bara färjtrafiken i skärgården som går in i en ny fas. Också skärgården, där förbindelsetrafiken löper som en huvudartär, står inför ett paradigmskifte.
Det är onödigt att måla fan på väggen. Glesbygden har inte råd att betrakta samhällsutvecklingen som ett hot. Däremot har den något att vinna genom att placera sig i samma utvecklings framkant.
Det betyder i sin tur att intressebevakningen måste fungera och att vissa frågor måste skrinläggas, till och med begravas.
En fast förbindelse mellan Pargas och Nagu är ett exempel på det senare.
För att vara övertydlig: möjligheten att ha autonoma eller fjärrstyrda färjor i skärgården gör det ännu svårare än tidigare att argumentera för en bro.
Finferries och Rolls-Royce samarbete antyder att lösningen på färjornas kapacitetsproblematik inte finns i traditionella och investeringstunga infrastrukturprojekt utan snarare i flexibel teknologi.
En del av färjornas kapacitetsproblem handlar om passagerarmängdens ojämlika fördelning – långa köer är främst ett sommarfenomen – och om autonoma färjor frigör resurser som kan fördelas enligt behov, ja då kan en bro framstå som att skjuta mygg med kanon.
Regeringen Sipilä har i Anne Berner (C) en kommunikationsminister som talar varmt för autonoma transportmedel.
Det finns säkert skärgårdsbor som hoppas att teknologivurmen försvinner med henne, men mera troligt är att den typen av fokus är ett bestående inslag i regeringen – oavsett hur den ser ut.
Ingen kommunikationsminister med självrespekt kan förbise den typ av teknologi som visades upp för världen i den åboländska skärgården i måndags. Därför kommer broplanerna obönhörligen att mätas mot den teknologin, till broplanernas nackdel.
Vi nämnde intressebevakningen. Den är viktig, inte enbart för att det finns arbetsplatser att säkra utan också nya att vinna.
Den autonoma teknologin ska trots allt inte innebära att skärgården sköts på avstånd.
Medvetna om att skärgårdslagen är en papperstiger påminner vi ändå om att enligt lagen ska staten i egenskap av arbetsgivare ”sträva efter att bevara statliga arbetsplatser i skärgården.”
Statsäga Finferries är förstås väl medvetna om detta, men det ska inte hindra lokala beslutsfattare – speciellt de som har ambitioner i riksdagsvalet – att fundera kring hur autonoma färjor inte bara säkrar arbetsplatser i skärgården utan också skapar nya.
I Bottenhavet utanför Euraåminnes kust finns ett testområde för autonom fartygstrafik. Kunde den åboländska skärgården bli ett liknande labb, det vill säga ett område som inte bara skördar frukterna av den nya teknologin utan också är ett dit arbetet med att ta fram den koncentreras?

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln